söndag 20 december 2015

Året som gått


Så var det dags för årets summering. Året som jag förutspådde skulle bli en av de bästa och som faktiskt slog in, trots lite solk i bägaren.

Årets första halvår med den traditionsenliga fjällsemestern i Härjedalen innehöll allt man kan önska och lite till. Sol, pistade backar, fin fina längdspår inramat av snöklädda toppar och glada barn. Kan man bli annat än lycklig i den miljön? Drömmen om en egen fjällstuga väcktes åter till liv, men framåt våren svalnade intresset men  kommer väl tillbaka som vanligt i vinter kan jag tro. 

2015 var också det året Oliver började ny skola, började åka taxi till skolan och slutade gråta när jag lämnade honom. 

Tänk så mycket tårar och huvudbry jag hade helt i onödan. Han trivs som fisken i vattnet och har så otroligt bra pedagoger kring sig så jag måste nypa mig i armen för att fatta att det är sant. Från dag ett har Oliver känt sig trygg där, trygg och välkommen. Vi pratade i går kväll om mobbning och då berättade han om lite incidenter som hänt i Hovstaskolan och det kom en liten tår, men så sken han upp och sa "tur jag bytt skola nu mamma". 

Oliver hade ett försenat födelsedagskalas hemma i trädgården med hoppborg och poolbad. Han har aldrig haft så många kompisar på kalas, aldrig varit så många som velat komma. Gamla bästisar blandandes med nya klasskamrater och grannbarn i en salig röra och mitt i stod en strålande Oliver! 

Framåt hösten började han träna skidor i världens bästa skidklubb, Garphyttans IF skidor tillsammans med sin kompis A. 
Även det har varit en succé från start. Oliver fnittrade sig igenom de första träningspassen och lekarna har varit precis lagom för honom att förstå så han lätt har kunnat hänga med. I den här gruppen har också ytterligare en ny kompis trätt fram vilket värmer mitt hjärta. Senaste träningen kom han fram, lade armen om Oliver och sa till alla andra "-det här är min kompis Oliver", gissa om Oliver såg nöjd ut. 

Han går från klarhet till klarhet och nu i helgen var han för första gången helt själv  på kalas hos A. Han bor på andra sidan stan och de har inga gemensamma vänner, men han fixade det utan problem! Han börjar bli självständig den där Oliver. 

Noah har blivit våran lilla sportfåne. Spelar fotboll, innebandy och hockey och jag upplever att han gillar alla sporter lika mycket. 

Han har i år börjat första klass och lärt sig läsa och räkna. Till min förskräckelse är han, till skillnad mot Oliver, inte så bra på bokstäver. Flera bokstäver känner han inte igen vilket gör ljudandet ganska komplicerat. Däremot är han en stjärna på matte och huvudräkning vilket lugnar ner mig en aning. Problemet är ju att jag är en usel mamma när det kommer till läxor, som ni vet. Kommer aldrig ihåg dom förrän sista dagen... Och hur ska han kunna bli bättre på läsning om vi inte övar? 

Calle, underbara, fina, skitjobbiga tonåring. Det är som att leva med en bergochdal bana. En som dessutom blivit längre än mig själv och med fötter stora som lastfartyg. Hur konstigt det än låter så har han blivit lugnare och tryggare i sig själv trots dagliga utbrott.

Säger ifrån i skolan när han tycker något är fel, kan argumentera för sin sak och står upp för sina kompisar. Kommer aldrig glömma specialpedagogen som ringde upp mig på jobbet bara för att berätta att Calle valt rätt väg när han hade modet att gå emot en tidigare nära vän och att jag och Mattias skulle sträcka på oss för att vi gjort ett bra jobb med honom. Hennes ord kommer jag bära med mig resten av mitt liv. 

Sedan var ju 2015 också det år jag började på boken om Oliver men också det året jag av misstag raderade densamma! Förhoppningsvis orkar jag börja om under 2016 men det blir en tung uppförsbacke att ta sig förbi. 

Det enda som "solkat bägaren" detta år ångesten som flyttat in i Oliver. Den kan rasera all hans trygghet och logiskt tänkande på bara några minuter. Det var några överjävliga månader i våras innan vi fick någotsånär kontroll över den men hans oro över att spy varje kväll ligger fortfarande där under ytan men går att hålla i schack 9 av 10 gånger. Han är dock bra på att sätta ord på sina känslor så han kan förklara så man förstår. Han säger "nu blev jag sådär rädd, varm och kall samtidigt mamma" och tårarna trillar. Törs inte riktigt tänka på vad som kommer hända den dagen han blir sjuk och kommer spy "på riktigt" ... om ångesten kommer tillbaka med full kraft eller om det avtar, men den dagen den sorgen. 

Nu ser vi i alla fram emot 2016 och vår semester i Florida men först ska vi fira jul!

God jul och gott nytt år på Er alla därute! 

Kram Annsofie 






måndag 14 december 2015

Tonåringar och uppfostran

Man försöker uppfostra sina barn på det sätt man själv tror är det bästa. Försöka ge dom en bra grund att stå på, bra värderingar och även frihet som de så väl behöver för att utvecklas och bli självständiga och trygga individer. Det kommer en del hinder efter vägen där man som förälder sätts på prov och där man inte har en aning om man gör rätt eller fel utan där man får gå på magkänsla och egna erfarenheter.

Min mamma sa till mig i förra veckan "-Vilken tur Oliver har som har fått Er som föräldrar". Det är alltid värmande att höra men egentligen är ju de orden en bekräftelse på hennes och pappas resultat av min uppfostran heller hur? Jag tror att allting går igen, min uppfostran speglas i mitt sätt att uppfostra mina egna barn. Visst jag curlar betydligt mer än mina föräldrar och skriker mer på mina barn men värdegrunden är densamma. Sedan har jag ju haft sådan tur att få en man med samma värderingar. Detta underlättar enormt när man tillsammans ska ta itu med alla dessa trotsåldrar som verkar avlösa varandra hela tiden och så den värsta av dom alla... tonårsperioden.

Calle och jag bråkar flera gånger i veckan, det är gapande och skrikande och smällande i dörrar. Det har blivit så vanligt så att det nu inte går speciell lång tid mellan en igenslängd dörr och ett "förlåt mamma". Det konstiga är att Calle och Mattias nästan aldrig bråkar men ändå så står jag och Calle närmare varandra, som om varje bråk kittar ihop oss ytterligare. Konstigt men sant.

Man uppfostrar och förmanar och hoppas att det i slutet av tonårsperioden kommer ut en "hel" människa som kan stå upp för sig själv och andra. Jag tycker nog att vi hittills lyckats ganska bra
med Calle, frågan är bara hur väl han är rustad för det som komma skall.

För den första och kanske största skärselden man ska igenom är ju det här med alkohol, och även droger. Jag är inte dum, stoppar inte huvudet i sanden och säger "inte min Calle, han kommer inte dricka" för jag förstår ju att den dagen kommer komma, men hoppas på att vi tillsammans kan få den att komma så sent som möjligt. Calle går ju i åttan och ville i år fira nyår hemma hos en kompis vi inte känner så vi sa nej och då främst med tanke på det här med alkohol. Han blev ledsen för att vi inte litade på honom och samtidigt skitarg och smällde i dörrarna igen (och elefantsteg i trappen) men när han väl hade lugnat ner sig så förklarade vi för honom att vi visst litar på honom. Däremot litar vi inte på grupptrycket. Vi vet inte vilka kompisarna är och eftersom Calle har flera kompisar som går i nian så vet man inte. Calle gillar att vara i centrum, "syns man så finns man". Kommer alkohol fram i ett kompisgäng, kan han då säga nej? och framför allt vill han då säga nej? Han säger själv (så klart) att han visst inte kommer smaka, men allvarligt, vi har alla varit där heller hur? Så för att undvika att försätta honom i den situationen så säger vi nej, men å andra sidan så sa jag att de kunde vara hemma hos oss allihopa på nyårsafton vilket han tyckte var ok och så frågade han "men får vi gå ut på tolvslaget och kolla på fyrverkerierna vid skolan?"..som om jag höll dom inlåsta, hahaha.

Både jag och Mattias har pratat med Calle om det här med alkohol. Han tycker vi är skitjobbiga som ens tar upp det då det inte är aktuellt på lääääänge, men jag vill vara säker på att meddelandet går fram. Vi försöker nämligen pränta in i honom att om han blir jättefull eller mår dåligt så får han inte vara rädd för att ringa hem. Vi kommer inte vara glada, men kommer heller inte skälla ut honom (just då) och vi kommer att hämta honom direkt. Men om vi får ett samtal från en kompis som säger "Ni måste hämta Calle han är skitfull", då kommer vi inte vara lika förstående och det har vi sagt till honom.

Ett annat sätt att ha lite koll på det här med alkohol och även andra droger är att ha en dialog med vänners föräldrar, kolla av deras syn på sprit och hur de ser på det här med alkohol. Så man vet om man är på samma plan. Jag tror att just den biten är väldigt viktig. Att man samverkar och hjälps åt att hålla koll på barnen så de inte råkar illa ut är en trygghet för oss föräldrar och kanske även för ungdomarna som vet att vi håller ögonen på dom.

När jag var ung och skulle på fest, hade ropat hej då och dörren precis skulle slå igen så ropade alltid min pappa (slog aldrig fel)  "du! Jag litar på dig"... och just den meningen, den följde mig under hela kvällen. Den tog där den skulle kan man säga, och jag kommer använda samma på Calle och hoppas på samma effekt.


Som sagt...tonåringar är ett släkte för sig.

onsdag 2 december 2015

Att möta ett barn på rätt nivå

Det är inte så enkelt som det låter det här med att möta barn på sin nivå.
Oliver har ju, till min förtjusning, börjat träna längdskidor uppe i Ånnaboda, på min hemmaplan. Det är ju här jag vuxit upp, här jag tillbringat en stor del av min uppväxt både som aktiv och som tränare och att min son nu får uppleva samma känsla det är större än jag kunde tro. Nu kommer han också ha barndomsminnen från samma skidspår som jag åkt i, det är häftigt.

Jag känner sådan otrolig glädje i att äntligen vara en del av detta myller av människor igen. Jag har aldrig riktigt förstått exakt hur mycket skidklubben betyder för mig, förrän nu. Det är många nya ansikten men också en hel del bekanta. Under alla dessa år som jag "varit borta" så har jag varje gång jag varit i Ånnaboda vintertid  dragits mot spåren. Har smugit fram till klubbstugan för att kolla på spåren och hoppats på att kanske, kanske träffa någon man känner eller bara försöka suga i mig en liten bit av "klubbandan", men jag har blivit besviken varje gång. Det är ju inte på helgerna det magiska händer, det är ju på träningskvällarna!

Så nu när vi kommer upp känner jag mig som en ko på grönbete och när vi möts av myllret av skidåkare och föräldrar huller om buller så suckar jag lyckligt och Oliver hoppar jämfota vid min sida och ger ifrån sig små glädjetjut så jag tror vi känner samma sak, ren och skär lycka.

Igår fick vi äntligen sätta på oss skidorna och köra Olivers första pass på snö. Det är nu jag tar fram en sida jag inte alls är stolt över. Jag utgår nämligen från att Oliver inte kommer klara det här, jag sätter en högsta nivå som är löjligt låg, på skämskudde nivå.

Vi var lite sena och gruppen hade redan åkt före så vi skulle leta upp dom. Spåret börjar med en liten utförslöpa, väldigt svag men ändå utför. Det går ganska bra, han håller stavarna helt fel, har inte alla fingrar i handsken men tar sig ändå framåt utan att ramla. Efter en liten kurva börjar det gå lite snabbare och han ramlar direkt. Jag hjälper honom upp och så åker han lite till och ramlar igen. Jag förklarar, och visar, hur han ska böja på benen men som ni säkert kommer ihåg sedan tidigare så är det svårt för Oliver att "härmas"...det blir inte alls som jag gör utan en egen Boklöv stil med skidorna i kors med efterföljande vurpa. Jag ser den branta uppförsbacken närma sig och tänker att vi kanske ska ta av oss skidorna och gå uppför, men Oliver har konstigt nog helt perfekta skidor så han knallar på rakt upp... jag kommer bakom och puttar på lite lätt och plötsligt är vi uppe, lycka!

Däruppe på krönet hittar vi hans grupp som tränar på att åka i en lätt sluttande utförslöpa utan stavar. Med tanke på alla vurpor Oliver gjort på vägen med stavar så tänkte jag direkt "nej det här kommer inte funka det är för svårt" och sa också till Oliver "-vi kanske ska åka lite själva istället?" men han svarade bestämt "-nej mamma, jag vill stanna här". Han tog av sig stavarna, ställde sig i spåret, böjde på knäna och gled iväg hur lätt som helst, inte en enda vurpa och jag stod bredvid och skämdes.
Mina egna fördomar gör att jag stoppar upp hans utveckling, för jag tror att jag vet bäst, och jag tror att jag skyddar honom från att göra bort sig istället för att han får utmana sig själv och bevisa att han också klarar av det här, att han också kan bli en skidåkare.  Han frös om fingrarna som en tok, men kämpade på med ett stort leende på läpparna och det är inte likt Oliver. När han fryser brukar han mest gnälla och vill gå in, men inte den här gången. Det ska bli otroligt roligt att få följa honom i vinter och se hans framsteg, och mitt nyårslöfte ska bli att försöka lära mig möta honom på hans villkor, inte lägga ribban så himla lågt så han snubblar över den för han inte ens ser den.

Oliver är ju fortfarande i den åldern där man har en bra självkänsla och tycker att man själv är bäst. Han har redan fått en del nya kompisar i skidspåret och igår åkte en kille upp jämsides med honom och pratade om när de hade träffats på lek och bus. Oliver sa "såg du när jag åkte ner från Vulkanen? Visst var jag duktig?" och så skrattade de tillsammans. Killen visade också Oliver hur han skulle åka för att komma fram fortare, och Oliver försökte på sitt sätt. Hjälp till självhjälp när den är som bäst.

Vi ska träna några gånger till på snö sedan tror jag allt vi ska ta med oss morfar upp i spåren heller hur Oliver?


Så här glad är man efter ett pass i skidspåret. 
Det går fortare att somna också, särskilt för mamma.









tisdag 6 oktober 2015

Två steg fram och ett tillbaka

Ja, ångesten kom på besök ikväll igen. Vet inte vad som triggade igång den, om det var för att Mattias skulle lägga barnen ikväll eller om det var trötthet... Men den kom på besök, och jag kände att vi tog ett steg tillbaka. 

Denna jobbiga känsla som helt tar över Olivers kropp och tanke. Han blir kallsvettig, hyperventilerar och känner sig illamående. När han vänder ner sitt tårdränkta ansikte i kudden och jag sakta stryker honom över ryggen känner jag hur han rister under mina händer och jag tänker "stackars lilla älskade barn, varför ska du behöva ha det så här? Räcker det inte som det är?

När ångesten tar över hans kropp så känner jag hur förtvivlan och hopplösheten väller in och försöker ta över även min tanke. Jag är lugn och samlad men mitt inre vill bara skrika "sluta nu!, du mår inte dåligt det sitter bara i huvudet" för jag blir frustrerad när spöket dyker upp igen, han som skulle vara borta för evigt, som jag hoppades bara hade varit en fas.  Vi provar oss fram med olika lösningar jag läser lite för honom, sjunger, lyssnar på musik, kollar på youtube men ingenting verkar ge lindring. Vi pratar om allt möjligt och kommer osökt in på svärord och plötsligt händer det! Gnistan i hans förtvivlade rödgråtna ögon tänds och jag viskar konspiratoriskt "-vilka svärord kan du egentligen?" Och när det första förbjudna ordet kommer över hans läppar kan jag nästan se hur ångesten följer med ut i rummet och löses upp. Plötsligt säger han "-mamma nu gick det över!" Jag svarar "-vilken jävla tur" och vi fnissar tillsammans. 

Jag känner sån otrolig kärlek och ömhet för detta barn och när han väl sluter sina ögon och somnar med ett leende kan jag äntligen andas ut. Mina ögon svämmar över av lycka och lättnad att vi klarade det, ännu en gång. 


onsdag 30 september 2015

2-års dagen

För två år sedan fick vi reda på Olivers diagnos. För två år sedan satt jag i min sprillans nya bil och grät. Det var den dagen då jorden rämnade framför våra fötter och avgrunden kom precis inpå. Så nära att hade det kommit en vindpust hade vi ramlat ner. Det var så mycket känslor, så mycket sorg och också, mitt i allt, kav lugnt. Nu hade vi dragit fram monstret i ljuset och visste hur det såg ut och vad vi hade att slåss mot. Jag trodde ju att monstret inte fanns, att det bara var en dammråtta under sängen. Tyvärr var det ju inte så och jag var definitivt inte beredd på strid, vare sig med vapen eller med styrka utan blev bara paralyserad med stora, ogreppbara känslor som irrade runt och inte visste var de hörde hemma. Tack och lov hade jag ju Mattias vid min sida, han som tidigt hade förstått att monstret under sängen visst fanns på riktigt och som var bättre rustad än mig.

Det har tagit tid att acceptera Olivers diagnos, jag gör det fortfarande inte fullt ut, någonstans hoppas man på mirakel men hjärnan fattar ju att det aldrig kommer hända, men hjärtat... "don´t tell my heart, my achy breaky heart, I just don't think it'd understand"

Det har hänt mycket på de här två åren, inte minst inom mig själv. När jag går tillbaka och läser vad jag skrivit, förnekelsen och tron att de gjort fel, att han kan mer än de ser mm mm. Nu vet jag ju att det inte alls var så för de hade rätt, han kunde inte mer, det berodde inte på att han var trött under testerna eller ouppmärksam... utan det var precis som de sa, han förstod inte. Jag förstår det nu, men inte då. Det är en fas man måste gå igenom innan man kommer till insikt och acceptans. Jag kan nog säga att det tar ett par år att komma i balans rent känslomässigt. Att sluta jämföra med andra barn och att låta honom ha sina tics, inte alltid rätta och tjata för det ger ingen effekt och då är det meningslöst utan bättre att lägga energin på andra saker istället.

Fortfarande kan sorgen och tårarna komma över mig, sorgen över att han inte har samma förutsättningar som sina brorsor, sorgen över att han kommer gå genom livet som "annorlunda" och mer utsatt än andra. Sedan torkar jag tårarna och tänker att Oliver själv lider inte ett dugg för han vet ju ingenting annat och mår bra i sin värld. Han lever i nuet och har full koll på vad som händer någon vecka framåt och det är tillräckligt för honom. Vi kanske istället borde titta mer på hans sätt att leva, och försöka ta efter. Han oroar sig inte för framtiden, vad som kommer hända när han blir stor, utan lever i nuet och vill bli polis som vuxen.

Så varför måste jag då ligga 10 år framåt i tiden, lägga tid och kraft på spekulationer och funderingar när jag egentligen inte har en jäkla aning om vad som kommer hända? Det finns inget facit för barn med lindrig utvecklingsstörning. Ett barn klarar sig jättebra som vuxen, kan ha villa, volvo, vovve medans en annan behöver hjälp nästan hela tiden så hur ska man kunna veta var på skalan Oliver hamnar? Det är så klart bra att ligga i framkant, att ha koll på vilka rättigheter/möjligheter som finns för honom och som ev kommer behövas men mer än så behöver jag ju egentligen inte veta just nu, men ändå har det under de här två åren gått åt massvis med energi till ältande och googlande.

Nu har vi i alla fall tagit oss igenom skolans alla utredningar, och snart även sjukhusets genomgång av hans fysiska hälsa. Har en MR av hjärnan kvar men den kommer först när tandställningen tas ut om cirka ett år. Vi har tagit oss igenom valet av skola med allt vad det innebar och kommit ut på andra sidan med en betydligt lyckligare och framförallt hungrigare Oliver. Vi har med stigande förvåning sett hans förvandling i nya skolan. Han är glad som en speleman, trött på kvällarna och äter som en häst dessutom har sommarens sol gjort att byxorna numera är för korta. En liten tanke har börjat slå rot i mitt innersta... Oliver går ju inte upp i vikt som han ska och de har inte hittat orsaken, trots full genomgång av hela kroppen. Tänk om orsaken är att han inte har trivts, men inte kunnat sätta ord på det? Tänk om kroppen gått på någon slags sparlåga och inte tagit upp näring för den varit för orolig? Jag har ingen aning, vet inte hur kroppen fungerar och tror inte att Oliver någonsin kommer bli överviktig, däremot är han väldigt väldigt viktig!

Snart sitter jag återigen i en helt ny bil, och då tänker jag inte gråta ( mer än lyckotårar). Då ska Oliver få hänga med på premiärturen och vi kommer spela hög musik, sjunga med i texterna och skratta högt för livet är så mycket mer än en skitdiagnos, så det så.




Konstigt att jag trodde att det här var en dammråtta. Ibland är det skönt att leva i 
ovisshet men oftast lindrar man skräcken genom att dra fram monstret i ljuset. 




söndag 20 september 2015

Att se varje barn

Det är mycket diskussioner nu för tiden om att skolan ska individanpassas och att det är viktigt att man ser varje barn för den det är och för dennes förmågor. Jag håller helt med, inget barn ska behöva hamna mellan stolarna och kan prata mig varm om vikten av att detta fungerar  men med handen på hjärtat... det fungerar inte alls lika bra hemma. Ser du dina barn i alla situationer? Vi kräver att de ska bli sedda i skolan, helst hela tiden men hemma... där är det inte samma regler som gäller. Då kan man alltid skylla på "ja men lärarna är ju utbildade, det är ju deras jobb"... ja men mitt jobb då? Mitt jobb som förälder måste ju också innebära vissa åtaganden, och att en sådan enkel sak som att se sitt barn borde ju vara självklart och det låter bra, men i praktiken funkar det inte lika bra.

Tyvärr prioriterar jag ganska ofta bort mina barn, till förmån för disk, plock, tvätt och matlagning. De pratar visserligen på när de sitter vid köksbordet när man lagar mat och jag svarar antingen "-inte nu" eller "jaha! spännande" men orden kommer aldrig fram till hjärnan. Den lilla Ninjan hinner inte plocka upp minnet och placera i en box utan det ramlar ut igen.

När jag 2009 väntade på svar om min hudcancer hade spridit sig eller inte så lovade jag mig själv att om jag överlevde så skulle jag sätta barnen allra främst "på riktigt". Om inte varje så åtminstone varannan helg skulle vi göra roliga saker tillsammans, saker som barnen gillade. Lovade mig själv att leka mera med dom, att verkligen "se" dom. Sedan kom svaret jag hoppades på, det gick några veckor, sedan var allt tillbaka i gamla hjulspår igen ... nästan. Innan operationen hade jag ingen som helst tanke på att vara dödlig, men nu vet jag bättre. Cancern försvann men lämnade istället efter sig en oro som inte funnits där tidigare, en oro att det kanske kommer tillbaka och gör mina barn moderslösa och att man måste ta tillvara den tid man har här på jorden.

Vi försöker hitta på saker, absolut, men jag tycker det är så tråkigt att leka och har svårt att hinna se alla tre barnen i vardagen. Som tur är så har de ju en pappa som är betydligt bättre både på att leka och att ta sig tid, dessutom gillar han att spela tv-spel till barnens förtjusning.

Med tanke på hur mycket krut vi lägger på Oliver, och hur mycket tid han får med oss så är det inte konstigt att det dåliga samvetet gnager och jag oroas över att Noah kanske känner sig åsidosatt och lite bortglömd. Samtidigt är han ju våran minsting och bra på att "ta plats" men räcker det?  Som den minsting han är så är han tuff, kan vara riktigt elak och slåss men är det för att hävda sig? För att säga "se mig, hör mig?".

För att få in det i vardagen försöker jag ibland ta med mig Noah när jag åker och handlar bara för att få lite egentid, men det är inte lätt att komma ihåg i ekorrhjulet. För tillfället är ju Oliver och Noah som siamesiska tvillingar, de gör nästan allt tillsammans på gott och ont och det känns inte som en delning är nödvändig men samtidigt så förstår jag så väl att det behövs. Noah är ju heller inte den som pratar mest och högst, tvärtom så sitter han tyst och säger inte så mycket vid matbordet utan mumsar på så han behöver egen tid med oss där han får styra samtalet.

Calle är ju också svårt att få tid till för trots att han är 14-år så behöver ju även han vara ensam med oss. Att han vill följa med oss ut och cykla nu när vi skaffat mountainbikes är hur roligt som helst och han verkar gilla det också, trots att han mest klagar på cykeln... Jag ser ju också att en bio med pappa eller en hockeykväll med mamma är lika uppskattade nu som när han var yngre.

Frågan är om det räcker? Om vi ger dom tillräckligt med egen tid tillsammans med bara mig och Mattias?  Jag vet inte, jag vet bara att jag oftare säger "-nej inte nu" eller "-jag ska bara..." istället för att säga "-självklart jag kommer direkt" eller "-ja berätta, jag slutar städa och lyssnar på dig istället" och det skäms jag för. Det var inte en sådan här mamma jag skulle bli... men det är svårt att få ihop det. Dessutom tror jag att den perfekta vardagen är en utopi och finns inte på riktigt ... förutom på facebook så klart.


Lycka är att få leka ensam med pappa i en helt tom pool.





fredag 11 september 2015

Känslor

En av mina vänner, som också har barn med speciella behov, sa till mig "-ibland kan det gå lång tid utan att någonting speciellt händer och man tycker att barnets handikapp inte alls är så farligt utan ganska normalt men så händer någonting och man blir återigen påmind om svårigheterna". Det är inte alltid att man direkt då kommer ihåg barnets problematik utan istället blir irriterad. Jag vet, det låter konstigt att man kan glömma bort en sådan sak men det är ungefär som när man vaknar och ibland inte riktigt kan orientera sig de första sekunderna innan allt ramlar på plats. 

T ex igår när Oliver, med min hjälp, skulle laga pannbiff. Första steget att blanda köttfärs gick sådär då Oliver inte gillar att kladda ner sig. När det så var dags att rulla bollar av köttfärsen och sedan  platta till dom så tog det stopp. Oliver kan tydligen inte rulla bollar, utan det blir något som mer liknar en bajskorv. En klump med köttfärs som klämts ihop mellan spretiga fingrar och som istället för att plattas ut med fingrarna .. har blivit nedtryckta med hela handflatan så pannbiffen blir som en backe. Bara en sådan enkel sak som att hålla ihop fingrarna är svårt och att sedan bara nudda med dom på köttfärsen, nej det funkade inte. Hade jag inte varit lite småstressad, förkyld, ont i halsen och trött så hade jag kanske inte brytt mig men just igår så blev jag irriterad och sa surt "-nej du det här går inte alls du får skära gurka istället". Problemet var bara att han inte kunde skära gurka heller... Och det är i dessa situationer som man verkligen undrar hur det ska gå i framtiden. Jag blir irriterad men samtidigt fylld med sorg över att min 11-åring inte klarar av en sådan enkel grej som att skära gurka och så får jag dåligt samvete att jag bemöter honom så illa, han kan ju inte hjälpa det men ibland är man inte mer än människa. 

När vi var hos psykologen förra veckan för att prata om Olivers tidigare låsningar så sa hon "ni har gjort alla rätt". Jag vill inte på något sätt framhålla att vi skulle vara bättre föräldrar än någon annan, för det är vi verkligen inte men att få en proffesionell syn på det hela och som talar om att vi tänker rätt var en skön bekräftelse. Hon sa också att om oliver vill så kan hon träffa honom och berätta lite för honom om känslor och hur man kan lära sig att sätta ord på dom. Tänk att man kan använda en psykolog till sånt, det är ju jättebra! Att kunna tala om hur man mår och hur man känner är en styrka och extra viktigt för Oliver i framtiden för som sagt, även jag och Mattias har svårt att läsa av honom. 

En situation som vi dock enkelt kan läsa av är hans sinnesstämning inför hans kalas som ska gå av stapeln imorgon. Han har läst deltagarlistan flera gånger och leendet blir större och större varje gång för det har aldrig varit så många kompisar på hans kalas tidigare. Hans stora bekymmer nu är vem han ska leka med eftersom det är så många "bästisar" som kommer. Bästisarna från klassen, bästisen från gamla klassen och bästisen utanför skolan. Han funderar också lite över hur hans nya kompisar kommer bemötas av hans gamla, om de kommer komma överens eller inte, men det kommer gå jättebra har jag sagt och då blir det så, så det så. 
 

onsdag 26 augusti 2015

Skolbyte

Jag har ju gråtit floder och våndats över att flytta Oliver till särskola. Har undrat och oroat mig, magkänslan var inte helt med mig då men nu, två veckor in i terminen, blir jag riktigt irriterad ja nästan förbannad på mig själv. Hur kunde jag slösa massa negativa tankar, känslor, tårar och sömnlösa nätter på att älta någonting som är så bra? (Nej, nu överdrev jag, har aldrig haft svårt att sova...men ändå)  Hur kunde jag ens tvivla på de nya klasskamraterna innan jag lärt känna dom? Dessa underbara individer som direkt tog in Oliver i gruppen, utan att titta snett eller att ifrågasätta. Behövdes bara ett "hej" och han blev en av dom.

Personalen på skolan är också helt underbara liksom organisationen. Det är alltid många rastvakter ute, finns ingen chans att något barn skulle bli stående ensamt eller känna sig utsatt. De har speciella rastaktiviteter som barnen kan delta i och personalen har full koll, vilket är en positiv effekt av att gå på en mindre skola. De har inte bara koll på barnen utan även på oss vuxna. Man kan inte gå många meter in på skolgården utan att få ett "hej". En morgon när jag trodde skolgården låg öde hörde jag ett rungande "GOD MORGON!" från andra sidan skolgården där rastvakten stod och jag började skratta för mig själv. Man blir faktiskt glad av att bli sedd!

Jag ser ju på Oliver att hans axlar sjunkit ner, som om ett osynligt ok lyfts bort så han kan andas lättare. Han kan äntligen vara sig själv i alla situationer. Behöver inte anstränga sig för att säga eller göra rätt saker, behöver inte förstå det sociala spelet runt omkring utan får bara vara sig själv hela tiden. Inte behöva vara den som är annorlunda och som sticker ut, slippa få pikar och ibland ogenomtänkta elaka uttalanden som han inte riktigt förstår men ändå så pass mycket att han blir ledsen och fundersam. I nya klassen är alla lika olika och det som tidigare varit en svaghet har istället förvandlats till styrka.

Oliver har aldrig gillat fotboll men plötsligt vill han vara med och spela fotboll på rasterna för, som han själv säger "-ingen säger åt mig att jag måste springa, hur jag ska springa eller var jag ska stå, utan jag får göra som jag vill". När jag lämnade honom på morgonfritids förra veckan så mötte vi två klasskompisar i dörren som frågade "-ska du med ut och spela fotboll?" och jag hörde med stigande förvåning hur han svarade "-ja!" vände i dörren och stack ut igen. Det här var tredje dagen på skolan... fatta!? Ny skola, ny personal och nya kompisar och han är redan med i matchen. Måste nypa mig själv hårt i armen samtidigt som jag torkar bort en tår av lycka. Varför funderade vi ens på att ha honom kvar på Hovstaskolan? Kanske för att man vet vad man har men inte vad man får.

En annan sak som är annorlunda är att Oliver är riktigt trött när vi hämtar honom. Det är ju inte så konstigt, allting nytt tar på krafterna så klart men ändå så ser vi en annan sorts trötthet som vi inte sett tidigare. Oliver somnar aldrig i bilen, aldrig någonsin... men nu gör han det. Han berättar själv att han jobbar hårt på dagarna, hela dagarna. Han behöver aldrig sitta och vänta på hjälp, det finns alltid någon pedagog i närheten då de är 3 pedagoger på 12 barn. Att aldrig behöva gå ifrån klassen för att ha enskilda lektioner hos specialpedagog gör ju att han plötsligt måste hålla fokus uppe hela tiden och han gillar det skarpt! De har fått egna datorer som de jobbar jättemycket i och han skriver det mesta där och inte på papper. Han förklarade strålande att de har en anteckningsbok i datorn så de slipper skriva så mycket för hand.

Denna trötthet har ju även den positiva bieffekten att han somnar lättare på kvällen. Än så länge bara med mig, inte i sin egna säng, och definitivt inte själv men han somnar utan massa rutiner. Jag har sagt till honom att när man går på Sveaskolan så mår man inte illa när man ska sova, och han verkar tro på det, tankens makt är stor. Så det verkar som vi har lyckats begrava det stora hjärnspöket som huserat och stöka till det hos oss under allt för lång tid. Kanske är han borta för alltid, kanske kommer han förbi på en långweekend, eller byter skepnad, men den dagen den sorgen. Just nu lägger sig Oliver med lugn, glad blick och trötta ögonlock utan tillstymmelse till oro. Han är fortfarande lika trött på morgonen men gladare. Igår när jag åkte hemifrån redan kl 6.30 så var han redan vaken och satt och skrattade med Noah i sängen och det var länge sedan jag hörde honom skratta så tidigt på morgonen.

Första veckan skjutsade vi honom till skolan men den här veckan har han börjat åka skoltaxi och ytterligare ett stort steg för honom att ta. Tror Ni han vara orolig och hade svårt att sova? Svaret är nej och åter nej. Vi pratade lite på kvällen innan om vilken sorts taxi som skulle komma, om chauffören skulle vara en liten tant som behövde hans bilkudde för att nå upp till ratten, eller om det skulle vara en som skulle hoppa ut och säga "brorsan!" och sedan prata hela vägen. Vi skrattade så vi kiknade och han frågade om det skulle vara som en liten buss, men jag svarade med eftertryck "nej, absolut inte! det är ju bara om man åker rullstol"... Måndag morgon rullade det upp en buss framför vårat hus och jag hade haft fel, igen.

Det var flera som åkte med och de gjorde några stopp efter vägen. Jag tror att när de väl börjar känna varandra så kan det bli riktigt kul att åka buss tillsammans, roligare än att åka själv. Vid skolan står det en pedagog som tar emot alla elever som kommer med skolskjutsar och slussar dom rätt. De blir omhändertagna direkt när de sätter ner foten på skolgården, ingen risk att det skulle kunna gå fel och det är tryggt att veta att han åker säkert från dörr till dörr.

Mattias åkte efter bussen de första två dagarna men igår kom bussen före Mattias och då blev Oliver ledsen så då sa jag att det var bättre att han åkte själv så behövde han inte oroa sig för pappa. Sagt och gjort, idag klev han på och åkte själv och allt hade gått jättebra och han hade glatt hoppat ur bussen. Så nu är han inskolad och klar och nu är det bara rutinerna som ska sätta sig för mig och Mattias med hämtningar och lämningar. Idag glömde jag hämta hunden, imorgon kanske det är någon annan... Men framåt jul har vi nog koll på allt.

Ja just ja, har ju ett barn till som precis börjat första klass, Noah! Hur det gick? Jo, det gick bra. Punkt.

Kolla lite läsövningar innan läggdags är inte fel tycker Oliver. 


















torsdag 6 augusti 2015

Att vägleda ett barn

Att veta vad som rätt eller fel när man ska uppfostra barn är inte enkelt. Det enda "hjälpmedel" man har är sin egen ryggsäck från barndomen (på gott och ont), medias påverkan, vänners erfarenhet och sist men inte minst sin egen intuition och magkänsla. I detta virrvarr ska man försöka staka ut den rätta vägen för sitt barn, den vägen som man själv känner och tror är rätt. 

Calle börjar åtta till hösten, det är mer läxor, högre krav och betygtänk. Snart kommer nian att blåsa förbi och det är dags att välja gymnasium. 

Jag har aldrig känt krav på mig hemifrån att prestera utan mina föräldrar har varit nöjda så länge de vet att jag gjort mitt bästa. Pappa såg tidigt mitt intresse för teknik och tyckte jag skulle läsa teknisk gymnasium, jag sa "ok" och valde ekonomisk. Jag kan nu, 100 år senare, se att det var helt fel val men det var ändå mitt egna och de stöttade mig till hundra procent. Jag har idag ett otroligt kreativt jobb med olika arbetsuppgifter dagligen och det är så roligt att få känna att man gör det som man är bra på, att man faktiskt hamnat rätt fast man valde "fel".

Jag hade inte lätt för mig i skolan, hade ingen som helst studieteknik men traglade mig ändå igenom både gymnasium och universitet med hyfsade betyg. Det jag däremot hade med mig var glädjen. Om jag pratat mindre hade säkert betygen blivit bättre men då hade det blivit på bekostnad av mitt humör. 
Samma tänk hade jag som skidtränare, att försöka behålla glädjen och lekfullheten i allt vi gjorde. Visst det byggde inga elitåkare men förhoppningsvis glada motionärer! 

När det då kommer till mina barn och speciellt Calle så är jag inte mycket för vare sig läxor eller betyg därmed inte sagt att jag är nöjd när han kommer hem med "bara" godkänt. Det beror ju på att han har lätt för sig och jag vet att han kan prestera bättre men istället för att han ska få 50kr för varje A (som är skitsvårt att få) så har jag istället sagt att han ska få 25kr för varje steg han höjer ett betyg så han inte ger upp de ämnen som han bara har godkänt i och för att göra det lite roligare.

Vill att han ska känna glädjen i det han gör, inte känna sig tyngd av krav och måsten från alla håll och kanter, det kommer komma så småningom i alla fall och då vill jag att han har en stadig grund att stå på. Nu låter det som jag är en flummig mamma som inte ställer krav, men det gör jag, fast rimliga krav i mina ögon (fast i hans ögon är det orimligt att ställa skorna rätt eller plocka ur diskmaskinen så vi har lite olika åsikter där). 

Häromdagen satt han och hans kompis i bilen och diskuterade vad de ville bli varpå kompisen säger "-du ska bli civilingenjör Calle! Det är bra!". Det hörs direkt att det är ingenting han kommit på själv utan någon, troligtvis förälder, som har sagt åt honom det. Det är en bra utbildning, en bra grund att stå på men jag ska verkligen göra mitt yttersta för att inte påverka Calle i hans val. Ska försöka vägleda så gott det går men inte styra honom. Mattias och jag ser ju hans "skills" (som han själv skulle uttrycka det). Hans empati för andra, kreativa sida och  sociala kompetens gör att han passar för många olika jobb. Man har ju en otrolig makt som förälder, att styra sina barn dit man vill. Vill jag att Calle ska bli ekonom så kan jag ju redan nu börja prata om hur bra det är och lite då och då flika in vilka fördelar som finns och på så sätt få honom att till slut tro att det är hans egna val. Det kan bli pannkaka eller succé. 

Själv vill han bli miljonär men vill ha ett roligt jobb som han brinner för. Han har massa idéer och förslag och jag biter mig i tungan för att inte säga "- vänta du, det är inte så enkelt". Vill alltid vara ärlig mot barnen så de inte har orealistiska förväntningar men i det här fallet håller jag tyst. Vill inte vara den som tar ifrån honom hans drömmar och med ett hånskratt säger "-lilla gubben dröm på" innan han ens formulerat dom. Utan vill istället vara som mina egna föräldrar. De sa alltid "åh vad roligt!" åt alla mina infall och upptåg. "- jamen vad roligt! Ska du åka 150 mil till Lappland helt själv och jobba. Det blir jättekul!" Fast jag läste i mammas ögon "-lilla gumman hur ska det här gå?". 
Men det gick ju hur bra som helst för jag visste hela tiden att skiter det sig så kan jag ringa pappa och jag vill att Calle ska ha samma tänk. Våga ta för sig, gå utanför boxen och framförallt ha roligt och funkar det inte -ring mamma och pappa. Hitta ett yrke som han brinner för och trivs med, sedan om det är
civilingenjör eller konstnär, gatumusikant eller läkare, det spelar ingen som helst roll så länge han är lycklig.

Ingenting är omöjligt Calle! Sikta mot stjärnorna så når du minst trädtopparna eller så åker du rakt ner mellan träden med ett brak så vi får skratta så vi tjuter. Sedan plockar vi ihop spillrorna och laddar om. Man kan aldrig nå toppen om man inte försöker, heller hur? 

tisdag 4 augusti 2015

Sommaren 2015

I år var planen att färdigställa våran efterlängtade pool, och sedan tillbringa sommardagarna där med poolpartyn, snacks och paraplydrinkar. Att det kunde bli sämre dagar det räknade vi med men inte många som det faktiskt blev. Mattias och jag har i år lagt våra semestrar samtidigt istället för att dela upp dom "för barnens skull" som man kanske borde göra. Istället har vi löst deras sommarlov på 7 veckor med hjälp av far- och morföräldrar och sedan fick vi 4 veckor tillsammans allihopa, hemma.


Barnen fick skriva upp en lista över vad de ville göra och så har vi bockat av allt eftersom. Det har varit otroligt skönt och veckorna har känts långa, just för att vi inte haft något inbokat men nu, när vi är inne på sista veckan så har det dåliga samvetet plötsligt slagit ner med full kraft.

Herregud! Barnen har inte fått besöka vare sig Kolmården, Eskilstuna djurpark, Liseberg eller något roligt vattenland. Liseberg har Calle varit på innan sommarlovet och både jag och Mattias har varit där med resp jobb. Ärligt talat så är det inte jättekul att åka med hela familjen till Liseberg när vi alltid måste dela upp oss. De attraktioner Calle vill åka vare sig vill eller får Noah och Oliver hänga med på och de som de kan åka tycker Calle är töntiga (vilket de också är). För vem vill åka kaninresan när man kan åka Helix eller Atmosfear?

Djurparkerna är heller ingen höjdare när ingen är intresserade av djuren mer än Noah, och inte ens han är spec imponerad av trötta djur i bur. Själv har jag hemska minnen från min barndom när mamma och pappa tog med mig till Skansen där jag gråtandes tittade på alla stackars djur som var instängda. Orsa Björnpark och Nordens Ark är de parker som jag tycker är helt ok, och det kan tänkas att min inställning smittat av sig på barnen.

Fast det dåliga samvetet gnager i mig och nästan slukar mig så ser jag samtidigt på Oliver att det här har varit en av hans bästa sommarlov. Lugn och ro och med kompisar som faktiskt kommer över för att leka med honom, inte med Noah, utan med honom. Det värmer i mammahjärtat och jag ser ju hur lycklig han är. 

Vi hade konsert hemma i trädgården där vi var ca 60 personer inkl barn och Oliver såg fram emot festen nästan mer än jag själv gjorde. Det skulle komma ca 20 barn som dessutom skulle stanna och grilla efteråt. Oliver var lyrisk, det var fullt med barn både i hans och Noahs rum och han njöt till fullo. Bara någon dag efter festen kom det sms från en mamma som undrade om Oliver ville leka med hennes son. Egentligen är det en gammal dagiskompis till Noah så jag undrade så klart om hon inte menade Noah men nej, det var Oliver speciellt han ville leka med! Oliver lös av lycka och jag med, det hade tydligen klickat mellan dom direkt. Han är fyra år yngre än Oliver men jag bryr mig inte om sådant längre eftersom alla kompisar är mer än välkomna! 

Efter festen fick jag ytterligare ett sms från en vännina som skrev att barnen varit så nöjda med festen och dottern hade sagt "vi måste träffa Olivers familj oftare.... Oliver är ju en sån gullig liten kille. Han tycker om att göra saker och att prata.... Han pratar även om problem. Att han ska börja en annan skola, nära Mc Donalds. Oliver är ju helt normal, det tar bara lite längre tid för honom att lära sig saker".  Att höra andra barn resonera så om våran guldklimp det betyder så otroligt mycket! Inte nog med att det är kul att ha fest för så många av våra vänner och familj, men att det också kan leda till att Oliver får flera kompisar, det hade jag absolut inte räknat med och är så tacksam för det. Vi har helt otroliga och underbara vänner och nu kan man konstatera att även deras barn tillhör den skaran. 

Sedan hade vi en "blind date" med en annan glasögonprydd kille som har samma diagnos som Oliver, som också fungerade bra. Även vi mammor hade en trevlig dag tillsammans, man har ju lite att prata om och jämföra och barnens första år var väldigt lika, nästan otäckt lika. 

Men trots att jag ser allt detta och vet att pengarna i år gick till poolen och att vi även sparar till en längre resa så släpper inte det dåliga samvetet mig.  Oliver och Noah var ju uppe i fjällen och vandrade med Mattias. Att sova i ett tält som det blåste in i och med en nattemperatur på två grader som resulterade i att både Oliver och Mattias frös sig igenom natten var ju ett äventyr i sig dock utan Calle. Han och jag gick istället upp kl fyra på morgonen för att spana efter älg i Kilsbergen, men det kan inte ersätta ett besök på t ex Skara Sommarland, inte för en 14-åring i alla fall.

Jag försöker rannsaka mig själv och undrar varifrån det dåliga samvetet egentligen kommer? Vi åkte till Turkiet i höstas, var på fjällsemester i påskas... då är det väl ok att inte åka på sommarsemester... så jag borde inte ha dåligt samvete eller? Jag tror att det är alla facebook inlägg och instagram foton från alla vänners semestrar i sverige eller utomlands, ibland både och. Deras mysiga minisemestrar till... just... Liseberg, Skara sommarland och deras glada tillrop när de besöker lejonungarna i djurparken. Jag har många vänner på facebook, och det är inte alla som lägger ut dessa bilder, men tillräckligt många för att jag ska känna att "alla andra" gör det, men inte vi,  och jag tycker synd om mina barn, på riktigt synd om dom... Jag tittar på alla lyckliga bilder och får plötsligt en sur smak i munnen. Vad gnäller jag om egentligen? Det finns de som på riktigt inte har råd med semester eller ens små utflykter, för dom måste dessa bilder vara överjävliga att se för om jag berörs av dom, vad ska inte de göra då?  Vi har ju faktiskt råd, men har valt en pool i år, så det så... så snälla snälla dåliga samvete, försvinn är du snäll, jag har inte tid med dig måste faktiskt njuta mina sista dagar av semestern... och kolla Kolmårdens öppettider.




Tur vi har den här, annars skulle jag säga att vi inte gjort någonting alls.

onsdag 22 juli 2015

Babysteg

Olivers ångest håller i sig dock inte i samma hårda grepp som tidigare. Han har nu, på eget initiativ,  börjat somna i sin egen säng. Fick ett "återfall" med ångest och tvångstankar för några dagar sedan, men sover nu i sitt rum igen. Vi ser ju att varje dag är ett babysteg i rätt riktning, däremot har han börjat kolla så toalettdörrarna är stängda ordentligt, helst flera ggr efter varandra, men om jag får välja tar jag hellre det än ångesten han lider av.

Sommarlovet går fram i lugn takt och vi tar dagen som den kommer och det fungerar bra även för Oliver. Vi har skrivit upp allt barnen vill göra på semestern på vår whiteboardtavla som Oliver sedan bockar av allt eftersom då han är den som har stenkoll på aktiviteterna.

Han pratar ivrigt om sin nya skola flera gånger i veckan och om klassen och de "nya barnen" som kommer börja till hösten. Han anser ju inte att han själv tillhöra "de nya" utan att han redan är en del av klassen. Han pratar om att han kommer gå "på stan" och att skolbiblioteket inte är mindre än stadsbiblioteket som han älskar. Det glittrar i hans ögon och han ser så förväntansfull ut så jag nästan, men bara nästan, önskar att skolan börjar snart. Det är ju inte alls säkert att det kommer fungera smärtfritt i början men med den positiva inställningen han har så har han de allra bästa förutsättningarna att lyckas.

Sedan har vi, via Facebook gruppen jag startade för några år sedan, fått kontakt med en kille med samma diagnos som Oliver som bor lite utanför Örebro. De är jämngamla, lugna och har precis samma intressen, lego, tv-spel, bad mm. De har ännu inte träffats men ju mer jag pratat med killens mamma så verkar det som en "match made in heaven". Jag berättade för Oliver om honom och visade bild. Han undrade direkt vad han hette, både för och efternamn, och gick sedan upp till Calle och sa glatt "-vet du! Jag har fått en ny kompis som har samma diagnos som jag". Så nu ska vi träffas om en vecka och både jag och Oliver ser jättemycket fram emot detta.

Det är inte så lätt för Oliver att få kompisar att leka med på sina villkor. Kalasinbjudningarna som kommer under ett år går att räkna på en hand, och då blir det t om fingrar över... så att hitta kompisar i samma sits som han själv, är så himla mycket värt! När Noah vill leka med en kompis har vi ett hav att ösa ur, men Oliver har inte ens en liten vattenpöl... mer några droppar på botten av ett tomt badkar.
Som tur är så har de ju varandra än så länge, de leker som om de är jämngamla och jag är glad så länge det varar och nästa vecka ska det upp i Jämtlandsfjällen och vandra med Mattias.

En annan positiv biverkan att träffa barn i samma sits är ju att bakom varje barn står föräldrar som gjort samma resa. För trots att vår umgängeskrets är både stor och spretig så är det ändå inte många som på riktigt kan förstå vad vi går igenom. Jag vet dock att det är många som försöker och som inte är långt ifrån insikt och som via den här bloggen har fått en inblick i hur det faktiskt kan vara.
Och det är inte så farligt, heller hur? Visst det är mycket oro och en hel del sopande, men va fasen, jag är grym på att sopa, har övat i flera år på Calle och förfinar bara tekniken nu så den passar Oliver.

Ha en bra sommar därute!


Open art är ju ett måste den här sommaren! Frågan är om det här är ett tuggummi eller?





torsdag 9 juli 2015

Barndomsminnen

Inget ont som inte har något gott med sig heter det ju... Olivers ångest vid läggdags har ju gjort att vi pratat mycket som vi inte skulle gjort annars. Han berättar saker för mig när vi är ute på våra promenader och jag berättar saker för honom när han lagt sig. Jag kan berätta allt möjligt mellan himmel och jord men när jag en kväll började berätta om alla tokigheter som min egen far gjorde när han var ung så skrattade Oliver så han kiknade. Sedan har jag fått berätta samma saker om och om igen och den bästa historien tycker Oliver är när pappa gav tjuren en stark halstablett och sedan spelade helt oförstående när bonden kom och undrade varför tjuren sprang runt och frustade så mycket.  Ja han höll på med en hel del tok som ung och gör fortfarande. Ställde in larm på väckarklockorna på coop för några år sedan och kunde inte låta bli att ta på en blomma fast skylten sa "rör inte blomman, den är larmad" för han trodde inte att man kunde larma en blomma... när larmet sedan tjöt högt, gick han lugnt därifrån och låtsades som det regnade...det är min pappa det.

När jag sedan berättat allt möjligt om mormor och morfar flera gånger om och började tröttna så började jag gå över på min egen barndom och berättade hur det var då. En kväll berättade jag om alla kvällar jag, brorsan och våra föräldrar tillbringade uppe i Kilsbergen letandes efter älg. Hur jag fick borsta tänderna och ta på mig pyjamasen och sedan sätta mig i bilen och sakta glida fram på grusvägarna spanandes efter älg. Det var väldigt spännande och pappa visste precis var vi skulle leta och nästan jämt såg vi älg, oftast flera. Ibland stannade vi bilen och gick ur, stod tysta och spanade ut över uppvuxna kalhyggen och hade man tur kunde man se hur björkarna rörde på sig när älgarna stod och smaskade på kvällsmaten. Det låter helt otroligt, jag vet, för hur sjutton kunde jag vara tyst? Men så var det, konstigare saker har hänt. T ex att jag glömt bort just det här kapitlet i mitt liv, hur har jag kunnat låta det falla i glömska? Det är ju en jättemysig utflykt som även är lite spännande när man är liten. Ännu mera spännande var det de kvällar när älvorna dansade över mossarna och de blev lite trolsk stämning i skymningen.

Jag berättade i alla fall allt för Oliver och tänkte inte mer på det. Några kvällar senare säger Oliver "-mamma det där du berättade om att Ni letade efter älg... det vill jag med göra". Jag hade inte ens tänkt tanken själv men blev jätteglad att han ville och sa att vi då måste ta med oss morfar eftersom jag inte hittar så bra på skjutfältet. Tror att både mamma och pappa blev minst lika glada som jag över att få uppleva gamla minnen, så vi packade in oss i bilen en otroligt fin, solig och varm kväll för någon vecka sedan och begav oss upp i Kilsbergen. Jag försökte memorera småvägarna vi åkte på men det var höger och vänster och hit och dit hela tiden så jag var snart bortkollrad.  Pappa känner ju skjutfältet som sin egen ficka och hade minnen att berätta runt varje krök. "-kommer du ihåg Gun det var här du satt och rensade lingon" och "-det var här du gick vilse" och så berättade han om sin egen fars brist på lokalsinne och om svampställen, lingonställen och historier om läkande varma källor, hus som brunnit ner och om en mörkrädd lärarinna som bott ute i skogen. Han har så mycket att berätta och så mycket man inte har en aning om och jag är så glad och tacksam att han fortfarande är i livet och kan dela med sig av sådant till mig.

Pappa hade bestämt ett ställe där vi skulle stanna och fika på och när vi närmade oss så gick vägen lätt uppför och massa skog runtomkring så jag tänkte att vi nog skulle stanna på en liten skogsväg eller så men plötsligt öppnar sig landskapet upp och en otrolig utsikt breder ut sig framför oss.
Ett kalhygge som är som en böljande korridor fram till en sjö långt bort i horisonten och med skog runt omkring som aldrig verkar ta slut. Då säger pappa "nu är vi dessutom i utkanten av ett vargrevir" vilket gav extra krydda åt vår safari. Vi var ute i flera timmar men någon älg eller varg såg vi aldrig till.
Jag och Calle gick ut ibland för att spana och lyssna men att ha med sig Calle i skogen är som att ha med sig en elefant. Trots att han inte sa någonting så lät han ändå genom att gå på varenda gren han kunde hitta, hosta och greja och när man försöker vara så tyst som möjligt så är en knakade gren allt som behövs för att skrämma iväg djuren. När vi passerade en myr så stannade jag bilen för att kunna se bättre och då kom det en bäver simmande i vattendraget intill vägen! Så ett djur såg vi i alla fall, men det gjorde ingenting att vi inte såg någon älg, att få uppleva gamla minnen och ha pappa sittandes bredvid mig och berätta massa historier, det var värt så mycket mer!

Så från djupet av mitt hjärta vill jag tacka Er mamma och pappa för en helt magisk kväll. Jag älskar Er och ska försöka föra vidare den här traditionen till mina barn. Först behöver vi dock åka ut fler gånger så jag kan memorera lite mera vägar och Oliver vill väldigt gärna åka med Er igen.



Tre generationer fast den yngre gömmer sig undan knotten under ett paraply...



fredag 26 juni 2015

Avsked

Idag var Olivers sista dag på Hovstaskolan och jag ljuger om jag säger att det inte känns speciellt. Fritidspedagogerna tillsammans med specialpedagogen har ju betytt allt för Oliver, och oss.

Känslan att Oliver slutar mot känslan när Calle slutade är helt olika. Med Calle var det mer vemodigt att han blivit så stor, ingen klump i magen, inga tårar bara melankoli. Tror det beror på att Oliver krävt så mycket mer, alla som jobbat med honom har också kommit oss nära. Man har en annan dialog med dom än bara hej och hejdå vid lämning och hämtning som det var med Calle.

Att han lämnar sin klass känns inte speciellt sorgligt, mest för han inte trivs där längre. Det går inte en dag utan att Oliver lyckligt pratar om sin nya klass och han ser fram emot nästa termin och känner absolut inte samma vemod som jag gör. Jag som har känslorna utanpå, inte olik känslan när barnen slutar dagis. Man vet vad man har men inte vad man får.

Det är tungt och fruktansvärt jobbigt att lämna fritidspedagogerna, för de har alltid funnits där, stått stadigt likt en klippa i ett stormande hav. Det är dom som fått tagit Olivers tårar så många mornar att de inte går att räkna, hans oro för än det ena, än det andra och emellanåt hans nästan outhärdliga längtan hem till mamma och pappa. Det är de som har fått trösta och förklara, alltid lugnt, alltid metodiskt och aldrig tvivlat på att det kommer bli bra. Ja ja, jag vet att de är utbildade för detta, att de tar emot många ledsna barn och barn med behov men i alla fall. För mig har det varit en otrolig trygghet att lämna honom ledsen eller ej, för jag vet att de löst det.

Jag minns speciellt en period när Oliver var ledsen varenda morgon och orolig för att gå till skolan. Han kom in genom dörren till fritids med stora tårar trillande på kinderna och med ett krampaktigt tag om min hand. En av pedagogerna möter oss och säger "-Godmorgon Oliver, jag har en sak jag vill visa dig". Så tar hon honom i handen och går med honom till hans klassrum. Längst fram på tavlan har fröken satt upp bilder på vad som kommer hända under dagen och Oliver läser och läser och man ser att när han plötsligt vet exakt vad de kommer göra idag så slappnar han av och tårarna slutar rinna och oron i ögonen försvinner. Det var därför han vara orolig, för att han inte visste vad som skulle ske. Tänk att det var så enkelt, och att pedagogen förstod men inte vi...

Trygghet har varit Olivers ledord och alla har under dessa år strävat mot att han ska känna sig trygg i skolan och på fritids och har också lyckats. Visst att han är en orolig själ, men grundtryggheten finns där. Han känner skolan, han känner personalen och de känner honom. Han vet vem han kan vända sig till med sina frågor och funderingar och han får alltid svar, men hur kommer det bli nu?

Fritidspedagogerna, tillsammans med oss, är ju dom som känner Oliver allra allra bäst och som vet hur han fungerar och hur han ska tas. Det är inte många runt oss som gör det, knappt vi själva heller.

Så när vi nu lämnar den trygga hamnen och ensamma seglar ut mot horisonten som innehåller så mycket löften men också så mycket som kan gå fel... så är det inte överlyckliga figurer som står på relingen och vinkar farväl utan figurer med tårfyllda ögon och med klump i halsen som mumlar likt ett mantra "det kommer blir bra, det kommer blir bra, det måste bli bra..."

Eller vänta... en av oss är ju faktiskt lycklig, riktigt sprudlande lycklig. En liten ljushårig, spinkig figur med stora ögon bakom tjocka glasögon. Han kisar över glasögonen som halkat ner på näsan, vinkar glatt åt de som står på bryggan men har inte tid att vänta på att de försvinner i fjärran, tålamod är inte hans starka sida. Han vänder sig snabbt om, springer längst fram i fören, kupar händerna runt sin kikare och försöker nyfiket se vad som finns i horisonten för han vet ju att där framme är ju hans nya skola, nya kompisar och nya framtid. Oliver, vår alldeles egna kapten, nu kastar vi loss -Skepp ohoj!


"-kom morsan, vi draaaar"

måndag 8 juni 2015

Ångest

Olivers ångest vid läggning håller i sig. Oron för att han ska spy ligger hela tiden precis under ytan.
Att somna i hans nya rum är väldigt ångestfyllt för det var här det startade. Han säger att han känner sig mer orolig där än i vårat sovrum. Vi har låtit honom somna hos oss och sedan lyft upp honom i sin säng och då sover han där hela natten, men det är själva insomningen som spökar. Tänkte i fredags att vi gör honom bara en björntjänst genom att undvika hans rädslor istället för att möta dom och det var då jag kom på att vi kunde slå upp vårat pop-up tält i hans rum och sova där. Ikväll var det femte kvällen vi somnade där, alla andra kvällar har gått över förväntan men idag var oron på ingång.

De flesta kvällar klarar han av att tygla den, andra kvällar, som ikväll kommer paniken, tårarna och med dom också oron. Han mumlar för sig själv" ta det lugnt, jag måste ta det lugnt, det går bra" och mellan meningarna tar han djupa andetag och tårarna rinner långsamt nerför hans kind och han tittar hjälplöst på mig och säger "-jag vet inte om jag någonsin kommer somna". Jag svarar "-klart du gör du kan ju inte vara vaken tills du blir pensionär" men han uppfattar inte humorn utan lägger sig motvilligt på kudden bredvid med glansiga, sorgsna ögon. Samma ögon som dagtid brukar glittra av glädje och livslust. Jag pratar lugnande med honom när han lägger sig ner och berättar att han behöver inte alls somna nu utan vi kan prata lite. Egentligen är klockan närmare 22 och han borde ha sovit för länge sedan men stress är det sista jag vill lägga på honom nu, han har det jobbigt ändå...vi har det jobbigt ändå.

Vi sätter på lite avslappningsmusik och spelar en lugnande app där man gör fantasimönster genom att dra med fingrarna över skärmen. Det blir nästan som hypnos när man hållit på ett tag. Plötsligt säger han "mamma, vet du, jag gillar dig. Vill att du alltid ska ligga bredvid mig", och jag tänker "älskade lilla barn,  det vill ju jag med men inte 2 timmar per kväll" och så plötsligt svämmar tårarna över igen och han börjar hulkande berätta om en kille i klassen som är dum, skrattar åt honom när han är ledsen och säger dumma saker. Jag tröstar och säger att imorgon är sista dagen i skolan och sedan slipper han honom och Oliver ser genast mera lättad ut och jag tackar övre makter för att vi valt att byta skola.

När han sedan somnat och jag äntligen får lägga mig i min egen säng så kommer en stark känsla av hjälplöshet och otillräcklighet över mig blandat med ilska. Jag är ju för sjutton hans mamma, den han ska känna sig helt trygg hos och ändå kan jag inte nå honom, inte hela vägen och det gör ont, ont ända in i själen!

Visst vi har har kommit en bit, det har vi. Han har t ex inte spytt på över en månad, inte sprungit på toaletten eller tvångsmässigt tvingat sig ut på kvällspromenader och det i sig är ju en framgång.
Han håller dock stenkoll på vad han äter och dricker till kvällsmat, frågar om han ätit något som han kan spy av, dricker ingen dricka med kolsyra och äter bara måttligt med chips eller godis om det är helg, allt för att minimera risken att må illa. Det är ett stort hjärnspöke vi har att tampas med och det tar sådan tid, och mitt tålamod tryter... men hoppas att sommarlov, sol och bad kan råda bot på hans problem, liksom den nya skolan men den som lever får se.



När man tältar inomhus får man har täcke med myror på 
för att få in den rätta känslan.







lördag 23 maj 2015

Resan mot insikt har börjat

Oliver ska byta skola, nu är det bestämt. När jag och Oliver var och besökte den nya klassen sa Oliver redan på väg ut till bilen, "-mamma, jag vill gå här...verkligen vill gå här"! Vilken vettig förälder skulle då tveka, när man ser hur hans ögon glittrar och hur lättad han verkar?  När han inte trivs i sin vanliga klass, när han tycker det är jättetråkigt att inte göra det resten av klassen gör och när han har ont i magen på väg till skolan... då finns det ju inga alternativ. Att han då älskade den nya skolan och tog det till sig på en gång gjorde ju valet glasklart, klart han ska byta skola! Så till hösten blir det taxi till skolan inne i Örebro och en ny fas i våra liv tar sin början. Det ska bli otroligt spännande och jag ser fram emot det minst lika mycket som Oliver.    

Han är fortfarande orolig när han ska sova och bygger upp massa rutiner kring nattningen så vi har blivit tvungna att bryta en del för det tar hela kvällen annars. Om han skulle få bestämma skulle vi först gå ut och gå, sedan hem och borsta tänderna, se till så kranen i handfatet står rätt (dvs rakt fram), dubbelkolla så lampan är släkt. Sedan läsa en bok, titta på Youtube på en filmsnutt från Universal Studios eller Liseberg och sist ligga och prata... Tidigare räckte det med att jag sjöng för honom.
Han mår, tack och lov, inte illa längre på kvällarna men blir orolig när det är dags att sova och rutinerna verkar lugna honom. Däremot märkte vi ju att han hela tiden lade till rutin på rutin och då var det dags att bryta. Så promenader blir det inte varje kväll utan på helgerna och igår hoppade vi över youtube-klippen för vi lade oss så sent och det fungerade också. Det är ju en risk att bryta invant mönster för man vet inte hur han reagerar, det kan ju bli så att man istället för att gå framåt går två steg bakåt så det gäller att vara på tårna.

Som jag sagt förut så har han ju börjat fundera en del på sin "diagnos" och jag har ju förklarat lite grann men aldrig sagt "lindrig utvecklingsstörning" då jag själv tycker att just utvecklingsstörning har en dålig klang. Jag vet ju att psykologer och kuratorer säger att man ska berätta för barnet om deras diagnos så tidigt som möjligt för deras egen skull så jag har tagit tjuren vid hornen och nu börjat så smått. Såg ett klipp tillsammans med Oliver på youtube som illustrerade Olivers svårigheter genom att visa två olika sorters trappor. En gul trappa för de med utvecklingsstörning, och en blå för normalstörda. Jag förklarade att den gula trappan är nya skolan och den blå är Hovstaskolan. Oliver tittade och sa efter en stund "jag är kanske bara på första trappsteget på den blå trappan" men då svarade jag att "nej du är ju snart längst upp på en gula trappen". Sedan var det ingenting mer med det, men morgonen därpå när han klädde på sig sa han lyckligt "-mamma! Jag är högst upp på den gula trappen" Om Ni vill kan Ni se klippet genom att klicka här.  Sedan letade jag fram ännu ett klipp som förklarar hur hjärnan fungerar för de med utvecklingsstörning som förklara på ett otroligt bra sätt att allt som kommer in i hjärnan måste sorteras rätt, och att ibland saknas det "lådor" att lägga kunskapen i och då ramlar de bara rakt igenom. Klicka här för att se. Jag sa till Oliver att Calles hjärna saknade lådan där man lär sig att inte ställa skorna på mattan och att ställa in smutsiga tallrikar i diskmaskinen.

Båda klippen kommer från ett utbildningsmaterial som heter Ninjakoll, och som bland annat visas på utbildningar för föräldrar till barn med lindrig utvecklingsstörning. Den kursen får inte jag och Mattias gå förrän till våren, men jag är ju rastlös och kan inte vänta. Oliver har ju haft sin diagnos ganska länge nu och vi vet ju egentligen ingenting om den. Så jag stegade helt enkelt iväg till biblioteket och lånade skivan och har börjat titta på den tillsammans med Oliver. Jag höll andan när den började och tänkte "Nu är det på riktigt, nu finns det inga filter" men jag kunde andas ut direkt.

Jag tror att vi har förberett honom ganska bra, han verkar förstå ganska mycket av sin problematik och gillade filmen jättemycket. De ger lite handfasta tips på hur man kan göra om man t ex åker för långt med bussen, inte vet hur mycket tid det är kvar eller när man ska få växel tillbaka i affären. Små råd som kan hjälpa dom över hinder i vardagen som för oss andra är helt självklara. Åker man för långt med bussen och inte kan ringa någon, kolla på andra sidan vägen där det oftast finns ytterligare en hållplats åt andra hållet. De som medverkar i filmen har själva samma diagnos som Oliver och en tjej åker runt till olika beslutsfattare och frågar t ex en jurist "varför står det utvecklingsstörning i mina papper? Vad betyder det?". En jättebra film för mig men ännu bättre för Oliver, en bra introduktion som är lätt att förstå och ta till sig och ett superbra hjälpmedel för oss föräldrar som kanske inte riktigt kan förklara för våra barn när de undrar. Han har redan frågat om vi inte kan titta på den igen, och det ska vi så klart göra, och jag är beredd på alla frågor vare sig de kommer idag eller om en vecka. Nu ska allt fram, nu ska alla kort läggas på bordet, ingenting ska sopas under mattan. Att veta ger honom styrka, insikt och framförallt ger honom ninjakoll! Nu kör vi Oliver!



Det här liknar i och för sig Noah...




söndag 10 maj 2015

Allt är inte en dans på rosor

Har ju ofta sagt att trots Olivers problematik och egenheter så är han aldrig jobbig att ha att göra med. Alltid glad och tillmötesgående med glittrande ögon, och visst har han lite tvångstankar som är extra tydliga när han är trött. Kudden måste ligga exakt på rätt ställe, måste spola toaletten extra många ggr eller kolla så att tv-spelet är avstängt mm.

Alla dessa "tics" har varit lätta att bryta och ingenting som tagit extra kraft och energi från oss men det som nu händer suger musten ur både mig och Mattias och man känner sig så hjälplös.
Oliver har nämligen börjat inbilla sig att han kommer spy när han ska gå och lägga sig. Allt kan vara frid och fröjd, han leker och är glad och sprallig men när vi säger "dags att gå och lägga sig" så är det som att trycka på en knapp. Han börjar direkt få ont i magen, tårar i ögonen och måste springa på toaletten och försöka spy. Får tvångstankar att han måste stoppa fingrarna i halsen mm mm. I början blev jag så frustrerad och arg. Medans han ledsen satt på toaletten med spyhinken så stod jag bredvid fly förbannad eftersom jag ju visste att det bara är "hitte på" han håller på med. Som tur är så är vi ju två vuxna i familjen så jag kunde gå ner med min ilska till Mattias som fick ta över. Men att se hans förtvivlan och rädsla och då inte reagera som en riktig mor borde göra genom att "skydda och  trösta" utan istället blir skitarg, det var ingen rolig upplevelse och jag kände mig som världens sämsta mamma. Stackars Oliver som själv inte förstår varför han känner så här utan som rädd och orolig fick se sin ilskna mamma... ja det kan ju knappast ha hjälpt.  Så när detta upprepades kväll efter kväll och eftersom hans egen säng verkade framkalla sådan ångest så började vi natta honom på olika ställen i huset. I soffan på övervåningen, i soffan på nedervåningen och så i våra sängar. Ingenting hjälpte. Försöker man spy flera ggr och även stoppar fingrarna i halsen så händer det ju till slut att man faktiskt spyr, vilket gjorde att oron inför nästa kväll blev ännu värre eftersom han faktiskt hade spytt...så en dag fick han till och med vara hemma från skolan för han hade inte somnat förrän kl tolv och var helt slut. Att stå som förälder, den personen som ska känna sitt barn bäst, och inte kunna hjälpa, att inte kunna nå in det är nog det värsta jag varit med om.

En kväll när han gråtande satt på toaletten och jag för en gångs skull kände mig utvilad, lugn och sansad, så sa jag till honom att "-nej Oliver, nu klär vi på oss och går ut så får du känna att du inte alls mår dåligt". Sagt och gjort, vi klädde på oss och gick upp i skogen bakom oss. Först hade jag med mig en ledsen Oliver som kom flera meter bakom mig, men ju längre in i skogen vi kom desto piggare blev han. När vi slutligen kom ut ur skogen och gick genom kohagen så studsade han framför mig och ville leka "vem är rädd för svarte man". När vi kom hem så studsade han på studsmattan och klättrade lite på klätterväggen innan vi till slut gick in. Det var som om han hade lämnat ångesten i skogen och den kvällen somnade i lugn och ro mellan mig och Mattias. Vi skojade lite om det och sa att "hoppas ingen annan kompis går upp i skogen nu och får med sig ditt magonda hem".  Vi trodde ju att vi äntligen hade hittat lösningen och Oliver själv trodde det också, och ville att vi skulle gå en promenad varje kväll, vilket jag gärna gjorde. Dock var det bara första kvällen som fungerade för när vi kom hem efter promenaden kvällen därpå så började han återigen få ont i magen och må illa. Man känner sig så hjälplös och vet vare sig ut eller in när man inte kan nå honom just för han är så inkapslad i sin rädsla.

Vi tror ju att det här är en övergående grej, frågan är bara hur länge det ska pågå den här gången. Rädslan över tanden som var lös satt ju i några månader, men det har han glömt nu trots att tanden fortfarande sitter kvar precis lika lös så vi hoppas det här också "läker ut". Vi ska till habiliteringen nu på onsdag så jag tänkte att istället för att ringa BUP och få stå i kö i flera månader innan man får hjälp (och då det troligtvis har gått över) så kan vi höra med dom hur man beter sig vid sådana här låsningar. Han har själv sagt "-mamma vi får berätta för dom om mitt magonda för jag vill inte ha det så här".  Trots att promenaderna inte gjorde saken bättre så ville Oliver ändå fortsätta gå ut, så vi har gått i ur och skur (mest skur), för om  Oliver tror att det hjälper så ställer man ju upp så klart. Tankens kraft är större än man kan tro.

Det var heller inte speciellt roligt att mitt i allt detta jobbiga behöva åka på mässa och vara borta i flera dagar. Det är ju, tyvärr, mig han tyr sig mest till men samtidigt tänkte jag att ett avbrott i rutinerna också kan vara vändningen. Mattias struntade i promenaderna och det funkade bra det också. Han grät visserligen några kvällar, men inga fingrar i halsen eller spring på toaletten och det är ett framsteg. När han går och lägger sig så vill han gärna att man berättar saker, och jag har ju hur mycket som helst att berätta så det är inga problem. Så vi ligger och småpratar om både det ena och det andra som gör att han glömmer bort sin rädsla och till slut är han så trött att han somnar.

Även när vi är ute och går våra promenader så berättar han saker som han funderar över, och det är inte alltid roliga saker, utan kan vara väldigt djupa tankar och funderingar.  T ex alla våra funderingar kring att byta skola eller inte och som vi trodde vi kommit fram till ett vettigt och rätt beslut. Allt ställs nu på ända när Oliver häromkvällen säger till Mattias "-pappa jag tycker det är så tråkigt i skolan, för jag gör aldrig det alla andra gör. Jag kommer alltid efter"... va??! hoppsan...det där var vi inte beredda på alls. Mattias väntade någon dag och frågade igen och fick samma svar och när jag kom hem i fredags så berättade han samma sak för mig och hade också många frågor om Sveaskolan. Han följer ju dom på deras blogg, och de hade fått en svenska läxa där uppgiften var att skriva om vad man ville bli när man blir stor. Plötsligt kommer han till mig och säger "jag vill bli brandman och skulle ha ritat en bild". Tog en liten stund innan jag fattade vad han pratade om men då hade han gått och funderat på deras läxa istället för sin egen.

Så imorgon är det dags att dra igång karusellen igen, det är inte många veckor kvar innan sommarlovet och Oliver måste få en chans att kolla in klassen så han vet vilka alternativen är. Men han pratar redan med kompisarna om att han kanske ska byta och att han ska få åka taxi.
Ikväll somnade han dessutom utan problem på min kudde, visserligen efter en timmes småprat men ändock utan magont. Kanske, kanske har hans ångest sina rötter i osäkerheten han börjat känna i skolan, känslan av att vara annorlunda, inte passa in och samtidigt inte förstå varför. Han sa nämligen när vi var ute och gick "på Sveaskolan kanske jag skulle känna mig tryggare och inte ha ont i magen när jag ska sova". När jag frågade om han inte var trygg i sin klass så svarade han "jo, jag älskar min klass men är alltid efter och det är så tråkigt". Och när jag frågar hur han känner inför att byta klass så säger han "bra men det är lite pirrigt också".

Förhoppningsvis somnar han bättre och bättre ju mer han får ur sig och ju mer vi kan förklara så han förstår. Han har redan själv en plan för hur vi ska göra så att han åter kan sova i sin egna säng i sitt nya rum, men vi tar det i Olivers takt. Att vi sover dåligt för han ligger mellan oss,  att vi emellanåt blir irriterade på hans ideér eller att vi inte alls vill byta skola har faktiskt ingen som helst betydelse. Oliver måste må bra både fysiskt och psykiskt, känna sig trygg och älskad för det är det enda som verkligen betyder någonting och det enda som räknas, alltid för evigt.



Idag somnade den här godingen utan tårar, vilket gör att även jag kommer sova gott med mindre oro i mina tankar.


onsdag 15 april 2015

Beslutsångest

Det är många beslut som ska fattas när det gäller Olivers framtid, många beslut man inte vet svaret
på förrän efteråt. Blir det här verkligen bra, är magkänslan rätt eller är det våra egna förutfattade meningar som står ivägen och stör sikten?

Det har varit många beslut att fatta under Olivers levnadstid, men vi har har aldrig tvekat i våra val, allting har varit solklart. Har lyssnat på psykologer och läkare, tagit in vad de sagt och sedan gått på deras rekommendationer, alltid försökt se till Olivers bästa. Kanske också därför vi har så bra kontakt med skolan och dess personal, för vi aldrig varit besvärliga eller ställt dom mot väggen eftersom de alltid gjort allt för Oliver, både innan och efter diagnos. Det är inte förrän nu vi kanske kommer bli "obekväma", när vi ska fatta beslut om skolflytt eller inte. För beslutet ligger helt och hållet hos oss, ingen annan kan flytta på Oliver mot vår vilja.

Min magkänsla hade återigen rätt, "prata om Olivers framtid" handlade om just Särskola eller inte. Olivers fröken och spec pedagog berättade så mycket positivt om skolan och hur bra det skulle vara för honom att gå där, att äntligen få glänsa mm mm. Så Mattias och jag var och besökte den ev nya klassen innan påsklovet och här passar ordspråket "upp som en sol ner som en pannkaka" bra in.

Tror att jag hade byggt upp alldeles för höga förväntningar, att det skulle sväva små rosa moln i klassrummet och lukta nybakade bullar och minst en lärare per barn i stora ljusa lokaler mm mm. Det blev platt fall.

Att komma från Hovstaskolan som är en stor skola med 400 elever och omgiven av skog, grönytor, skolgårdar i alla väderstreck och stora stenar att klättra på till bara en, betydligt mindre och asfalterad skolgård med bara en liten liten gräsplätt... redan där började klumpen i magen göra sig påmind.
Att skolan är mindre och att de är ganska trångbodda, det kan jag däremot ta så länge pedagogiken är bra vilket den absolut är. Däremot när vi kom in i klassrummet och skulle träffa klassen så kändes det inte alls bra, hade så svårt att se Oliver passa in där. Kändes som att han fortfarande är mitt emellan. Alla tankar om att byta skola var plötsligt bortblåsta, och när vi kom hem bröt jag, återigen, ihop och grät mot Mattias axel. Hela min kropp skrek "nej, flytta honom inte än det blir inte bra". Jag är ju konflikträdd och undrade om skolan nu skulle bli sura på oss för att vi inte vill flytta honom.

Veckan efter skulle vi träffa rektor, spec pedagog, samordnare för särskolan och även Olivers fröken. Mattias är en klippa i sådana här situationer, är inte så blödig som jag utan ställer alltid de rätta frågorna vare sig de är obekväma eller inte och det är otroligt skönt att ha honom vid min sida.

Spec pedagogen, fröken och samordnaren pratade sig varma om den nya skolan, och återigen kom meningen "han kan få chans att glänsa" upp men så säger samordnaren att "jag hör att Ni inte riktigt är där än, och Oliver kanske inte alls är där och då är min erfarenhet att det inte blir bra. För vet inte Ni till 100% att det är rätt, då blir det svårt att motivera Oliver om han är ledsen". Olivers fröken hade massa funderingar kring hur de ska lägga upp lektionerna när de inte längre läser i block som man gör i särskolan och hur det skulle bli med de nya ämnena mm och så tog hon upp flera ggr att hans kamrater börjar sucka åt honom och himla med ögonen. Men då tittar rektorn på oss och säger "jag tycker vi utgår från att Oliver stannar kvar i klassen och att vi gör det bästa vi kan för honom här nästa termin" så var det slut på den diskussionen, och det kändes otroligt skönt.

Att kamraterna börjar tröttna och sucka, det är ju än så länge ingenting Oliver upplever så det är ju inget problem mer än för fröken som får säga till dom. Att få "glänsa" är väl inte heller Olivers grej, han gillar inte att vara i centrum och får uppmärksamhet, känner sig obekväm och generad när han får beröm. Jag känner att Oliver har betydligt mer att vinna på att få vara kvar en stund till, kunna gå hem själv, lära sig att vara hemma själv efter skolan och på så sätt växa och få bättre självförtroende. Själva lärandet i sig sätter vi inte som högsta prio just nu, vet ju att han kommer nå särskolans mål utan problem.

Oliver och jag tittade på dokumentärer om Glada Hudik teatern tillsammans på fjällsemestern.
Efteråt frågade han "Vad har min kompis X för sjukdom?" och jag fick förklara att det är ingen sjukdom utan något som heter diagnos och att även han har det. Att man t ex har lite svårare att lära sig saker, det tar lite längre tid mm. Han tittade tyst på mig en lång stund, svarade sedan "ok då vet jag" och gick sedan iväg. Så visst har han börjat fundera, och det kommer ju komma en dag när Oliver börjar märka ännu mera att han är annorlunda, att han inte riktigt passar in och kanske tappar sina kompisar och då är det dags att flytta honom. För det går ju att flytta mitt i en termin också om det skulle behövas, eftersom han redan är inskriven. Vi måste dock ha alla känselspröt ute inför höstens skolstart för att kunna fånga upp honom i tid.

På mötet kom vi dock fram till att spec.pedagogen, tillsammans med Oliver ska besöka den andra klassen. Kan vara bra att få hennes syn på det hela också. Oliver ska sedan få vara med dom på en del träffar under året, kanske en tur till badhuset, eller en utflykt, och på så sätt integreras lite mera.
Särskoleklassens lärare ligger i framkant när det gäller att använda ny teknik så klassen har en egen blogg där han lägger ut vad de gjort varje dag. Alltid bilder med text och ibland även videosnuttar när de tex läser upp sin läsläxa, har gymnastik mm. Oliver har fått inloggningen nu och kan på så sätt även följa klassen online och lära känna dom den vägen. Som en enda lång inskolning, för trots allt så är det nog där han kommer hamna, han ska klättra på lite mera stenar och passera lite flera mållinjer först... och hans mamma behöver tid att vänja sig vid tanken utan att gråta.


Skylten har rätt... utveckling ger glädje! 
Glädje är också att åka skidor med familjen.