Dels leker han hellre med Noahs kompisar på rasterna (som går på lekis), troligtvis för han inte förstår de sociala koderna hos barn i hans egen ålder. Han vill ju hellre leka melodifestivalen än att spela fotboll. Han går ner ibland och tittar när de spelar men inget mer. Sedan så vet man att en del barn söker sig till andra skolor när de ska börja fyran, t ex Engelska skolan och Karl Johan vilket i sin tur innebär att klasserna på Hovstaskolan blir för små och ev måste slås ihop. Det här är flera klasser som råkat ut för under årens lopp (bland annat Calles) så det är inget unikt.
Detta betyder att klassen som Oliver går i och som har hållits "liten" för hans skull ev kommer att växa till nästan det dubbla. Positiv på så sätt att då kanske han kan få flera kompisar att leka med, negativt att det kan komma in mera gliringar och elakheter från barn som inte känner honom och svårare att bli sedd i klassrummet. Hans skyddade verkstad har redan börjat krackelera med klasskompisar som suckar och himlar med ögonen. Oliver har dock inte uppmärksammat detta men fröken har berättat. Ju mer vi pratade desto mera kom vi in på det här med särskolan, att han nog skulle ha det bättre där. Steget och kraven från trean till fyran är stort och han är redan så långt efter och då blir ju klyftorna ännu större och mera märkbara.
Vi har alltid varit öppna med Olivers diagnos, vi accepterar den och försöker alltid tänka på Olivers bästa men någonstans så är det så svårt, så tungt och så otroligt jobbigt att ta in det till 100%. 99% av mig vet att han har sin diagnos, men den ensamma procenten håller för öronen, blundar och sticker huvudet i sanden. Det går inte att ta in, det är omöjligt. Oliver är ju glad, lugn och mysig att man lätt glömmer bort hans diagnos emellanåt.
Vet inte hur många år det kommer ta tills procenten kommer upp ur sanden eller om den för alltid kommer sitta med händerna för öronen och inte vill lyssna... jag har ingen aning. För när vi på allvar börjar prata om det här med särskola och t om bokat dag för besök för att få komma och titta...då blir det så verkligt, alldeles för verkligt.
Vi har pratat lite löst med Oliver om att byta skola men han förstår ju verkligen inte, ser bara ledsen ut och säger oroligt "men jag har ju min skola och min klass, jag behöver väl inte byta? mamma? inte nu va?" Och hans stora, ledsna ögon borrar sig in i mig, stackars lilla söta rara underbara Oliver. Att du måste gå igenom även detta, ryckas upp med rötterna, men det kommer bli så mycket bättre.
Trodde ju någonstans att jag kommit igenom det värsta, att jag var beredd på allt, men tydligen inte ett dugg. Klumpen i halsen och närheten till tårar har följt mig hela veckan. Jag kan inte skriva det här utan att tårarna rinner... det är så tungt och jag blir återigen överrumplad och förvånad över mina egna känslor, jag var ju klar, jag hade ju sörjt färdigt ...men tydligen inte.
Jag är inte ledsen över själva grejen att han ska byta skola, för han kommer få det så mycket bättre och kommer säkert gå snabbare framåt i sin utveckling. Jag är bara ledsen, som alla andra föräldrar med barn med speciella behov, ledsen att han inte är som "alla andra".
Tankar som "varför just han? varför ingen annan?" far genom min hjärna. Kanske är svaret på den frågan helt enkelt för att vi behöver honom. Behöver en dimension till för att inse hur livet kan se ut, ge oss större empati för våra medmänniskor och mera tacksamhet för det vi faktiskt har. Han berikar vår familj, gör oss mer sammansvetsade - det är vi mot världen. Det finns trots allt de som har det mycket värre... och det, konstigt nog, är en tröst i sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar