måndag 24 juni 2013

Glädjespridare eller väluppfostrad?

Alla vill väl ha väluppfostrade barn, barn som sitter fint, äter fint, svarar enbart på tilltal mm mm. fast hur kul är det egentligen? Hur många lägger märke till de väluppfostrade barnen? Jag har nämligen märkt att mina, halvuppfostrade barn ger betydligt mer glädje till sin omgivning än om de snällt gått vid min sida och inte sagt flaskhals. Ja, sura människor med "onda ögat" finns det ju alltid, men det är betydligt fler människor med glada, pigga ansikten som med ett leende möter mina, lika leende, barn med blicken.

Jag är av den åsikten att barn måste få vara barn, så länge det bara är möjligt men självklart inte till vilket pris som helst. Det är ju skillnad på väluppfostrade, uppfostrade och helvilda barn och jag föredrar det mellersta. Jag vill ha barn som hälsar med fast handslag, tittar den de möter i ögonen och kan "föra sig" i de flesta sammanhang. (Sedan kanske det är överkurs, att som Calle, hälsa på alla man möter i karlslundspåret men ändå...) Barn som lär sig att stå upp för sig själva (och andra med för del delen) och med nyfikenhet, istället för rädsla, bemöter sådant de aldrig upplevt förut, DET anser jag är en bra grund att stå på och som man har mycket nytta av hela livet. Däremot ett barn som knappt törs säga någonting och som är "tyst, fin och snäll" (som på något konstigt sätt anses vara det bästa) kommer bli överkörd när de kommer ut i riktiga livet och den otjänsten vill jag inte göra mina barn, för jag vill bara deras bästa.

Igår var jag med Noah och Calle uppe på stan för att titta på Open art och redan vid första konstverket (eller mera "konstiga verket") började Calle spexa:


Innan vi kom fram så stod det en man med ett paraply under "strålen" och blev fotograferad, och det var muntert värre bland de som fotade men som ni ser tog Calle det hela en liiiiten bit längre och reaktionerna lät inte vänta på sig. Det som tidigare varit stora leenden bröt istället ut i skratt och glada tillrop och fotograferna tog lite extra bilder och gick med ett leende därifrån. Så redan där hade han gjort dagen lite roligare för några av sina medmänniskor. 

Nästa stopp var Järntorget med en jättestor anka gjord av bildäck. Här finns det också en omdiskuterad fontän som sprutar vatten i olika höjder och med olika tidsintervaller. Runt fontänen finns det parkbänkar där det satt några äldre pensionärer och vilade sig. Här fick Calle ett infall att dansa lite balett...i fontänen...och ja, det är väl inte meningen att barnen ska göra det, men jag kan säga att de leenden som sprack upp på åskådarna var värd lite civil olydnad. Och det blev inte precis mindre muntert runt bänkarna när en euforisk Noah försökte "krypa" under vattenstrålarna och på kuppen blev genomblöt och skrek av lycka... Så jag tycker nog att även om flera nu tycker att jag är lite väl slapp och oansvarig i min uppfostran så vägs alla arga blickar upp av glädjen mina barn skänker till de äldre (och ibland även annat löst folk).


Även en oskolad prima ballerina kan skänka glädje!
Den här bilden är även en rebus... en anka + Calle = Kalle Anka





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar