måndag 13 oktober 2014

Jag har en dröm ...

Alla har vi drömmar, ny bil, ny båt, nya exotiska platser att resa till, nytt kök osv. Jag har också drömmar, dock inte så "tydliga" utan mera luddiga och med suddiga kanter. Typ "ekonomiskt oberoende" men utan en plan hur jag ska komma dit. Jag har istället lite mindre drömmar som är enklare att uppnå. Man säger ju att man ska sikta mot stjärnorna så kanske man når trädtopparna. Jag har istället haft trädtoppen som mål och istället, på sin höjd, nåt några grenar upp. 

Sedan hände någonting... Jag började skriva den här bloggen och plötsligt märkte jag hur kul det är att skriva och framförallt hur enkelt det är att skriva om sådant som händer i min vardag och framförallt runt Oliver. Det känns som jag börjat känna mig själv bättre när jag ska försöka förklara hur det känns. Måste gräva mig ner i mitt innersta och ibland ifrågasätta mig själv "-men för f-n Annsofie, allvarligt? Är det verkligen så här du känner". Jag har gråtit, snörvlat och hulkat mig igenom vissa inlägg, småfnissat åt en del och ibland skrattar högt när jag kommit på något knäppt som jag absolut måste dela med mig av.

Under den här tiden har jag hela tiden fått så himla bra feedback, så många lovord och glada tillrop, värmande sms och meddelande som tagit rakt i hjärtat och någonstans mitt i allt detta har en dröm uppstått. Den största dröm jag någonsin haft tror jag. En dröm som, med gott om tid och med mycket jävlar anamma faktiskt kan bli sann. Jag skulle så gärna vilja skriva en bok! ...sådär nu var det sagt, nu har jag kastat mig ut. 

Jag har inte fantasi nog att skriva en roman eller ens ork med all research det innebär. Att göra en bok av bloggen kan man ju göra genom bara några knapptryckningar, men det är inte en sådan bok jag vill skapa. Så efter mycket funderande hit och dit och fram och tillbaka så tror jag att jag vet... Jag vill skriva en bok om Oliver. Hur det är att leva med ett barn med hans diagnos, hur vardagen ser ut och hur mycket han betyder för oss. Som en kärleksförklaring till honom och som stöd för andra i vår situation. Jag siktar för första gången mot stjärnorna och vet inte riktigt hur jag ska nå dit, men första steget är i alla fall att gå en kurs i författarskap, ska bara spara ihop till den först och sen blir det upp till bevis... Om ni som stöttat mig och sagt att jag skriver bra verkligen har pratat sanning eller om jag får stå som en del på idol som sjunger falskt och säga "alla andra säger i alla fall att jag är bra". 
Den här processen kommer troligtvis ta flera år, blir kanske inte ens av...men jag siktar mot stjärnorna i alla fall, eller som Gunde säger "ingenting är omöjligt! 




söndag 12 oktober 2014

Sverige är fantastiskt!

När vi fick Olivers diagnos så var det många dörrar som stängdes men samtidigt har nya öppnats. Nya fina, skinande dörrar, med kodlås som öppnats upp till en ny värld. En värld jag inte visste fanns. 

För det första fick jag upp ögonen för alla andra föräldrar i min närhet som också har barn med speciella behov, föräldrar som förstår vad man går igenom och som man har ett speciellt band till. Ett band som ingen annan än vi själva kan se och förstå. Spelar mindre roll om våra barn har samma diagnos, det är inte det som binder oss samman utan mer att vi är i samma bubbla. Är med i en sluten grupp för barn med spec behov på Facebook och jag kan säga att man behöver inte leta spec långt ut i sin kamratkrets innan man stöter på dessa föräldrar, vi är inte precis 2 st... 

En annan sak är samhällets stöd. Det är ju helt otroligt vad mycket hjälp man kan få och har rätt till. Kontaktperson, avlastning i hemmet, kontaktfamilj, särskolor och det mest otroliga av dom alla är vårdbidraget! Tänk att man kan få ersättning per månad för extra tid man lägger ner på sitt barn mot ett normalt barn. Att söka pengar för kostnader man har, mediciner, att man måste jobba deltid pga barnet och för saker de kanske har sönder mm mm är ju mer konkreta saker som man kan söka för separat men att få pengar för extra tid...det är heeeeelt otroligt! Pengar som går till oss som föräldrar, inget som är öronmärkt för Oliver utan för oss, för att vi lägger mer tid på vår älskade son än vad föräldrar till en normal 10-åring gör. Pengar som dessutom är pensionsgrundande. 

Visst det är mycket besök på både sjukhus, skola och tandläkare för vår ögonsten men det kan vi vab:a för så det är ju inte jättemycket i förlorad arbetsinkomst i slutänden ändå, men någon med hjärtat på rätta stället har suttit och klurat ut detta system. Vi pratar heller inte om några hundralappar i månaden utan det handlar om tusenlappar beroende på hur mycket tid man lägger ner. Finns det ens något liknande i andra länder?

Jag är glad att vi bor i Sverige, att Oliver har rätt till så mycket hjälp och stöttning, men med handen på hjärtat: jag skulle gärna avstå allt detta om jag bara hade ett normalstört barn. Nu är det ju inte så och jag är trots allt glad att vara på andra sidan dörren, i den nya världen, för det är inte alla som får koden hit men vi har den och jag tänker njuta varenda minut! 

                             
Det finns dessutom fondmedel man kan söka. Oliver fick tex lite pengar som hjälp till våran resa till Turkiet, räckte väl till lite leksaker men ändock lika förvånande att han fick dom. 



söndag 5 oktober 2014

Deltids hippie

Jag satt häromdagen och tittade mig runt i huset som är ett kaos och undrade vilken typ av människa jag egentligen är och kom fram till att jag nog är en Hippie på deltid (till skillnad mot 3 barn som är det på heltid). Jag röker inte hasch men ibland är jag minst lika flummig som om jag gjorde det.

På jobbet är jag oftast klädd i kostym, om inte så aldrig utan kavaj. Jag försöker ha struktur på det jag gör och allt omkring mig, men när jag kommer hem är det som om jag byter skepnad. Då drar jag på mig några halvskitiga mysbyxor och en lånad t-shirt (har nämligen knappt några egna eftersom garderoben svämmar över av kavajer och skjortor, klänningar och blusar). Problemet är när jag ska gå ut i mina sunkiga kläder, har nämligen nästan uteslutande klackskor och det ser lite konstigt ut till mina mysbyxor med knän. Calle har dock större fötter än mig så jag brukar låna hans skor. Det körde  ihop sig när jag var på långpromenad med hunden i hans skor utan telefon och han skulle på träning och behövde dom.... Ups, jag skrattade gott, Calle däremot hade betydligt lättare att hålla sig för skratt.

Hemma hos oss råder det ett ständigt kaos eftersom heltidsflummarna lägger saker överallt mest hela tiden. Jag hade tidigare svårt att koppla av när jag såg all röra men har lärt mig med åren att bara kliva över allt, ha blicken långt fram och helt enkelt strunta i det. Det allra bästa som har hänt, vilket jag säkert sagt tidigare, är våran tillbyggnad av vinterträdgård för några år sedan. Där har vi en av våra soffgrupper, ett stort matbord och viktigast av allt ...tv:n :) Det bästa med det här rummet är att det är rymlig, högt i tak och otroligt lättstädat med sitt ljusa klinkergolv. Så för mitt eget välbefinnande räcker det med att detta rum hålls iordning för att jag ska må bra. För när det är stökigt och jävligt i resten av huset så kan jag bara gå in i sovrummet (som jag än så länge måste passera för att komma ut till soffan) , stänga dörren och sedan, likt Harry Potter ta ett kliv in i en helt annan värld. En ren och städad värld med underbar utsikt. Där kan jag sedan sitta i mina fläckiga byxor och glömma bort alla måsten och bara fippla med telefonen och titta på tv och låtsats som att hela huset är i lika gott skick som där jag sitter, smart va? Blir dock alltid lika förvånad när jag kommer ut i köket och burdust slängs in i vardagen och liksom tänker "men vad i helskotta har hänt här??, diskade jag inte igår? Tog jag aldrig bort maten som blev över efter middagen? Och sen rycker jag på axlarna och tänker "nej tydligen inte" och ibland släcker jag bara lampan och lämnar köket och skyndar mig ut till soffan igen och låtsas som det aldrig hänt. Och minst hälften av gångerna så har det faktiskt inte hänt, för när jag kommer ut i köket igen så har Mattias fixar det istället.

För att inte hemmet ska förfalla helt och hållet har jag istället utvecklat en helt egen strategi. Jag försöker "hitta på" lite roliga träffar med jämna mellanrum. Jag gillar att ha folk hemma och eftersom vi nu lätt får plats med många utan att behöva anstränga oss nämnvärt så är det en enkel sak att fixa. Födelsedagskalas, ljusparty, tjejkväll, kräftskiva och nu senast bakparty ger mig bra anledningar och framförallt lust att städa.
Att sedan bjuda in nya vänner som aldrig varit hemma hos oss tidigare ger extra skjuts i städandet.

För jag är, liksom Oliver, ett sk "lustbarn" dvs jag gör ingenting jag inte har lust med. Jag började rusta hallen, målade trappan en gång, satte upp Mdf skivor under trappen, fixade och grejade men så tog lusten slut och inget mer blev gjort. Nu har det stått så i över ett år och jag väntar ännu på att lusten att göra klart ska komma tillbaka. Det här gör ju att när jag väl får ett infall så måste det ske direkt. Man kan kalla det impulsivt men jag kallar det förutseende. För jag vet ju att om bara några dagar så kan lusten och energin vara som bortblåst så det gäller att jag jobbar på utav bara sjutton när jag väl kommer igång. Så att försörja mig som tex kransbindare skulle inte hålla mer än några dagar, sedan är jag uttråkad.

Så istället för att småplocka och muttrande dammsuga varje dag så låter jag det vara och så tar vi allt  i en större städning istället. Jag slipper bli irriterad över skitsaker, barnen slipper en grinig och tjatig mamma och jag får istället tid till annat och hjälp när det väl är dags. Vid senaste storstädningen lade jag in en matta i hallen och Calle (familjens största hippie) utbrast "vad bra! då förstår alla att de måste ta av sig skorna direkt innanför dörren" och så sa han "om alla bara lägger tillbaka sina saker där de ska vara direkt så håller det sig fint längre" och jag tänkte hallelulja! äntligen börjar han förstå... andra dagen såg det ut så här när han kom hem och jag ramlade bryskt ner från mina rosa moln.

Jag vet, vit trasmatta och 3 hippies plus hund och en långhårig katt som släpar in halva skogen är inte det ultimata, men jag säger som Calle: "Yolo" man lever bara en gång och en grå matta kommer matcha sofflocket och när den till slut blir svart matchar den soffan... Problemet löst!