tisdag 15 juli 2014

Nya vänner

Jag har alltid varit social av mig, men aldrig jätteintresserad av att skapa nya kontakter. Har varit mer än nöjd med de vänner jag redan har. Det är nog så svårt att hålla kontakten och att hinna ses ändå, så varför krångla till det och bjuda in ännu fler i mitt redan inrutade liv? Som de säger i Robinson "-Jag är inte här för att skaffa vänner för det har jag redan". Nej, det har helt enkelt fått vara... Jag har alltid dömt folk vid första mötet, och då menar jag verklig alltid, och har nästan aldrig ändrat åsikt, i alla fall aldrig åt det positiva hållet. Tyckte att det var skönt att sluta gymnasiet, de flesta var ju ändå idioter... typ.

Sedan kom barnen och jag började bli mer och mer nyfiken på människor runt omkring mig. Kanske berodde det på att jag kände mig ensam när jag gick hemma hela dagarna eller att jag helt enkelt blivit "vuxen"? Kommit ifatt mig själv. När jag satt med Noah, då inte ens ett år, på trappen och väntade på provsvaren från min malignt-melanom operation...då insåg jag att allt jag hade i form av materiella ting inte betydde någonting, utan att allt som verkligen betyder någonting är relationer, vänner och familj. Ingenting annat. Tänk på det, alla ni som inte varit där, ni som ännu inte har fått insikten, ingenting annat, tro mig.
Det kan ha varit då vändningen kom. Då jag reste blicken och började titta mig omkring. Allting är inte svart eller vitt, man kan gilla en människa fast man inte har samma åsikt, samma religion eller nationalitet. Tvärtom tycker jag att det berikar mitt liv, ger mig ännu mera insikt och framför allt något som alltför många saknar... empati.

Jag har fått flera nya vänner bara under det här året och jag älskar det. Hade en tjejkväll i våras där jag även bjöd in sådana jag inte känner jätteväl, men som jag hoppades få bättre kontakt med! En sådan sak skulle jag aldrig gjort för några år sedan.

Framförallt har jag fått en ny vän, Lori, som är från USA/florida men just nu bor på Honduras! Fattar ni, på andra sidan Atlanten! Det är helt otroligt, jag fattar det knappt själv. Vi träffades via en internationell facebooksida för Spanska vattenhundar, jag vet inte riktigt hur det började men nu kan vi prata i timmar om precis allt. Häromkvällen när jag hämtade ner katten från markisen så berättade jag för henne hur ljust det är på sommarnätterna och hon svarade "va? här har det precis blåst förbi en orkan med stormar och blixtrar, är vi ens på samma planet". Hon är en fruktansvärt driftig tjej i sina bästa år, äldre än mig med barnbarn och allt, men vi har ändå funnit varandra och jag känner mig rik, rik på hennes vänskap. Hon och hennes man sålde allt, tog sitt pick och pack och hoppade på sin segelbåt tillsammans med hundarna och seglade till Honduras. Där byggde de ett hus, liten restaurang och en liten marina. Vissa är driftigare än andra... och jag blir så fascinerad! Här kan man läsa om deras resa http://www.turtlegrass.net/

Det är roligt att prata om alla olikheter och likheter som finns mellan våra länder och hur det är att vara kvinna på Honduras. Jag gillar den amerikanska öppenheten och nyfikenheten på andra människor, och hoppas verkligen vi kan ses när vi kommer till Florida om några år.

Calle är däremot skeptisk, uppträder som en orolig tonårsförälder och undrar om  jag är säker på att hon inte är en "drugdealer" ... hahahahaha, you never know, do you Lori? ;) Sedan att de har fåglar som äter av grannens mystiska "växter" och blir helt groggy och flyger in i hennes husvägg...det är en helt annan historia.

I hope you can translate this in google Lori :)


Tänk att bara lämna allt för att bosätta sig så här! 
Snacka om att kasta sig ut!
You go girl!