Tankar på kvällskvisten

Ja, då har vi fått svar på nattmätningen...det är inga som helst fel på Olivers tillväxthormoner. Tarmen tar upp näring precis som den ska och alla järnvärden mm ser bara bra ut. Så några sprutor blir det inte tal om. 

Sedan var vi och träffade genetiker från Uppsala som tittade på honom, jämförde hans utseendet mot Noah och Calle samt tog massa kort på hans ansikte i olika vinklar (som en sådan där wanted skylt i Amerikanska filmer) samt händer, gom och tår. När de kom till fötterna så sa dom "vilka långa tår du har" och där var ju jag boven i dramat...det är mina tår han ärvt tydligen. Inte heller dom kunde säga om Oliver hade ett syndrom eller inte. De sa att forskningen inom genteknik går så fort framåt att om vi väntade ett halvår/år så skulle de kunna få fram så mycket mera. Vi har ju ingen brådska utan nu ska Oliver magnetröntga hjärnan och sedan får vi träffa dom

när de kommer ner nästa gång.

Den första läkaren vi hade på usö hade misstänkt ett syndrom men det sa dom var uteslutet men jag tror jag vet exakt vilket syndrom han lider av, nämligen "hob-syndromet" så klart! Kort i växten, utstående öron och långa tår! Kan ju inte vara något annat heller hur? Visserligen har han inte håriga fötter men det kanske kommer i puberteten. Vi får bara lägga till mellannamnet "Frodo" så är allt klart sen. Oliver gillar ju sagan om ringen så han blir nog bara glad, trots att kanske hellre hade velat heta Aragorn eller nåt sånt. 

Själv sitter jag och funderar på boken jag vill skriva. Egentligen vill jag inget hellre än att sätta igång men samtidigt finns det något som håller mig tillbaka. För jag inser ju dels att det är ett jäkla jobb jag har framför mig men också att det kommer bli fruktansvärt jobbigt rent psykiskt. Att gå igenom hela hans liv, uppleva all oro igen, vända ut och in på mig själv och hela min själ samt sätta ord på det skrämmer mig. Jag har sörjt och gråtit miljontals tårar och tänkt så många tankar hur det kommer bli men känner mig nu lugn inför framtiden men att då återigen behöva riva upp "gamla sår" känns både lockande och fruktansvärt avtändande. Jag hoppas ju att det kommer ge mig en ny dimension. Första gången jag upplevde sorgen så var jag ju mitt i den, nu kanske jag ser annorlunda på det, nu när jag tror att jag är på andra sidan vilket jag troligtvis inte alls är. 

Sorgen kommer nog alltid följa mig, som en vemodig skugga och vissa dagar kan jag tänka "varför kunde inte Oliver få bli som alla andra, varför skulle just han drabbas?". Som tur är kommer dessa tankar mer och mer sällan. Vi är ju så

glada att han är just som han är och man ska inte tänka "tänk om..." men det är svårt att låta bli.

Boken kräver att jag drar fram alla mina hjärnspöken, tar fram dom i ljuset för att skärskådas med lupp. Jag hoppas att all min oro och mina mörkaste tankar kommer få sig en ordentlig match så att jag en gång för alla får ur mig allt och kan gå vidare med lättare packning. Jag känner att jag har så mycket mer att ge, så mycket mer att berätta, men ska bara samla kraft först.