tisdag 31 december 2013

2013 års pärlor

Gjorde ju en summering förra året över 2012 och ska väl göra något liknande även i år. Jag tänker mig ett pärlhalsband där varje pärla representerar en händelse under 2013.

Den första pärlan, som också är den största, och mest glittrande går självklart till Oliver. Den pärlan kommer också sitta längst fram på mitt halsband. Han har med glädje gått igenom 2013, tack och lov helt ovetandes om sina föräldrars oro. Han har lagat tänder utan bedövning, gått igenom massa tester, vidgat överkäken med tandställning och ändå hela tiden haft humöret på topp! Han har charmat hela folktandvården i Lillån med sin tapperhet och är vår alldeles egna superhjälte.

Calle och Noah får självklart varsin pärla som representerar våra egna minnen från året. Alla oplanerade utflykter vi gjort, alla hinderbanor vi letat upp och alla skratt. Vi har haft ett fantastiskt år tillsammans! Jag älskar er! 

Självklart får även Mattias en egen pärla, han som alltid finns där, skrattar med mig (och lika ofta åt mig) stöttar mig och framförallt tröstar när jag så väl behöver det. 

En pärla för alla tårar som jag gråtit. Tror aldrig jag gråtit så mycket som under 2013. Väldigt många tårar av oro och sorg, men även många tårar av lycka och tacksamhet!  Herregud vad jag hulkat, snyftat och snörvlat, men det finns något läkande över det med, 

En pärla till våran "livingroom consert" som vi hade i våran trädgård som en avslutning på sommaren. Det värmde att så många kom, och att alla tyckte lika mycket om Thyra som jag själv gör!

Samma sak med vår gemensamma 40-års fest! Den kommer jag bära med mig länge! Tack till alla som kom och gjorde festen så lyckad!

Självklart måste även Härjedalen och påsklovet få en pärla! Under alla påskar vi tillbringat i svenska fjällen så kommer det här året gå till historien! Går inte att få mer perfekt! Sol varje dag, perfekta spår och backar samt lagom kallt. Tiden på året, slutet av mars, gjorde också att trots sol så smälte inte snön och blev moddig på eftermiddagen vilket brukar hända när påsken ligger längre fram i april.

En pärla till alla kvällar jag och Leia gått på kurs och lärt oss tävlingslydnad. Det är bara ren och skär glädje att jobba med den hunden! Önskar bara att jag hade mer tid att lägga på henne för hon är en oslipad diamant!

Noahs "försvinnande" på Liseberg har också satt sina spår, likaså resan hem mitt inatten utan lysen på bilen blev en allt annat än enkel resa. Finns inga mackar som har öppet efter kl 24 norr om Göteborg, körde med helljus men varje gång man bländade av blev det kolmörkt, så det blev att övernatta i bilen tills ljuset kom kl 4. Dock sov barnen redan så de märkte ingenting. 

Sedan måste så klart Olivers lärare och spec.pedagog få varsin pärla. De kämpar och letar hela tiden efter nya vägar, nya lösningar när Oliver kör fast. 

Även en pärla till den nya Facebookgrupp jag startat för oss som har barn med diagnos "lindrig utvecklingsstörning". Vi är inte så många än, men trots att vi aldrig träffats och bor i hela landet så har vi så mycket gemensamt och hoppas vi kommer bli fler under 2014.

De sista pärlorna vill jag ge till er som läser min blogg! Jag har aldrig tänkt att någon skulle läsa, utan skrev från början för att barnen skulle kunna se tillbaka när de blir stora, som en biografi över mitt liv. Ge dom en större förståelse när de själva blir vuxna och ev får egna barn. 
Bloggen har ju ändrat lite skepnad och fungerar nu mer som en terapi för mig. Det är skönt att skriva av sig, att kunna läsa svart på vitt vad det är jag tänker och känner. Jag måste verkligen "gå på djupet" och försöka förstå mina egna tankar. Flera vänner har dessutom sagt att de har svårt att få ihop bilden av mig med det jag skriver, en undrade t om om jag inte har en "spökskrivare".  Jag blir glad av att höra detta! För även om jag är social, skrattar ofta, pratar för mycket och verkar ta det mesta med en klackspark så har även jag ett djup och är inte så ytlig som många kanske trott. 

Så tack för att ni finns, och tack för alla kramar, hjärtan , uppmuntrande och kloka ord ni gett mig under året. Känns som min krets av vänner blivit "tajtare", att jag lärt känna er bättre och att ni inte längre är därute i periferin utan finns här, med mig :) 


Kram och gott nytt år!! 



fredag 27 december 2013

Diagnos "utvecklingsstörning"

Det är inte en dans på rosor att få ett barn med denna diagnos men det är heller inte hela världen.

Många dörrar öppnas som man inte trodde fanns, t ex att oliver nu har rätt till vårdbidrag. Dock innebär inte det automatiskt att man får det bara att man har rätt att söka. 

Det är en snårig skog att ta sig igenom, försäkringskassans djungel, men har fått många bra tips på vägen. Ett av dom är att skriva ner en vanlig dag med Oliver, och berätta precis om hans problem. Jag tyckte det lät svårt, för en dag med Oliver är väl ändå ingen skillnad mot vanliga barn, eller? Visst att det kanske tar några minuter extra på morgonen men det är också allt. Mina vänner, som också har speciella barn, sa att "tänk efter ordentligt så kommer du se olikheter med barn i samma ålder" och jag tänkte "hur då?" 

Det tog några dagar innan jag började reflektera ordentligt men plötsligt såg jag skillnaderna! Det kom stegvis men nu ser jag dom varje dag och undrar varför jag inte sett dom tidigare, eller har de blivit värre sista halvåret? Har vi varit strutsar, stoppat huvudet i sanden och inte velat se dom? Otäckt i sådana fall för jag tycker att vi ändå varit uppmärksamma på honom hela hans uppväxt. Men kanske hoppet om att det inte skulle vara något fel på honom gjorde att vi blundade för det uppenbara? Jag hoppas att det är så för annars har allt kommit samma månad han fick sin diagnos och det är ju jäkligt skumt heller hur? Visst, jag tror på ödet men nån måtta får allt vara.

Vänner och bekanta som inte lever nära Oliver säger, som de tror, tröstande "du ska se att det blir bra, han kommer ifatt när han blir större", som om han har en virussjukdom som går över på en vecka. Jag orkar inte ens säga emot utan ler och håller med att "ja visst, det blir bra" men tänker bakom sammanbitna käkar "j-vla idiot". 

Diagnosen har också, hur konstigt det än låter, lyft några stenar från mina axlar. Jag blir inte längre irriterad på att han inte klarar sina toalettbesök fullt ut, att han inte klarar att hantera kniv och gaffel på ett korrekt sätt eller att han har små ticks såsom att alltid kolla så TVn är avstäng när han lämnar rummet (fast pappa säger att just den grejen är ett arv från min mamma) eller att han frågar om och om igen vad som ska hända under dagen. Han frågar ända tills han har bilden klar för sig om det sen tar 3 eller 13 ggr innan han greppar så låter jag honom hållas. Är det det han behöver för att käna sig trygg så får det vara så. Ibland kan han dock haka upp sig så mycket så han själv tycker det är jobbigt och ber om hjälp att bryta mönstret, och då fixar vi det tillsammans som så mycket annat! 

Oliver blir väl mottagen av alla, han klarar sig långt på sitt lite bortkomna utseende. Eller som en äldre tant med rollator som träffade Calle på en hundutställning sa till mig "såna som han skulle du kunna skaffa en hel drös av". Det värmer när fler än jag tycker om mina barn. 


torsdag 5 december 2013

Komplimanger

Under sitt liv hinner man ju få en del komplimanger, som tur är för alla behöver vi ju postivi feedback och bekräftelse. Man kan få uppmuntrande ord för det man gör, det man har på sig, sitt utseende mm mm. Men med handen på hjärtat, hur många komplimanger har du fått i ditt liv som du kommer ihåg och som för alltid etsat sig fast i ditt hjärta? Själv kommer jag bara på 4 st.

En av de äldsta är när jag jobbade i Björkliden och fick komplimang för mina vita tänder... vet inte varför jag fortfarande kommer ihåg det för nu är de inte spec vita, men just där och då betydde det jättemycket och jag blev verkligen jätteglad. Jag kommer till och med ihåg var vi stod och vilket väder det var!

En annan, som verkligen gick rakt in i hjärtat och som jag tänker på ibland var när jag ringde min kompis som sagt åt mig att kolla min otäcka leverfläck. Jag ringde upp henne och berättade att det var hudcancer, det blev helt tyst i luren och sedan sa hon "- men Annsofie, du är ju den mest levande personen jag känner". Just de orden har följt med mig sedan dess och gör mig varm om hjärtat varje gång jag tänker på dom.

En nyare kommentar fick jag på facebook när jag fyllde år nyligen och en gammal skolkompis skrev "grattis, jag blir glad när jag tänker på dig". Tänk att en sån simpel mening kan betyda så mycket. Jag tror inte hon hade en aning om det när hon skrev, att jag skulle bli så otroligt glad.

Den senaste kom faktiskt idag. Eftersom den är så färsk så är det inte säkert att jag kommer ihåg den om ett halvår, men just nu är jag jätteglad. Det var en jobbarkompis som berättade massa saker för mig och plötsligt, mitt i meningen säger "du är jättebra på att lyssna!" VA?! Just den meningen har jag ALDRIG i hela mitt liv hört någon säga. Jag som ständigt får höra att jag pratar för mycket! Min jobbarkompis höll så klart med, att jag pratar mycket MEN att jag även var en bra lyssnare! Fattar ni, det är stort och jag blev återigen varm i hjärtat.

Så jag vill uppmana alla som läser att ösa komplimanger över era medmänniskor för vem vet... just det du har sagt kan göra en medmänniska glad och kanske för alltid fastnar i deras minne, du OCH kommentaren :)