måndag 12 augusti 2013

Natten sänker sig

Ligger bredvid mina minsta, de har precis somnat och en skiva med vaggvisor spelas på låg volym i bakgrunden. Jag lyssnar på deras jämna andetag, Noah hörs knappt men Oliver sover med öppen mun och snarkar lite (detta kommer dock försvinna när överkäken har vidgats av tandställningen). De ligger med ansiktena mot varandra och känner säkert varandras värme. Kanske den värmen som i går natt gjorde att de sov i samma säng hela natten och inte låg och sparkad mig och Mattias i ryggen. Oliver har en bred säng, nästan som en dubbelsäng, så de har inga problem att få plats.
Själv ligger jag bakom Oliver och när jag stryker honom över ryggen, vänder han sig om och lägger armen om mig och suckar nöjt.

Älskade barn vad jag önskar att jag kunde stanna tiden här och nu. låta dig få leva i tron om att inget illa kan hända dig, att du alltid får leva i fullständig lycka och harmoni och slippa elaka kommentarer och sårande pikar. De kommer tyvärr då och då, ju större du blir. I helgen frågad en kille Calle hur gammal du var och när Calle svarade "nio år" så sa han "-va? Är han efterbliven eller?". Calle svarade snabbt "-nej, men du kanske är det?".
Sådana här elaka uttalanden skär som knivar i mig, och påverkar så klart även Calle. Det är inte roligt att hela tiden få försvara lillebror när kompisar och andra ifrågasätter varför han är annorlunda. Självklart försvarar han Oliver, men varje dum fråga eller elak kommentar gör små ärr även i hans hjärta. Så därför vill jag stanna tiden, stanna den här och nu och sedan få leva i fullständig lycka.

Calle sitter intill mig när jag skriver. Han har också funderingar och frågor om Oliver och jag försöker förklara så gott det går, han har många kloka tankar och säger till slut att "men alla får ju utvecklas i sin egen takt". Man önskar ju att det vore så, men så är det inte i dagens skola. Följer man inte ramarna måste andra åtgärder sättas in, som tur är! Vi sitter tysta, jag kramar honom och tårarna trillar även på hans kinder och mitt hjärta svämmar över att ömhet för min förstfödde.

Och idag har skolans stora utredning om Oliver  börjat...


Vi skapar våran egen morgondag av det vi drömmer om idag

3 kommentarer:

  1. Läser småler och tårarna bränner bakom ögonlocken ..
    Kramar till er .

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Petra! Ja du är ju en av dom som vet hur det känns.... kram

      Radera
    2. Här rinner också tårarna när jag läser det du skrivit. Jag har ju också en son med lindrig utvecklingsstörning och jag känner så igen det du skriver. Albin har ju också som tur är en storebror som "skyddar" honom. Men det är sällan någon säger något dumt till Albin vad jag vet. Men han är ju en bekymmerslös pojke, så glad och positiv och med en stark vilja och som kämpar på fast det ibland är svårt. Jag skulle också vilka stanna tiden en stund, för jag är lite orolig inför framtiden. Funderar mycket på hur allt kommer att bli för honom men försöker samtidigt leva i nuet, ta dagen som den kommer och problem som uppstår efter vägen får man ta då.

      Radera