fredag 22 augusti 2014

Skolstart

Om man har barn med speciella behov, och man dessutom har levt med denna person i, låt säga, 10 år... så borde man mycket väl veta och förstå att första dagen i skolan efter lov (speciellt sommarlov) är en orolig dag för barnet. Föräldrarnas ansvar torde då vara att försöka hjälpa barnet så långt det bara är möjligt för att  minska hans oro kan man tycka. Men om det nu har varit en jättevarm sommar och föräldrarnas hjärnor nästan har kokat över och gjort att just dom viktiga hjärncellerna försvunnit? Om barnet själv inte visat det minsta tecken på oro utan bara glädje inför skolstarten, hur blir det då?

Ja då blir det som hos oss...ett mindre kaos. Kvällen före skolan kommer, har varit och handlat med Oliver i baksätet. När vi kommer hem säger jag "nu ska vi bara äta sedan är det läggdags" och plötsligt bryter Oliver ihop. Han gråter lite tyst först och kan inte berätta varför han gråter men när han till slut berättar för sin mamma utan hjärnceller så bryter han ihop fullständigt. Han är orolig inför skolstarten, och jag har lust att ställa mig i badrummet och slå huvudet i väggen flera ggr...hur i h-vete har vi kunnat glömma det här?!
Oliver gråter och gråter och jag försöker trösta så gott jag kan, och någonstans så vaknar intelligensreserven till och jag kommer på att jag kan försöka nå någon av pedagogerna via facebook! Jag skickar iväg en fråga på vinst eller förlust och får svar direkt! Hon berättar vilka som jobbar och har även stenkoll på vilka av Olivers kompisar som kommer finnas där, säger att de längtar efter honom och att jag ska berätta för Oliver att Mattias (en av pedagogerna) väntar på att få spela spel med honom och så slutar hon med att skriva "-hur kan jag hjälpa till, vad kan vi göra för att underlätta hans första dag? " och jag känner att jag nästan börjar gråta av tacksamhet. Hennes ord var som balsam både för mig och Oliver. Han slutade gråta när han fick veta vilka som skulle finnas där och började t om le när jag berättade om Mattias som väntade på honom. Han somnade glad och trygg och första skoldagen gick hur bra som helst, inga tårar alls bara ren och skär lycka.. även hos Oliver. Kommer Ni ihåg att jag berättade om en ängel som hjälpte Calle hans första dag i nya klassen?  Det var samma lärare...hon har ett hjärta av guld, rätt person på rätt plats.

Sedan har vi ju en helt ny skolkille, Noah som nu börjar lekis! Helt otroligt men sant. Alla barnen har ju gått igenom någon typ av separationsångest med tårar när man lämnat och armar man måste bända loss, men aldrig Noah. Har väl hänt ett par ggr bara så jag tänkte att det kanske kommer nu, när han kommer till den stora skolan. Första dagen på inskolningen skulle Noah stanna i två timmar och när Mattias lämnade honom och han skulle gå in så säger Mattias "vill du att jag stannar en stund?" varpå Noah bara hade skrattat åt honom och sagt "-Men pappa! Det är väl inte du som ska börja skolan?"... så var den inskolningen klar.
På morgonen så går Oliver och Noah på morgonfritis tillsammans och då är det ju en annan lokal så jag tänkte att han kanske skulle bli lite blyg bland alla nya barn, men Noah klev in i kapprummet, såg sig omkring och sa "jaha! här ska jag vara!". Sedan tog han av sig ytterkläderna snabbt, passerade fröknarna utan att knappt hälsa med siktet inställt på legolådan. Oliver bara tittade på mig och skakade på huvudet och skrattade, han hade inte ens hunnit börja klä av sig, de är som Lille-skutt och Skalman tillsammans. Oliver hade väl hoppats på att få visa honom runt men tji fick han. Så nu har man bara skolbarn och det känns helt ok!

Och så har vi då våran stora kille, Calle, som i år börjar sjuan. Han har vuxit enormt över sommaren, den osäkra killen med den självsäkra utstrålningen har plötsligt växt ihop till en enhet där både ut- och insidan stämmer ganska bra överens. Lugnare, coolare och plötsligt bytt ut mjukisbrallorna mot jeans. Verkar mer tillfreds med sig själv, inte ett dugg orolig inför ny skola och nya klasskamrater utan istället sett fram emot det! Han har ställt upp för Oliver på ett helt nytt sätt de sista veckorna på sommarlovet, och vi märker ju att Oliver växer enormt när han får hänga med Calle. Sista veckan innan skolan cyklade han och hans bästis till Lillån för att helt enkelt "leta upp" nya klasskamrater vilket gjorde att när första skoldagen kom så kände han redan en hel del kompisar. Redan första dagen träffade han en kopia av sig själv i samma klass, lycka för dom, olycka för lärarna...

Kan konstatera att skolstarten gått väldigt smärtfritt trots allt och jag hoppas det fortsätter på samma sätt resten av terminen.

Oliver får superhjälp, som alltid. Han har otroligt engagerade lärare och det verkar som de tycker det är roligt och stimulerande att få hitta på alla möjliga knep och övningar för att få till ett roligt och kreativt lärande för Oliver.I tredje klass har man något som heter "elevens val" där barnen själva får välja mellan tre ämnen bland annat idrott. Detta sker en gång i veckan och är på en timme, när jag fick lappen så tänkte jag "äsch det här gäller nog inte Oliver" och mycket riktigt! Specialpedagogen ringde upp mig igår och sa att hon istället tänkte hitta på lite roliga saker ihop med Oliver den timmen så han fick öva sig på det han för stunden behöver bäst. Tex så skulle de baka så han fick öva sig på att mäta och räkna. Jag frågade Oliver om han tyckte det var ok att hoppa över "elevens val" och istället gå till specialpedagogen och han svarade direkt och mycket bestämt "Ja, jag går hellre till henne för det är så roligt och hon är så snäll!" Ingenting sitter fast när det gäller pedagogiken runt Oliver och snart får han en laptop för att ha på sin bänk när det är längre skrivuppgifter. Aldrig under alla år med Oliver har vi hört orden "det går inte" eller "det är för dyrt", och det är så underbart!





Glad spillevink som börjar lekis! 
Det gäller att passa på att krama och gosa med den här lille parveln så mycket 
det bara går för framåt jul har han blivit en annan kille... varför ska det gå så himla fort bara de börjar skolan?







fredag 1 augusti 2014

Ögonblick att minnas

Hur många gånger har man inte hört barnen säga roliga saker och tänkt "hahahaha det där kommer jag aldrig glömma" och bara några dagar senare har det varit helt borta ur minnet? Det är ju bara en bråkdel av allt man upplever som man verkligen minns efteråt. Det som varit så glasklart idag kommer vara lite suddigt redan imorgon och nästa vecka kommer nästan allt vara glömt.

Kvällspromenaden med Leia som jag gjorde för en stund sedan tillsammans med Noah och Oliver. Noah  som kastar pinnar till Leia och som hon sedan vaktar med sitt liv. När han kommer fram för att plocka upp pinnen framför hennes ben så morrar hon dovt, långt nerifrån halsen och låter riktigt, riktigt farlig.
Lilla tuffa Noah med kritvitt hår, bara klädd i kalsonger, tjocktröja och med nakna, spinkiga, myggbitna ben som tittar fram går fram, struntar totalt i hennes hotfulla uppenbarelse och helt orädd plockar upp pinnen som om ingenting hänt och sedan skrattande springer före oss alla hem med Leia hack i häl. Oliver som går bredvid och håller min hand skrattar sitt kluckande, underbara skratt som bara han kan och när han tystnar hör vi syrsorna i diket när vi går de sista stegen hem, och allt känns bara så underbart.

Eller det djupa samtal jag haft med en vän om liv och död, problematiken med att ha barn med diagnos och meningen med livet. Det är tunga saker att prata om, men ett möte som stärkte mig och gav mig, hur konstigt det än låter, positiv energi. Det finns enerigtjuvar och det finns de som ger energi även när de befinner sig i totalt mörker. Hur starkt lyser inte dessa människor när de mår bra? Måste vara som att få  ljusterapi i mörkaste november, och jag är så oändligt tacksam att jag får finnas här för henne.

Eller när man vaknar av att det ligger en liten sovande kille på kudden och man vänder sig om så man ligger näsa mot näsa och tyst studerar det sovande lilla ansiktet. Ett ansikte som är så rofullt och stilla och som när ögonen slås upp blir en helt annan. Livet kommer in och leendet spricker upp och man får en trött, men gosig kram. DEN känslan är också någonting man hoppas att man aldrig kommer glömma.

Eller Calles glada tillrop när man friterar pommes, eller när han är snabb i tanken och säger något riktigt roligt och vi båda bryter ihop av skratt... eller när bara han bryter ihop för han själv tycker han är så rolig att han nästan inte kan berätta... Eller alla gånger han säger roliga saker som "kocka" istället för koka och "Collin" istället för hundrasen Collie, mm mm

Eller den gången när Noah kom bärande på vår spinnande kattungen och irriterat sa "kan du ta hand om den här, den låter hela tiden".

Alla lunchraster vi haft på jobbet när vi brutit ihop av skratt och nästan inte kunnat andas, oftast fredagar...

Och alla stunder tillsammans med Mattias. Vi har så roligt tillsammans så jag hoppas jag åtminstone kan komma ihåg en bråkdel av alla gånger vi skrattat. En blöt midsommar hos grannen över oss, en fjällresa när vi installerar oss i fel hus, alpsemestern där Mattias börjar med att dricka vattnet trots stränga order om att inte göra det och istället fick jätteont i magen. Resan till Kreta när vi skulle koka pasta som innehöll massa svarta små djur... och Mattias som inte orkade gå tillbaka utan försökte övertala mig om att de ändå dog i det kokande vattnet. Den stora negressen på Barbados som skällde ut mig efter noter när jag brände min alldeles för klena, bleka hud och som ilsket sa åt mig att stanna inne mellan kl 10-15 och när vi en sen natt åkte vilse i Miami och vi blev lite halvhysteriska båda två...  

Det finns många sådana här tillfällen som man önskar att man kunde komma ihåg, men som hjärnan inte klarar av att  lagra på grund av platsbrist eller nåt... istället kommer man ihåg massa konstiga saker, tex att man vid blixthalka ska försöka hålla så låg fart som möjligt på högsta möjliga växel, eller hur man tar bort löss från blommorna... sådant kan man ju för fasen googla på och istället göra plats för mera minnen. Tycker det är dags att utöka hjärnkapaciteten så man kommer ihåg mera vardagliga saker, sådan som verkligen gör livet värt att leva. Men för att kunna behålla just de här minnena har jag nu förevigat dom genom att skriva ner dom här, smart va? 


Ett annat minne jag aldrig vill glömma är alla gånger Noah gosat 
och  busat med våra djur. Han är en sann djurvän.