Att leva i bubblan

En korkad granne sa för ett tag sedan att jag lever i en fantasivärld... och han har ju delvis rätt. Helt klart så lever vi i helt olika världar, tyvärr lever jag dock inte i någon fantasi utan i en brutalt verklig värld. I jämförelse med honom så är hans värld så mycket närmare en fantasi än vår. Våran värld är som en bubbla som rullar runt i verkligheten och som uppmärksammas av dom vi rullar över just för stunden men sen försvinner i fjärran. I bubblan finns familjen, släkten och de närmaste vännerna, de som vet vad vi går igenom. Ni andra är sådana som ibland har tur (eller otur) att bli överkörda av oss och då få en inblick i vår värld innan vi rullar vidare, för är det någonting vi kan så är det att rulla!

Jag får ofta frågan "-hur är det?", "-jag förstår inte hur ni orkar", "- hade det varit jag vet jag inte vad jag hade gjort" mm mm. Jag kan berätta för alla som undrar att Ni hade klarat Er precis lika bra som oss.
Det kanske verkar jobbigt och tufft för Er som ser oss utifrån, men för oss som är här inne i bubblan så är det "kav lugnt" som man säger. Vi har ett fantastiskt liv, ett underbart kontaktnät och framförallt så har vi varandra. Oliver har ju alltid varit sig själv, det är ingenting nytt mer än att man får ord på hans problem.
Klart det var en chock att få just en diagnos när jag hela tiden hoppats på något annat, och just då rämnade världen men nu är den tillbaka, klarare och vackrare än någonsin! Här inne i bubblan skiner solen nästan jämt, för Oliver, Noah och Calle är ju våra solstrålar men som i alla världar regnar det ibland och t om åskar,
men efter regn kommer solsken som det så fint heter. Våran familj är inte annorlunda än någon annans, vi har våra problem och duster. Bråk om läxor, läggtider, speltider mm men nästan alla bitar runt Oliver har fallit på plats och vi behöver inte ställa orimliga krav utan lunkar på i Olivers tempo. I vårat eget kaos kan man säga.

När man inte har några krav på Oliver så blir det ju så att alla framsteg han gör blir som ett lyckorus! Och eftersom vi nu har Oliver att jämföra med så blir ju allt Noah gör ännu bättre! Man blir helt chockad när Noah klarar saker som Oliver inte klarar än trots att det är 4 år mellan dom.
Mattias och jag  tittar på varandra och tycker att "herregud vilken smart son vi har" men egentligen är han bara som alla andra i hans egen ålder, dock lite kaxigare och lite väl självsäker. Vi var på hockey förra veckan och när vi skulle åka hem, reser han sig och tar sig smidigt fram mellan alla ben och människor på vägen ut och där står jag kvar sist i kön. Ni ska ju inte tro att Noah väntade på mig när jag väl kom ut utan där var det tomt, bara massa vuxna människor som trängs... så det var bara att börja leta igen... blir inte ens rädd längre utan bara irriterad och tänker "men va f-n...inte nu igen!" Men så kommer han springandes tillbaka med ett jätteleende och kramar mig och säger "mamma, varför försvinner du?!" Ja det kan man ju undra....

Oliver är ju inget "kolli" han kan hoppa och gå, äta och springa, prata och skratta som vilket annat barn som helst och det allra bästa...han förstår skämt! Så det är inte tungt att ha Oliver runt sig, däremot behöver han lite mer hjälp i vardagen men jag är ju en jäkel på att sopa så det passar mig fint. Snart är alla stora och då står jag här med min sopkvast och väntar på barnbarnen... så det är skönt att jag kan få användning av kvasten en liten stund till, liiite längre än normalt.

Drömde häromnatten att vi träffade en läkare som sa att alla diagnoser och tester var fel, att Oliver inte alls var annorlunda eller behövde särskola. Framför mig stod plötsligt en Oliver som var lite knubbig, längre än mig, mörkhårig och finnig! Och allt jag kände var sorg, ingen lycka eller lättnad utan bara ren och skär sorg. Jag ville inte alls ha den här Oliver utan ville ha min taniga, ljushåriga lilla kille som pillar på sin tandställning mest hela tiden. Så förstår ni, att även om jag skulle bli erbjuden en ny Oliver som är "fixad" så skulle jag för allt i världen inte byta bort honom! Det var en skön känsla att vakna upp med vetskapen om att om allt var annorlunda, om alla barnen var "normala" så skulle jag ändå inte vara lyckligare.

Sedan har jag också fått frågan "hur går det för dig och Mattias, var hämtar ni energi och ork"...ja den frågan är absolut den enklaste att svara på "hos varandra" så klart!

Vad roligt det skulle se ut om våran bubbla var sån här och var synlig!

Med tanke på alla olika viljor bara i familjen så skulle vi väl inte komma någonstans.