Sorg och glädje, hand i hand

Har inte velat säga det högt, för det låter så elakt, eller velat skriva det här för Oliver kanske läser när han blir större... men det är en sorg att ha ett barn som inte är som alla andra. Ett barn som inte funkar fullt ut i sociala sammanhang och har flera små egenheter än vad som är normalt. Ett barn som kanske inte klarar sig igenom skolan... det är ett sorgearbete och det pågår hela tiden, de flesta dagar känns det bra, ett fåtal inte alls...som idag.

Sitter och googlar på neurologiska sjukdomar och tycker att de flesta stämmer in på våran guldklimp, men bara vissa delar här och vissa delar där och plötsligt slår det mig att han kanske har en riktig störning, en som det går att sätta en stämpel på? Det skulle i och för sig vara skönt så man vet vad man har att förvänta sig, hur man ska tackla framtiden, få en karta över terrängen man färdas i men samtidigt är det skönt att famla i mörkret, låtsas att allt är ok, att om man bara hittar lampan som lyser upp mörkret så blir allt bra.

Plötsligt har jag svårt att läsa på skärmen och märker att tårarna trillar... det var ett tag sedan nu, men ibland kommer de utan förvarning. Jag skäms när jag gråter, för ingenting blir bättre och det hjälper inte Oliver ett dugg, skäms för att det finns så många barn som har betydligt allvarligare handikapp och diagnoser än Oliver, vars föräldrar mer än gärna skulle byta med oss, barn med dödliga sjukdomar, barn som aldrig kommer kunna prata så vad har jag för rätt att klaga..men ändå...det här är min sorg, och går inte att sopa under mattan. Liksom man inte kan säga till barn att äta upp maten för så många barn i andra länder svälter. 

Men visst är jag tacksam över att han finns och vi älskar honom precis lika mycket som hans syskon, inte tal om annat.Vi gör precis allt vi kan för vår Oliver, och skulle inte kunna tänka oss ett liv utan honom, men
ibland känns det som man inte räcker till. Å andra sidan är det någonting alla föräldrar brottas med oavsett barn med speciella behov eller inte. Vi är lyckligt lottade för att vi fått just honom med sina egenheter och funderingar, för han skulle inte vara Oliver utan dom utan någon helt annan. Det är väldigt lätt att vara förälder (säkert lärare också) till honom, för han är alltid snäll och glad och kan bli mycket bekymrad och ledsen om t ex han och bästisen går ifrån skolan osams. Vill ställa allt tillrätta så fort det bara går och har väldigt svårt att inte berätta hemlisar (hmmm en gen från mig kanske?). Det liksom bara måste ut, går inte att hålla inne (jo jag känner igen det där!). Om jag ber honom att inte berätta att vi t ex lånat Calles ipad utan lov så kan han fråga flera ggr de kommande dagarna om vi inte ska berätta snart! Sedan är ju hans störning ingenting som är livsavgörande, det är ju inte så att om vi får en diagnos så ramlar himlen ner utan kanske tvärtom! Luften blir lättare att andas, molnen skingras och solen tittar fram!

Våran alldeles egna, speciella solstråle!