fredag 19 december 2014

Året som gått

Jaha då var det dags att summera ännu ett år. Trots att mycket av vår vardag kretsar kring Oliver så måste jag ändå säga att 2014 har lika mycket kretsar kring vår förstfödde Calle. Han hade en tuff start på året med intensiv hockeyträning, stressen över de första betygen och hetsen kring de nationella proven som ledde till att han mådde illa varje morgon. Till slut fick han ha ett uppehåll i hockeyn för att lugna ner sin  stressade mage (och även psyke). Detta hjälpte inte nämnvärt utan först efter en omgång losec blev det lite bättre. Allvarligt? Losec till en 13-åring? Var är
världen på väg? Jag är inte alls glad över betyg redan i sexan som ni säkert förstår. Vad är meningen? Efter en del tandagnissel och tvivel så slutade han i alla fall helt med hockeyn och plötsligt öppnade sig en ny värld! Han började sjuan, träffade en supergullig tjej och fick plötsligt uppskattning och glada tillrop från flera lärare för sina insatser i skolan. Plötsligt föll alla pusselbitar på plats och för första ggr stämmer hans in och utsida. Den tidigare oroliga själen har ersatts av självsäkerhet och trygghet dock tittar den förbi ibland när
några av hans tidigare kompisar ger honom glirningar, men stannar inte särskilt länge.  

Hans tidigare lärare trodde inte på läxor utan skickade hem läxor mest för att barnen skulle få studieteknik. Dock med en brasklapp om att "när ni kommer till Lillån blir det massor med läxor så
var beredda". Jag har fortfarande inte sett till detta berg av läxor... Jag tror nog att de finns men han har ju den otroligt irriterande egenskapen att han har lätt för sig i skolan, och enligt omdömen så ligger han bra till, så jag bryr mig inte så mycket. 

Jäkla tur för jag gillar inte heller läxor...skitjobbigt att hålla reda på och hinna med. Stackars Oliver, han är den enda av barnen som har läxa och ändå kan varken jag eller Mattias komma ihåg den, eller sätta oss ner i god tid. Allt som oftast är det Oliver själv som vid läggdags kan säga "imorgon ska vi ha klippt ut alla meningar som innehåller bokstaven a i Nerikes allehanda", ja ok jag kanske överdriver lite men ni fattar! Stackarn får göra läxan i sängen. Det här borde vara ett av mina nyårslöften när jag tänker efter... men dom brukar man ju inte hålla och det vore synd.

Oliver kämpar på i skolan, och på fritiden har han börjat med brakedance. Minns hans strålande ansikte när han första ggr gick in i salen på sitt första pass och leendet som satt som klistrat lektionen igenom. På brakedancen har han också haft den stora turen att hitta en ny kompis med samma problematik. 
Han gillar honom jättemycket och var på kalas där häromdagen vilket inte är allt för vanligt för oliver. 

Under 2014 har han också fått en kontaktperson som är den allra bästa! Hon är verkligen en ängel. Oliver blir ju orolig när han möter nya utmaningar och en dag skulle de åka hem till henne för att titta på film och oliver var väldigt orolig innan. Han grät och ville inte åka, men eftersom vår "ängel" själv jobbar med barn så var tårar inga som helst problem utan hon tog helt enkelt en gråtande Oliver i handen och åkte iväg ändå. Tårarna hade så klart torkat efter en liten stund och han kom hem liiiite längre och liiiite stoltare och självsäkrare än innan han åkte. 

Året har i stort varit som vanligt för oss men överjävligt för en, numera, nära vän och hennes tre söner som alla förlorade en mycket älskad pappa och make under 2014. "Tiden läker alla sår" får en ny mening. Vem fan har kommit på den? Och hur ska den på
något sätt kunna trösta?  Hur lång tid måste man vänta?. Hon får ofta höra att hon är stark, att hon klarar detta otroligt bra bla bla bla men med handen på hjärtat... Vad har man för alternativ? 
Hus, bil, barn, räkningar som ska betalas mm mm. Lägga sig ner och skita i allt är inte hennes grej, för trots fruktansvärd och avgrundsdjup sorg så finns ju ens ursprungliga själ och drivkraft kvar någonstans därinne. Hon är en överlevare och då finns ju bara ett alternativ och det är att försöka hålla ihop, försöka pulsa framåt i djup snö och hoppas på att man någon gång kommer fram till en skottad väg eller åtminstone en där någon annan gått tidigare så det är lite lättare att gå. Jag försöker vara en av dessa  "förtrupper" som på mitt sätt trampar upp vägen så gott jag kan för att göra stegen något lättare att ta. 

Noah har haft ett toppenår men går numera under namnet Björn Björksson (sista gången han byter namn har han sagt).  Det räcker inte att byta namn på sig själv utan han har även bytt efternamn på både Calle (turkson) och Mattias (lurkson) samt oliver som tilldelats förnamnet "babblaren". Själv fick man två förnamn... Snäll och arg... Yipee, eller? 

Detta lilla yrväder har börjat lekis och virvlar fram som sig bör. Hans övertro på sig själv och sin förmåga gör
ju att han klarar det mesta. Men ser att han har tendenser, likt Calle att bli en riktig besserwisser.

Mattias har fått nytt jobb och nya utmaningar som vi båda ser fram emot med spänning. 2015 kommer bli ett bra år, kanske tom det bästa hittills!? Om inte annat så historiskt med omvalet vi ska ta ställning till i vår. Och är det 2015 som jag ska börja skriva på boken? Den som lever får se. 

God jul och gott nytt år på er!


söndag 7 december 2014

Tankar på kvällskvisten

Ja, då har vi fått svar på nattmätningen...det är inga som helst fel på Olivers tillväxthormoner. Tarmen tar upp näring precis som den ska och alla järnvärden mm ser bara bra ut. Så några sprutor blir det inte tal om. 

Sedan var vi och träffade genetiker från Uppsala som tittade på honom, jämförde hans utseendet mot Noah och Calle samt tog massa kort på hans ansikte i olika vinklar (som en sådan där wanted skylt i Amerikanska filmer) samt händer, gom och tår. När de kom till fötterna så sa dom "vilka långa tår du har" och där var ju jag boven i dramat...det är mina tår han ärvt tydligen. Inte heller dom kunde säga om Oliver hade ett syndrom eller inte. De sa att forskningen inom genteknik går så fort framåt att om vi väntade ett halvår/år så skulle de kunna få fram så mycket mera. Vi har ju ingen brådska utan nu ska Oliver magnetröntga hjärnan och sedan får vi träffa dom
när de kommer ner nästa gång.
Den första läkaren vi hade på usö hade misstänkt ett syndrom men det sa dom var uteslutet men jag tror jag vet exakt vilket syndrom han lider av, nämligen "hob-syndromet" så klart! Kort i växten, utstående öron och långa tår! Kan ju inte vara något annat heller hur? Visserligen har han inte håriga fötter men det kanske kommer i puberteten. Vi får bara lägga till mellannamnet "Frodo" så är allt klart sen. Oliver gillar ju sagan om ringen så han blir nog bara glad, trots att kanske hellre hade velat heta Aragorn eller nåt sånt. 

Själv sitter jag och funderar på boken jag vill skriva. Egentligen vill jag inget hellre än att sätta igång men samtidigt finns det något som håller mig tillbaka. För jag inser ju dels att det är ett jäkla jobb jag har framför mig men också att det kommer bli fruktansvärt jobbigt rent psykiskt. Att gå igenom hela hans liv, uppleva all oro igen, vända ut och in på mig själv och hela min själ samt sätta ord på det skrämmer mig. Jag har sörjt och gråtit miljontals tårar och tänkt så många tankar hur det kommer bli men känner mig nu lugn inför framtiden men att då återigen behöva riva upp "gamla sår" känns både lockande och fruktansvärt avtändande. Jag hoppas ju att det kommer ge mig en ny dimension. Första gången jag upplevde sorgen så var jag ju mitt i den, nu kanske jag ser annorlunda på det, nu när jag tror att jag är på andra sidan vilket jag troligtvis inte alls är. 

Sorgen kommer nog alltid följa mig, som en vemodig skugga och vissa dagar kan jag tänka "varför kunde inte Oliver få bli som alla andra, varför skulle just han drabbas?". Som tur är kommer dessa tankar mer och mer sällan. Vi är ju så
glada att han är just som han är och man ska inte tänka "tänk om..." men det är svårt att låta bli.

Boken kräver att jag drar fram alla mina hjärnspöken, tar fram dom i ljuset för att skärskådas med lupp. Jag hoppas att all min oro och mina mörkaste tankar kommer få sig en ordentlig match så att jag en gång för alla får ur mig allt och kan gå vidare med lättare packning. Jag känner att jag har så mycket mer att ge, så mycket mer att berätta, men ska bara samla kraft först.