Förtroende

När man är ensam med Oliver och det är alldeles stilla runt omkring, då lättar han sitt hjärta för mig. Han berättar hemlisar som han har lovat att inte berätta för någon, men det gäller tydligen inte mig och det är jag så tacksam för. Jag hoppas han kommer fortsätta komma till mig med sina problem och funderingar under hela sitt liv. Han berättar vem som har gjort vad, vem som har sagt dumma saker till honom (och även andra), vilka dumma saker de bett honom göra (dra ner byxorna t ex), och andra saker som han varit nära att göra men inte gjort mm mm. Han har väldigt bra koll på vad man får och inte får göra, men grupptrycket är svårt när man är liten och bara vill passa in. Just dra ner byxorna och visa kalsongerna tyckte han var obehagligt och kändes fel, och jag har sagt att han måste lita på sin känsla. Känns det inte bra så är det inte bra. Sedan att han går ut från toaletten med byxorna nere vid knäna och visar kalsongerna för hela skolan, det känns inte konstigt alls säger han, men det är ju också självvalt.

Jag stålsätter mig när han börjar berätta, men lyssnar och försöker komma med råd. Vi pratar om vad som är rätt och fel och vad han ska göra nästa gång. Helst av allt vill jag ju åka till skolan, lyfta ut de som är dumma i öronen och skaka om dom med order "VAD I H-VETE HÅLLER NI PÅ MED!". Men jag vet ju också att de som är elaka idag kan vara bästa lekkamraterna imorgon och att det kanske inte alls är illa menat. Så istället får jag försöka lindra Olivers oro och  försöka "släta över". Trösta är fel ord, för han är inte ledsen, mer bekymrad. Han funderar på varför vissa barn gör dumma saker, inte bara mot honom utan överlag. Varför vissa cyklar utan hjälm, varför vissa slår sönder fönsterrutor på skolan på kvällen, varför en del har sönder andras saker, klottrar mm. Och han har många kloka svar på sina tankar som han delar med mig.

Sedan har vi, Oliver och jag, också börjat prata så smått om hans skolgång. Några kompisar frågar honom "hela tiden" (Olivers ord) vad 6-6 är eller 10-10 och då berättar Oliver att han svarar "jag vet inte, jag håller bara på med plus". Så jag har så smått börjat förklara lite för honom varför han inte gör samma saker som resten av klassen. Att han har egna böcker för att han inte behöver lära sig lika fort eller lika mycket. Förklarade genom att visa en tjock bok och en smal bok och sa att "den tjocka boken behöver dina klasskamrater lära sig men du behöver bara lära dig den smala". Han har ju aldrig haft samma material som sina övriga klasskamrater så just det tycker han inte är något konstigt, men tycker så klart det är lite jobbigt när andra barn i samma ålder börjar fråga om mattetal som han inte klarar av.

Att han delar sina tankar och funderingar med mig är ett stort förtroende som jag försöker vårda på bästa sätt. Inte skvallra eller berätta för någon annan än Mattias, men ibland vet jag inte om jag gör rätt eller fel, men får göra som jag sagt till Oliver "lita på min känsla" och hoppas den leder mig rätt i min uppfostran.