Lätt som en plätt

Att ha ett barn med Olivers diagnos är spännande. Det syns inte utanpå vilket är bra i de flesta fall men midre bra i andra. Ett barn som sitter i rullstol ser man ju tydligt vad som är fel, och som man inte frågar om hen ska med ut på en löprunda. Men ett barn som har Olivers problematik är inte lätt för andra att förstå utan kan istället upplevas som annorlunda och lite udda. 

Det mest spännande i kråksången är ju att inte ens jag kan förstå hur han tänker där bakom de tjocka glasögonen av märket lego. Hans pliriga, kluriga, isblå ögon som tittar tillbaka på mig med klar blick och som det nuförtiden lyser om kan jag inte läsa av hur mycket jag än försöker. När jag tror att jag klurat ut svaret så gör eller säger han någonting helt annat än förväntat och jag får börja om att klura. 

Sedan Oliver fått sin diagnos så har ju våra förväntningar och krav på Oliver sjunkit betydligt. Vi är glada för allt han presterar och betraktar numera, lätt bakåtlutade,  hans liv med mer glädje och hopp än oro. Det kommer alltid finnas hjälp och stöd för honom genom alla skeeden av hans liv. Calle oroar sig lite över att Oliver kanske inte får något jobb, men han borde nog oroa sig mer för sitt eget, för Oliver kommer få jobb, men kommer han?

Oliver älskar att läsa, han läser allt han kommer över (igår tom hans egna psykologutlåtande...men det var för svår svenska tack och lov så det gav han upp och lade tillbaka den i högen han rotat i). 

Han läser snabbt och slarvar lite med orden men jag tycker inte det gör så mycket så länge han läser. Mattias säger att han läser som jag. Han har nämligen fått för sig att jag bara läser varannan rad bara för att jag läser böcker snabbare än honom... Kan ju bero på att han fortfarande ljudar sig igenom de långa orden, så det så! Sedan att jag bara kommer ihåg halva boken jag läst är en HELT annan sak!

Oliver läser i alla fall massor men ibland undrar man ju om han förstår vad han läser, så jag brukar smyga in lite frågor för att kolla av, och får alltid det snabba svaret "vet inte". Har dock kommit på att det här svaret bara är tecken på lathet. Oliver har nämligen kommit på att om man svarar "vet inte" så serveras man svaret på ett silverfat... ända tills mamma kommer på det. För om man ställer på honom lite så kommer svaret... men det är jobbig att behöva tänka själv tycker han och det sitter långt inne, men det finns där.

  

Igår kom Calle hem jätteglad över att ha nästa alla rätt på ett prov om allemansrätten. Han satte sig vid matbordet och visade stolt upp det. Då säger Oliver "-vi har också pratat om det" så jag tog provet och började fråga Oliver, och döm om min förvåning när han hade nästan lika många rätt som Calle! 

Oliver t om skrattade åt en del frågor där Calle svarat fel....och säger med lysande ögon "mamma, det var ju lätt som en plätt", ja älskade lilla professorn, det var det ju! Och du Oliver, bra att du lärde Calle att man inte får ta med sig fallna träd från skogen. För man vet ju aldrig vad han skulle kunna få för sig.