söndag 12 oktober 2014

Sverige är fantastiskt!

När vi fick Olivers diagnos så var det många dörrar som stängdes men samtidigt har nya öppnats. Nya fina, skinande dörrar, med kodlås som öppnats upp till en ny värld. En värld jag inte visste fanns. 

För det första fick jag upp ögonen för alla andra föräldrar i min närhet som också har barn med speciella behov, föräldrar som förstår vad man går igenom och som man har ett speciellt band till. Ett band som ingen annan än vi själva kan se och förstå. Spelar mindre roll om våra barn har samma diagnos, det är inte det som binder oss samman utan mer att vi är i samma bubbla. Är med i en sluten grupp för barn med spec behov på Facebook och jag kan säga att man behöver inte leta spec långt ut i sin kamratkrets innan man stöter på dessa föräldrar, vi är inte precis 2 st... 

En annan sak är samhällets stöd. Det är ju helt otroligt vad mycket hjälp man kan få och har rätt till. Kontaktperson, avlastning i hemmet, kontaktfamilj, särskolor och det mest otroliga av dom alla är vårdbidraget! Tänk att man kan få ersättning per månad för extra tid man lägger ner på sitt barn mot ett normalt barn. Att söka pengar för kostnader man har, mediciner, att man måste jobba deltid pga barnet och för saker de kanske har sönder mm mm är ju mer konkreta saker som man kan söka för separat men att få pengar för extra tid...det är heeeeelt otroligt! Pengar som går till oss som föräldrar, inget som är öronmärkt för Oliver utan för oss, för att vi lägger mer tid på vår älskade son än vad föräldrar till en normal 10-åring gör. Pengar som dessutom är pensionsgrundande. 

Visst det är mycket besök på både sjukhus, skola och tandläkare för vår ögonsten men det kan vi vab:a för så det är ju inte jättemycket i förlorad arbetsinkomst i slutänden ändå, men någon med hjärtat på rätta stället har suttit och klurat ut detta system. Vi pratar heller inte om några hundralappar i månaden utan det handlar om tusenlappar beroende på hur mycket tid man lägger ner. Finns det ens något liknande i andra länder?

Jag är glad att vi bor i Sverige, att Oliver har rätt till så mycket hjälp och stöttning, men med handen på hjärtat: jag skulle gärna avstå allt detta om jag bara hade ett normalstört barn. Nu är det ju inte så och jag är trots allt glad att vara på andra sidan dörren, i den nya världen, för det är inte alla som får koden hit men vi har den och jag tänker njuta varenda minut! 

                             
Det finns dessutom fondmedel man kan söka. Oliver fick tex lite pengar som hjälp till våran resa till Turkiet, räckte väl till lite leksaker men ändock lika förvånande att han fick dom. 



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar