tisdag 23 juli 2013

Sorg och glädje, hand i hand

Har inte velat säga det högt, för det låter så elakt, eller velat skriva det här för Oliver kanske läser när han blir större... men det är en sorg att ha ett barn som inte är som alla andra. Ett barn som inte funkar fullt ut i sociala sammanhang och har flera små egenheter än vad som är normalt. Ett barn som kanske inte klarar sig igenom skolan... det är ett sorgearbete och det pågår hela tiden, de flesta dagar känns det bra, ett fåtal inte alls...som idag.

Sitter och googlar på neurologiska sjukdomar och tycker att de flesta stämmer in på våran guldklimp, men bara vissa delar här och vissa delar där och plötsligt slår det mig att han kanske har en riktig störning, en som det går att sätta en stämpel på? Det skulle i och för sig vara skönt så man vet vad man har att förvänta sig, hur man ska tackla framtiden, få en karta över terrängen man färdas i men samtidigt är det skönt att famla i mörkret, låtsas att allt är ok, att om man bara hittar lampan som lyser upp mörkret så blir allt bra.

Plötsligt har jag svårt att läsa på skärmen och märker att tårarna trillar... det var ett tag sedan nu, men ibland kommer de utan förvarning. Jag skäms när jag gråter, för ingenting blir bättre och det hjälper inte Oliver ett dugg, skäms för att det finns så många barn som har betydligt allvarligare handikapp och diagnoser än Oliver, vars föräldrar mer än gärna skulle byta med oss, barn med dödliga sjukdomar, barn som aldrig kommer kunna prata så vad har jag för rätt att klaga..men ändå...det här är min sorg, och går inte att sopa under mattan. Liksom man inte kan säga till barn att äta upp maten för så många barn i andra länder svälter. 

Men visst är jag tacksam över att han finns och vi älskar honom precis lika mycket som hans syskon, inte tal om annat.Vi gör precis allt vi kan för vår Oliver, och skulle inte kunna tänka oss ett liv utan honom, men
ibland känns det som man inte räcker till. Å andra sidan är det någonting alla föräldrar brottas med oavsett barn med speciella behov eller inte. Vi är lyckligt lottade för att vi fått just honom med sina egenheter och funderingar, för han skulle inte vara Oliver utan dom utan någon helt annan. Det är väldigt lätt att vara förälder (säkert lärare också) till honom, för han är alltid snäll och glad och kan bli mycket bekymrad och ledsen om t ex han och bästisen går ifrån skolan osams. Vill ställa allt tillrätta så fort det bara går och har väldigt svårt att inte berätta hemlisar (hmmm en gen från mig kanske?). Det liksom bara måste ut, går inte att hålla inne (jo jag känner igen det där!). Om jag ber honom att inte berätta att vi t ex lånat Calles ipad utan lov så kan han fråga flera ggr de kommande dagarna om vi inte ska berätta snart! Sedan är ju hans störning ingenting som är livsavgörande, det är ju inte så att om vi får en diagnos så ramlar himlen ner utan kanske tvärtom! Luften blir lättare att andas, molnen skingras och solen tittar fram!


Våran alldeles egna, speciella solstråle!

måndag 22 juli 2013

Sommarlov med kvalité eller kvantitet?

Vi är många föräldrar som nästan vänder ut och in på oss själva för att göra barnens sommarlov så långt som möjligt. Vi pusslar och grejar med våra semestrar för, som vi säger, "barnens skull". Vi har den stora lyckan att bo nära våra föräldrar som vi också får mycket hjälp av och har i år lyckats få till ett sommarlov på 9 veckor för barnen (Calle nästan 10) men efter nästan 6 veckors ledighet börjar Noah och Oliver skruva på sig och fråga när dagis och skola börjar igen och då slår mig tanken "-gör vi det här för barnens skull eller för vår egen skull?" Vårat eget dåliga samvete över att barnen ska behöva gå i skola när "alla andra" är lediga, att vi tycker synd om våra barn som måste gå och lägga sig tidigt när grannbarnen får vara ute och studsa studsmatta tills det mörknar eller att de ska behöva sitta i varma lokaler när "alla andra" är på stranden?

Jag tror att vi är många som skulle behöva göra oss av med det dåliga samvetet och istället koncentrera oss på att göra tiden tillsammans värd att minnas. För visst kan man dela upp semestrarna och bara ha ett par veckor tillsammans med respektive, och sedan vara ensam 3 veckor med barnen och på så sätt förlänga sommaren. Men hur roligt är det egentligen? Ensam med 3 barn, är som att vara en fågelmamma med nykläckta ägg. Det ska göras fikas, fixa mellis, lunch, glasspauser mm mm och munnarna bara gapar ändå, man har tur om man hinner sitta ner när de äter. Det är heller inte så enkelt att ensam åka ut och bada t ex... svårt att hålla koll på 3 barn samtidigt (för även om Calle klarar sig själv så vill man ju ändå ha uppsikt) Självklart kan jag fixa det men då riskerar jag att komma hem med bara 2 barn, och det är ju egentligen inget alternativ. Ibland provar jag i alla fall och kommer hem vindögd och med spänningshuvudvärk.

Så varför inte istället ta 4 alt 5 veckor tillsammans och umgås hela familjen på riktigt? Visst då kommer ju nästa stressmoment "vad ska vi hitta på?" För samtidigt som man själv bara vill ta det så lugnt det bara går, koppla av och komma i fas, helst knappt åka hemifrån så känner man också att man måste göra någonting. Någonting som barnen kan berätta om i skolan när de kommer tillbaka. Pinsamt om de svarar "ingenting" på frågan "vad har du gjort i sommar?"
Det här tror jag också är någonting vi föräldrar förstorar upp, för allvarligt talat, har ni någon koll på vad era barns klasskamrater varit i sommar? Jag har ingen aning, men utgår så klart ifrån att ALLA varit utomlands i minst 2 veckor, varit på västkusten/ostkusten, badat varenda dag och ätit hemgjorda pannkakor, nybakade kanelbullar, pastasallad och nyttiga smörgåsar med ägg på! (Till skillnad från mig som stannar på Statoil svampen och köper Mariekex och en 1,5l dricka på väg till badet). Sedan vet jag att Oliver ändå inte kommer nämna att vi varit vare sig på Liseberg eller västkusten utan han kommer troligtvis berätta att han fått en ny bok.

Sedan var det det här med "varma lokaler". Har Ni haft barn på sommardagis/sommarfritis någon gång?
Jag har haft det och det är inte så hemskt som man kan tycka. Visst, de slår ihop flera avdelningar och även olika skolor såsom Lillån och Hovsta och har ett gemensamt sommarfritis. Barnen får träffa barn de normalt sett aldrig träffar och även nya pedagoger som kan vara skrämmande första dagen, men är det verkligen negativt? Skulle det gälla oss vuxna skulle vi kalla det "nätverkande". Det är, trots sammanslagningar, betydligt mindre barn på sommaren, pedagogerna har mera tid att "se" varje barn. Eftersom det är mindre grupper så kan de hitta på mycket mera, de åker på utflykter till skogen, spelar minigolf, badar mm mm men ändå tycker man att de ska behöva "slippa" sommarfritis när det egentligen är de roligaste fritisveckorna? Visst är det dumt? En vecka på sommarfritis får de göra betydligt mer än vad jag kan erbjuda dom en vecka hemma med bara mig. Dessutom får de mat på bestämda tider...

Oliver tyckte att de första veckor på sommarlovet var jobbiga. Plötsligt försvann allt vad rutiner heter och det blev mellis och frukost och lunch på alla möjliga konstiga tider och det märktes direkt att han blev orolig och kom ur balans. Han som alltid vill ha full koll på vad som händer fick plötsligt finna sig i att ingen visste utan att man "fick se" från dag till dag och det tog någon vecka för honom att komma tillrätta i tillvaron trots ovissheten. Så skulle man se till barnen bästa i Olivers fall så skulle han behöva gå några dagar i veckan i skolan, oavsett lov för att må som bäst.

Varför känner jag då, fortfarande, en sådan djup tillfredsställelse över att barnen har fått ett långt sommarlov?? När det egentligen inte är det bästa för Oliver? Sitter det så djupt rotat att så "ska det vara"! Hur dumt är det egentligen? Man drömmer på något sätt om att vara den fullkomliga mamman. Man är inte lika bra, eller lika mån om sina barn om de bara får 5 veckors semester...eller?
Idiotiskt, jag vet, men ändå kommer jag försöka samma sak nästa sommar...






lördag 6 juli 2013

Vad ska man bli när man blir stor?

Ja, i större delen av mitt liv har jag mest bara "följt med", gjort val längst med vägen utan att ha något speciellt mål eller syfte utan mest gått på känsla. Gymnasievalet var klart innan jag ens började sjuan eftersom jag ville gå i min brors fotspår... borde kanske valt en annan inriktning men jag var så säker på min sak att jag inte ens funderade på något annat. Efter gymnasiet läste jag ADB på högskolan och sedan några kurser i kommunikationsvetenskap, tyska och även en kvällskurs i kvinnlig ledarskap. Men hade fortfarande inget mål... utan tyckte just där och då att det var bra val.
Det jag gillade allra mest var just kursen i kommunikationsvetenskap och då främst kursen i retorik och kritisk granskning av massmedias makt i samhället. Kanske borde jag ha stannat upp där och funderat över mitt val av yrke, borde kanske fortsatt läsa journalistik? Har alltid tyckt om tidningsredaktioner och fick t om jobb på Nerikes Allehanda som säljassistent men tackade nej för jag precis fått ett annat jobb... ödet ville annorlunda och efter en liten krokig väg kom jag till slut till mitt nuvarande jobb som jag älskar och där den ena dagen inte är den andra lik, tror inte att någon riktigt vet vad jag gör, inte ens min chef, men tänk om jag istället tackat ja den där hösten 1995? Var hade jag då varit idag?

Nu när jag fyllt 40 så börjar jag på allvar fundera på vad jag ska bli när jag blir stor. Ställer mig frågan "-Om du fick bli vad som helst i hela världen, vad vill du bli då?"... jag vet inte. Alla kan inte vara bra på allt men alla kan vara bra på något, så vad i hela friden är min specialitet? Vad behärskar jag bäst? Vad brinner jag för? Jag får panik, för jag VET verkligen inte! Det finns så mycket som intresserar mig men jag tröttnar så snabbt... samtidigt som jag känner att om jag ska förändra mitt liv så är det hög tid att börja nu.

En vän till mig som alltid varit konstnärligt lagd och haft många järn i elden med artisteri, smyckesdesign mm har nu även börjat måla tavlor och ställer ut. Hon har mötts av mycket positiva reaktioner och flera med mig undrar varför hon inte gjort detta tidigare? hon säger själv att hon inte tyckt/trott att hon är tillräckligt bra. Och det är nog där skon klämmer, man är för feg att släppa sargen, gå utanför boxen, tro på sig själv. Jag önskar att jag hade en konstnärlig ådra, tror jag skulle gilla att måla  tavlor, det finns något rogivande i att skapa någonting utifrån ett helt blankt papper.

Jag gillar ju att skapa, har gått flera drejkurser (visserligen utan att dreja men gjorde ljuslyktor i form av hus i stengods istället) och som ung sydde jag en hel del och även målade lite på smörgåsunderlägg mm och jag älskar att binda kransar till jul så kanske finns det en liten liten ådra långt därinne, men till att försörja sig... nej det är ljusår, men kanske skulle jag måla tavlor som hobby, men var börjar man? Jag skulle säkert bara stå och stirra på tavlan... tänka för mycket istället för att bara "måla på". Jag vill inte måla landskap eller stilleben utan bara kladda i fina färger, men man kanske måste öva på att inte tänka, utan bara styras av känslor och färger.

En annan fråga man ibland funderar på är vad man skulle göra om man blev miljonär. Många säger att de inte vill sluta jobba helt för de tror att det skulle bli långtråkigt att gå hemma MEN jag skulle sluta direkt! Jag skulle inte ha några som helst problem med att gå hemma hela dagarna, jag är väldigt social och är med i så många andra sammanhang som inte hänger ihop med jobbet så jag skulle kunna fylla mina dagar ändå. Dessutom skulle jag kunna bli med i flera grupper som gör meningsfulla saker för sina medmänniskor och där jag även skulle kunna bidra med pengar!

Eftersom jag inte är miljonär så skulle jag istället kunna tänka mig ett jobb hemifrån. Ett jobb på beting, där jag själv kan styra över min tid men ändå ha ett konkret mål. Där jag kan skjutsa barn till skolan utan stress på morgonen, ta mitt morgonkaffe på trappen och sedan jobba på fram till barnen slutar skolan. Inget eget företag för det tar allt för mycket tid och kraft i anspråk. Frågan är bara vad? Vad i helv-te är jag bäst på?  Och hur når jag dit? Önskar någon kunde knacka på min dörr och erbjuda mig en paketlösning där allt är klart, men livet fungerar inte så...utan jag får fundera vidare och hoppas på mirakel...plötsligt händer det.

Allvarlig...hur svårt kan det vara?