Domen

Så kom den till slut, den som vi väntat på, sett fram emot och samtidigt bävat för...Olivers dom. Skolans utredning är klar och vi träffade psykologen för någon vecka sedan. Han gjorde inte alls så molnen skingrades eller så luften blev klarare, tvärtom. Stora mörka moln seglade in på min klara himmel och jag fick svårt att andas. Han berättade om de olika testerna han gjort med Oliver och vad han kommit fram till. Han pratade om lågt iq, vad som räknas som normalt och inte och sa sen att Oliver har en "utvecklingsstörning" och troligtvis ytterligare en diagnos, ev autism, och min värld rasar. Jag gråter inte, är i chocktillstånd, det var inte det här jag ville höra. Det är fredag, jag har ju ny frisyr och helt ny bil, jag ska ju vara glad och lycklig! När vi kommer ut så kommer verkligheten ikapp, orden börjar sjunka in och jag gråter mot Mattias axel, jag gråter i bilen på vägen hem, jag gråter när jag ringer mina föräldrar och jag gråter tillsammans med Calle när jag kom hem. Allt känns så tungt, vår fina underbara kille, utvecklingsstörd? Det känns så overkligt och jag började tänka tillbaka på Olivers tid i min mage, om jag gjorde någonting fel? ramlade jag? låg jag på magen? Är det mitt fel att det blev så här? Många tankar och funderingar utan svar sedan kom en sprudlande, underbart glad Oliver hem och allt kändes så mycket bättre. Kände att jag redan på fredagkvällen påbörjade inflygningen,  fällde ut landningsställen och landade på lördag eftermiddag. Ingen perfekt landning men ändock en landning.

Oliver kommer i och med sin diagnos få den hjälp han behöver, han har rätt till särskola och allt vad det innebär. Det känns skönt för han har ingen chans i världen att hinna ikapp sina kamrater.
Däremot är jag och Mattias lite frågande till den ev autism-diagnosen och hoppas på remiss till usö för expertutlåtande. Det kommer innebära ännu mera möten och tester, men så får det bli.
Oliver frågade ikväll varför vi går på så många möten om honom och jag svarade
som det var att "vi har möten så att du får extra hjälp, du tycker ju att de är mycket i skolan som är svårt" och han svarde "-ja för idag läste mina klasskompisar läsläxan så fort att jag inte hann med och tappade bort mig". Så han har ju själv börjat reflektera och kanske förstår mycket mer än vi tror. Han har också börjat bry sig om vad alla andra tycker. Han vill t ex inte dricka sin näringsdryck i klassrummet utan tar med sig den till specalpedagogen (som jag förresten skulle vilja adoptera) och när hans gympaskor var för små så ville han inte ha sina vanliga skor utan pinade sig hellre igenom skoljoggen i för små skor för "alla andra" hade gympaskor.

Så han gör fortfarande framsteg men hur blir det i framtiden? Kommer hans störning bli värre med åren? Kommer han kunna klara sig själv? Skaffa familj och barn? Få ett jobb? Klara skolan? Många frågor men inga svar, ändå känner jag mig lugn. Vi gör allt vi kan och sedan är det bara att hålla i sig och se vad som händer.

Tycker själv att vi resonerar och handlar rätt så kan någon förklara för mig varför jag då ligger i fosterställning och gråter så jag hulkar? varför?

  Ljuset i tunneln behöver inte vara av godo...det kan också vara ett mötande godståg!