Litet steg för mänskligheten, stort steg för Oliver

Även fast det går lite långsamt för Oliver att lära sig nya saker, att han har lite problem med det sociala spelet eller att han har svårt att somna ensam betyder inte att han står still i sin utveckling, utan tvärtom. Han går, till vår stora glädje, framåt hela tiden men i sin alldeles egna takt.
I somras lärde han sig äntligen att cykla och det var en av alla milstolpar han kommer passera. Idag passerade han ytterligare en, han gick nämligen hem helt ensam från skolan! Det var en mycket nöjd och stolt kille som klev in genom ytterdörren efter lunch idag.

Mattias jobbar nämligen hemifrån på fredagarna vilket gör att Oliver och Noah har börjat gå hem tillsammans. I början satt Mattias på parkeringen vid skolan och såg till att de kom iväg och att de såg sig för när de gick över vägen. När vi sedan såg att detta fungerade bra så satte vi in ett kontaktkort i Olivers telefon och lät honom ta med den till skolan. Han har fortfarande svårt att prata i telefonen, håller den gärna som ett litet barn, strax bakom örat... men övning ger färdighet. Så när han slutade skolan, gick han och hämtade Noah och sedan ringde de tillsammans hem till Mattias och sa att de var på väg. Det tar ca 20-30min för Oliver att hämta Noah,  han har nämligen ingen som helst brådska utan tar nog 15min på sig i sitt egna kapprum innan han ens kommer iväg. Han ska prata och klä på sig jackan, prata, hitta skorna, och så prata lite till. (Vem sa "precis som mamma??!" jag hörde det där...)  När de sedan äntligen är på väg hem så är det Noah som tar kommandot och pekar med hela handen.

Oliver verkar tycka att det är skönt att ha med sig lillebror och ärligt talat är det en trygghet även för mig. För jag vet att om det skulle köra ihop sig så skickar Oliver fram Noah, likt förtrupperna i ett krig. Ska de handla i affären och betala, då är det Noah som får ta hand om det. Ska det lämnas över presenter, duka bordet, hämta snus...alltid Noah som tar på sig uppgifterna med glädje och entusiasm. Oliver skyller på att han inte vill, inte törs eller bara inte orkar och har därför utvecklat den här strategin som han tycker fungerar alldeles utmärkt.

Men så kom fredagen (läs: idag) när Noah inte skulle följa med hem utan skulle till en kompis efter skolan vilket innebar att Oliver plötsligt måste gå hem helt själv. Jag blev lite nervös när han började fråga om han skulle gå åt samma håll som hans bästis bor, vilket är åt helt fel håll. Tänkte också att han skulle börja tveka och fråga "kommer det gå bra?" som han brukar göra när han är orolig, men inte ett ord utan bara ett finurligt leende. Han hade träffat några klasskompisar som också var på väg hem men hade ändå valt att gå själv,  och på slutet hade han sprungit för att komma fram fortare...precis som vilket annat barn som helst!

Det är just sådana här enkla saker, som att kunna gå hem från skolan själv, som jag känner skulle försvinna om han går i särskola. Då måste han åka taxi från dörr till dörr och får inte känna stoltheten över att faktiskt klara av en sådan här sak helt själv, att stärka sitt självförtroende och få honom att tro på sig själv. Att klara av sådant som förut verkade så oövervinnerligt, det är stort.

Nu passerade vi den här stolpen och är på väg mot flera till... att kunna vara hemma själv, att kunna simma ordentligt och att kunna somna själv. 

Min pappa sa alltid åt mig att inte sakta ner precis vid mållinjen utan fortsätta rakt genom målet i samma hastighet, för det kan tänkas att det inte är just det strecket som räknas utan ett längre fram. Därför försöker vi nu hålla farten uppe för till skillnad från när jag var yngre så vet vi helt säkert att det finns flera mållinjer längre fram, vi ser dom nästan, bara några stavtag till så är vi där... Eller om det bara är blåbärssoppa vi ser men det är också ett slags mål det med.