Calle, Oliver & Noah, bli inte som jag

I takt med att barnen växer så växer även min oro för hur det kommer bli sen. Det finns så mycket att oroa sig för, så mycket som kan hända men jag är mest orolig för hur kontakten med mina barn kommer bli när de flyttar hemifrån. När slutar man tex att pussa på sina barn? Det kommer säkert smygande, ansikten som vänds bort när man tänker pussa, händer som puttar bort mig när kramen blir för lång osv.

Calle är ju snart 13 år och det har ju redan börjat. Jag pussar ju inte på honom på samma sätt som jag överöser Noah med pussar i hela ansiktet. Jag kramar honom när jag kommer åt och rufsar honom i håret, pussarna får jag smyga dit när han inte riktigt märker. Men att pussa honom direkt på munnen...nej det skulle inte gå, det skulle han tyckte vore väldigt konstigt. Det är just det här som gör mig orolig. Att pussa och krama sina barn är ju det mysigaste som finns och snart får jag inte göra det? Inte på samma otvungna sätt som med Noah och Oliver. Att möta dom när de leende kommer springande emot mig när jag hämtar dom efter jobbet, och slänger sig om min hals...snart är det slut och det skrämmer mig mer än ni kan ana. JAG behöver deras kramar, behöver deras armar runt mig och deras blöta pussar över hela ansiktet och deras blå ögon som borrar sig in i mina, men de behöver snart inte mina. 

De kommer snart vara vuxna och klara sig själva, och det är ju det som hela uppväxten och uppfostran går ut på. Att vi på bästa sätt förbereder dom för ett självständigt liv på egna ben, med bra värderingar och en bra, stabil plattform att stå på men varför försvinner de otvungna pussarna?

En annan sak jag funderar över och som rubriken antyder är vad som händer när de flyttat hemifrån?

Kommer de, hemska tanke, bli som jag som på sin höjd ringer mina föräldrar någon gång i veckan? Jag hoppas verkligen inte det, det är ju fruktansvärt! Att bara få höra ifrån dom en ggr i veckan! Tur att Facebook och Instagram finns så man kan följa deras liv där istället om de tillåter, och det är ju faktiskt inte alls säkert. Jag som tycker att en skilsmässa med Mattias vore katastrof för att jag då skulle missa mina barns uppväxt med 26 veckor per år, men det är ju ännu värre att bara få inblick i deras liv 52 ggr per år!!! Så snälla barn, försök att inte ha så mycket att göra, engagerar Er inte i så mycket som jag gör så Ni kan ringa mig flera ggr i veckan. Ni kan ju dela upp det på var tredje dag om det blir för jobbigt. 

Om Ni nu ändå har oturen att bli som jag, skaffar barn som tar tid eller jobb som är krävande så ni ändå bara har tid att ringa era föräldrar en ggr i veckan så är det bäst för Er att ni accepterar oss på facebook och Instagram! Jag vill helst att minst EN av Er skaffar en blogg som ni uppdaterar betydligt oftare än jag gör, så det så! Allra bäst är väl om ni flyttar in i grannhusen, men jag vet...det är kanske lite väl  höga krav även från en mamma... men man kan väl få drömma?

Det här skulle vara perfekt! Så bygger vi bara till ett hus på varje sida! 

Vaddå inte vill? Klart alla vill bo tillsammans! 

Speciellt deras nya tjejer vill säkert bo granne med svärmor!