Underbara, fina Calle med sin irriterande besserwisser attityd och frågor som skulle göra t om Leif GW Persson mållös... Plötsligt kan man prata med Oliver och Noah vid matbordet utan att bli avbruten, ingen som breder ut sig över matbordet så man får äta som på ett flygplan och maten räcker till matlådor men jag är inte alls säker på att jag gillar det.
Calle, som alltid varit en hemmakille och redan som liten lockade hem kompisarna till oss för att slippa åka någonstans. Som ibland kunde åka hem till någon annan men som alltid kom tillbaka efter en halvtimme med kompisen i släptåg.
Plötsligt har han fått andra prioriteringar, nya kompisar, tjej och en (tyvärr) jättebra fritidsgård som lockar mer än soffan med mamma och pappa. Jag förstår honom, och jag ser ju hur han växer av att ha fått nya kompisar, lärare som ger honom beröm och självklart en tjej som gillar honom. Det är dock en viss omställning för oss som blev kvar. I början frågade Oliver och Noah efter honom, frågade när han skulle komma hem mm men tröttnade ganska fort. Nu hänger de på hans rum istället, som för att insupa hans atmosfär när han inte är hemma.
Men så plötsligt ramlar han in, men sin tjej och sina kompisar i släptåg...maten som tidigare räckte till matlåda räcker knappt till mig. Hallsoffan svämmar över av jackor, handväskor och halsdukar. Limpan försvinner i ett nafs och osten jag precis köpt försvinner upp i rök. Det blir stökigt och bullrigt, småbrorsorna i extas och jag blir irriterad fast det var just det här jag bad om. Så drar orkanen förbi och allt blir stilla igen.
Jag har dålig koll på hans läxor men han verkar glida fram på ett bananskal, har ärvt sin fars läshuvud och har lätt att lära.
Kollade på hans omdömen och det finns inget att klaga på där så det verkar gå bra för honom. Vare sig Mattias eller jag är några betygsoldater utan tycker att trivsel, kompisar och att röra på sig är viktigast så kommer det andra av sig själv. Min pappa sa alltid att om man tränar så har man lättare att lära sig och det hade han helt rätt i vilket även forskning har visat.
Trots att Calle inte är hemma så ofta så pratar han fortfarande med mig om
vad som händer i hans liv, hur han mår och hur han känner sig. Jag är så
glad att han fortfarande kommer till mig och jag blir stolt i mammahjärtat när jag hör och ser vilket stöd han är för sina kompisar och sin tjej.
Jag gillar att han, som tidigare var en sådan orolig själ, har fått luft under vingarna. Det finns inget bättre än att se sina barn flyga, så länge de kommer hem igen. Jag vet ju att den dagen kommer komma när han lyfter, slår en lov
runt huset och sedan stiger mot horisonten och försvinner mot sin egna framtid där jag inte får vara delaktig på samma sätt som nu och det skrämmer mig. Hur ska vi kunna bo här i huset utan Calle?? Hur ska vi kunna bo här utan barn alls? Det är skrämmande men samtidigt lockande ... Jag och Mattias har ju också en ny fas att se fram emot. Så istället för att gråtande stå kvar och se barnen lyfta mot skyn så kanske vi kavlar upp ärmarna, flaxar till med armarna några gånger (ringrostig) och också lyfter men sätter kurs åt motsatt håll. Om vi skulle flyga vilse så är det lätt att hitta oss...vi är ju ringmärkta 😉
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar