måndag 23 juni 2014

Att bara vara...

Tänk om man kunde få bli liten igen och ha ett helt långt sommarlov framför sig. Känslan av att kunna sova hur länge man vill på morgonen, ingen tid att passa på kvällen utan bara få vara och ta dagen som den kommer! Det låter väl alldeles, alldeles underbart? Men för våran Oliver så är det inte alls lika underbart.
Plötsligt försvinner allt vad rutiner heter, inget schema att följa, inga fasta måltider och vuxna som med glada leenden säger "idag barn får ni göra vad ni vill", gör mitt mellanbarn allt annat än lugn.

Första dagen på fritis efter skolavslutningen var ångestfylld och jag tvingades för första gången på mycket länge lämna en gråtande Oliver med stora rädda ögon som tittade efter mig. Klumpen i magen var ett faktum samtidigt som jag visste att när vi hämtar honom så är det den vanliga, glada Oliver som kommer möta oss i dörren. Trots det så låg klumpen kvar i alla fall... det är inte roligt att lämna ledsna barn. Min första tanke är ju att skydda och trösta så meningen låg på tungan, färdigformulerad och klar att släppas ut "-du kan annars vara hemma med Calle om du vill"...men jag bet ihop den här gången. Tänkte att jag inte alltid kan välja enklaste vägen eftersom jag bara gör honom en björntjänst.

Oliver hade varit trött på morgonen och var inte mindre trött efter första dagen. Anspänningen ihop med att han både ätit, och troligtvis också druckit, dåligt under dagen triggade igång ett av hans migränanfall.
De kommer ibland, helt utan förvarning. Han klagar över ont i huvudet, vissa gånger skriker han högt "aj aj aj" och ligger med huvudet ner i kudden. Han brukar då få Alvedon och så lägger vi oss tillsammans i sängen, släcker och drar ner så det blir helt mörkt. Oliver vill att jag håller min hand hårt på hans panna och sjunger lite tyst. Det tar inte många minuter innan han sover, och när han vaknar igen så är allting bra. Han har inga känningar dagen efter vilket jag själv alltid haft.Vi har inte sökt för hans migrän, vilket man kanske borde. MEN jag har haft migrän när jag växte upp (har dock vuxit bort) och min pappa hade mycket migrän som barn så det här är ärftligt, men ändå jobbigt och när han skriker högt av smärta då är det svårt att jaga bort oron som kommer smygande. Oron som viskande säger "det kanske är någonting annat". Men när han dagen därpå vaknar pigg och utvilad utan några som helst känningar, så blåser alla mörka tankar bort och allt är som vanligt igen... eller ja, i alla fall som det brukar vara, lite halvknasigt men bra ändå!

Vi har ju anmält Oliver till en kvällskurs på kulturskolan för barn med speciella behov. De läser en saga och sen utgår de från den och spelar teater, sjunger och dansar. Det låter som en dröm för våran Oliver som älskar att spela teater och dansa, och vi har båda hållit tummarna för att få en plats. Igår kom det ett brev som berättade att han kommit in på en kurs i breakdance istället ihop med en annan kille och både jag och Oliver blev besvikna...dans? det var ju inte det vi hade sökt! Så jag tog kontakt via mail och tackade nej till den kursen och frågade om vi ändå fanns kvar i kön till teaterklassen och efter några timmar så ringde de från Kulturskolan. Hon berättade att teaterklassen till hösten skulle bestå av 28 barn och alla med större funktionshinder än Oliver, och att hon inte ansåg att Oliver passade in där. Jag blir så himla glad varje gång det finns någon som verkligen ser barnen som individer, som kan säga att "nej, det här passar inte honom" han är för "smart" för den här gruppen. Hon sa att det inte är bra att sätta honom i den gruppen för han skulle nog inte trivas, och så var de ju så många. Istället hade de en kille med samma problematik som Oliver som dansade just breakdance och som var i hans ålder och då tänkte de att de kanske skulle passa tillsammans?
Är inte det helt underbart! Att de inte bara tittar på det vi sökt och säger "tyvärr vi har ingen plats"...utan istället försöker hitta andra lösningar, tänka utanför ramarna! Jag blir så fascinerad att okända människor ser till just mitt barns bästa! Det är underbart och ger mig hopp (och tårar i ögonen) om Olivers framtid.
Även om han själv inte alls vill gå på dans, så har vi sagt till honom att man kan ju ändå prova, så får vi se hur det är! Kanske inte alls passar honom, men det är inte själva grejen tycker jag, utan att någon tänkt till.

Vi har ju också fått klart om en kontaktperson till Oliver. En person som 8 timmar i månaden kommer och hittar på roliga saker med honom. Som tar med honom till biblioteket, badhuset, bio, lekparker mm mm. och där han får full uppmärksamhet utan massa syskon som stör och tar plats. Imorgon är första dagen de ska vara ensamma, de ska gå och se på Filijokus Fredrik, och jag håller tummarna för att det ska gå bra. Han känner sin "person" väl, hon har tidigare varit hans dagisfröken, tagit hand om honom varje vardag i 5 års tid och de har ett speciellt band till varandra. Det var dock några år sedan så det tar några ggr för honom (och även henne) att lära känna henne på nytt, men nu är det dags att han får prova sina vingar likt en fågelunge som lämnar boet. Förhoppningsvis har vi inte knuffat ut honom för tidigt så han, likt måsungen på jobbet som ramlat ut av misstag, får irra runt och känna sig vilsen. Men jag tror att när han ser baklyktorna på Mattias bil så kommer han att vända sig mot Linda, titta intensivt på henne över sina glasögon och med ett leende börja  berätta allt mellan himmel och jord. Det gäller för henne att hänga med i svängarna för det är inte alltid så enkelt att veta om det är på riktigt eller fiktion när Oliver kommer igång.



Släng dig ut Oliver! Hela samhället är beredd
att fånga upp dig om du ramlar!