fredag 20 februari 2015

Att vara en siffra i statistiken

Jag har haft cancer.

Det är konstigt att läsa det, konstigare att skriva det men allra konstigast är att säga det högt. Det låter så hemskt, så tragiskt och så himla deprimerande och jag har svårt att förlika mig med tanken för jag känner mig verkligen inte som en cancerdrabbad. Jag fick inga cellgifter eller strålbehandling, jag låg inte utslagen och spydde av mediciner eller tappade håret. Hittade ingen konstig knöl på min kropp eller hade konstiga symptom eller ont, men lik förbannat är jag ändå med i statistiken över hur många som drabbas av malignt melanom (hudcancer) varje år, för helt krasst... ja jag hade cancer.

Jag pratar inte gärna om det här, för det känns som en skymf mot alla som drabbats "på riktigt", för det är så jag upplever det, att det liksom inte var på riktigt utan mera en light-variant. Den hade inte spridit sig och jag behövde bara en operation så var jag frisk, eller i och för sig, friskförklarad blir man ju inte förrän efter "återfallstiden" har löpt ut, i mitt fall 5 år men i alla fall.

Det var cancer i den lilla svarta runda leverfläcken på mitt ben, "fläcken" som satt i vägen när jag skulle raka vaderna men som jag inte tänkte på eftersom den satt på ett dumt ställe. Hade aldrig tänkt på att kolla upp den om inte en omtänksam kompis sett den och sagt åt mig. När den sedan togs
bort på vårdcentralen sa läkaren att "det där var en otäck liten rackare men den är ju rund och fin så det är säkert ingen fara" så jag invaggades i en falsk trygghet ända tills motsatsen bevisades och jag föll handlöst ner i mörkret.

Det var ingen rolig resa att göra, från himmel till helvete. Jag var mammaledig med Noah så jag hade gott om tid på mig att älta. Från besked till operation gick det snabbt, bara någon vecka. När man har malignt melanom i en leverfläck som är visst antal mm djup (kommer inte ihåg exakt) så måste man även skära bort hud 5cm runt om där den suttit. Det är ganska mycket hud som ska bort... och som sedan kontrolleras så den inte också innehåller cancer. De tog även några körtlar i ljumsken för att se så det inte gått ner i blodet och spridit sig vidare. Tiden det sedan tar från operation till provsvar är 3 veckor, exakt. Det går inte att skynda på eftersom det ska ligga i olika vätskor olika lång tid mm så det är bara att vänta... 3 veckor är en evighet när man väntar på besked.

Jag trodde väl att jag i princip skulle kunna gå direkt från sjukhuset och hem, tänkte t om ställa bilen på parkeringen men fick som tur var skjuts dit. Hade väl inte riktigt fattat, men fick ett bryskt uppvaknande när läkaren förklarade att jag var tvungen att ligga helt stilla i 7-10 dagar och den enda gången jag fick röra benet var när jag skulle gå på toaletten. Så gav han mig ett par kryckor och när han tog fram sprutorna och förklarade att jag själv skulle ta dessa varje dag var det enda jag fick fram "hur sjuk är jag egentligen?!". Såg nog ut som en fågelholk för jag var ju inte mentalt förberedd på vare sig att ligga still (har jag aldrig varit förberedd på i och för sig) eller sprutorna.

Min läkare sa till mig när han stod vid sängkanten och viftade med sprutorna "-det är 8 av 10 som klarar sig så det finns många vinstlotter i det här lotteriet", och jag var som tur var en av vinnarna.

Den inre resan jag gjorde under dessa tre veckor tror jag däremot inte skiljer sig från någon annan cancerdrabbad, den var allt annat än light. Frågor om meningen med livet, svordomar över att jag inte hade skaffat mig en livförsäkring, insikten att man faktiskt kan dö och vetskapen om hur lite materiella ting betyder när det väl gäller. Rädslan var nog värst, oron och rädslan över att dö ifrån dom jag älskar, och att inte få leva mitt liv som jag trivs så bra med.

Trots att jag gjort den här inre resan som för alltid tog ifrån mig min "oskuldsfullhet" (eller vad man ska kalla det) och som istället ersatts av en mer orolig sida så tycker jag fortfarande inte att jag har rätten att säga att "jag har haft cancer" utan tycker att min resa trots allt varit i enklaste laget fast jag fått ett nummer i statistiken, och ett zorromärke på vaden (ärret är nämligen som ett Z).

Jag har dock lärt mig att vara mer tacksam och uppskatta det jag har och framförallt har jag lärt mig att använda hög solskyddsfaktor! Gör det du också! Ingen solbränna i världen kan ersätta livet.

-Förresten är jag inte den enda i familjen att vara en siffra i olika statistiska listor, heller hur brorsan?


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar