på förrän efteråt. Blir det här verkligen bra, är magkänslan rätt eller är det våra egna förutfattade meningar som står ivägen och stör sikten?
Det har varit många beslut att fatta under Olivers levnadstid, men vi har har aldrig tvekat i våra val, allting har varit solklart. Har lyssnat på psykologer och läkare, tagit in vad de sagt och sedan gått på deras rekommendationer, alltid försökt se till Olivers bästa. Kanske också därför vi har så bra kontakt med skolan och dess personal, för vi aldrig varit besvärliga eller ställt dom mot väggen eftersom de alltid gjort allt för Oliver, både innan och efter diagnos. Det är inte förrän nu vi kanske kommer bli "obekväma", när vi ska fatta beslut om skolflytt eller inte. För beslutet ligger helt och hållet hos oss, ingen annan kan flytta på Oliver mot vår vilja.
Min magkänsla hade återigen rätt, "prata om Olivers framtid" handlade om just Särskola eller inte. Olivers fröken och spec pedagog berättade så mycket positivt om skolan och hur bra det skulle vara för honom att gå där, att äntligen få glänsa mm mm. Så Mattias och jag var och besökte den ev nya klassen innan påsklovet och här passar ordspråket "upp som en sol ner som en pannkaka" bra in.
Tror att jag hade byggt upp alldeles för höga förväntningar, att det skulle sväva små rosa moln i klassrummet och lukta nybakade bullar och minst en lärare per barn i stora ljusa lokaler mm mm. Det blev platt fall.
Att komma från Hovstaskolan som är en stor skola med 400 elever och omgiven av skog, grönytor, skolgårdar i alla väderstreck och stora stenar att klättra på till bara en, betydligt mindre och asfalterad skolgård med bara en liten liten gräsplätt... redan där började klumpen i magen göra sig påmind.
Att skolan är mindre och att de är ganska trångbodda, det kan jag däremot ta så länge pedagogiken är bra vilket den absolut är. Däremot när vi kom in i klassrummet och skulle träffa klassen så kändes det inte alls bra, hade så svårt att se Oliver passa in där. Kändes som att han fortfarande är mitt emellan. Alla tankar om att byta skola var plötsligt bortblåsta, och när vi kom hem bröt jag, återigen, ihop och grät mot Mattias axel. Hela min kropp skrek "nej, flytta honom inte än det blir inte bra". Jag är ju konflikträdd och undrade om skolan nu skulle bli sura på oss för att vi inte vill flytta honom.
Veckan efter skulle vi träffa rektor, spec pedagog, samordnare för särskolan och även Olivers fröken. Mattias är en klippa i sådana här situationer, är inte så blödig som jag utan ställer alltid de rätta frågorna vare sig de är obekväma eller inte och det är otroligt skönt att ha honom vid min sida.
Spec pedagogen, fröken och samordnaren pratade sig varma om den nya skolan, och återigen kom meningen "han kan få chans att glänsa" upp men så säger samordnaren att "jag hör att Ni inte riktigt är där än, och Oliver kanske inte alls är där och då är min erfarenhet att det inte blir bra. För vet inte Ni till 100% att det är rätt, då blir det svårt att motivera Oliver om han är ledsen". Olivers fröken hade massa funderingar kring hur de ska lägga upp lektionerna när de inte längre läser i block som man gör i särskolan och hur det skulle bli med de nya ämnena mm och så tog hon upp flera ggr att hans kamrater börjar sucka åt honom och himla med ögonen. Men då tittar rektorn på oss och säger "jag tycker vi utgår från att Oliver stannar kvar i klassen och att vi gör det bästa vi kan för honom här nästa termin" så var det slut på den diskussionen, och det kändes otroligt skönt.
Att kamraterna börjar tröttna och sucka, det är ju än så länge ingenting Oliver upplever så det är ju inget problem mer än för fröken som får säga till dom. Att få "glänsa" är väl inte heller Olivers grej, han gillar inte att vara i centrum och får uppmärksamhet, känner sig obekväm och generad när han får beröm. Jag känner att Oliver har betydligt mer att vinna på att få vara kvar en stund till, kunna gå hem själv, lära sig att vara hemma själv efter skolan och på så sätt växa och få bättre självförtroende. Själva lärandet i sig sätter vi inte som högsta prio just nu, vet ju att han kommer nå särskolans mål utan problem.
Oliver och jag tittade på dokumentärer om Glada Hudik teatern tillsammans på fjällsemestern.
Efteråt frågade han "Vad har min kompis X för sjukdom?" och jag fick förklara att det är ingen sjukdom utan något som heter diagnos och att även han har det. Att man t ex har lite svårare att lära sig saker, det tar lite längre tid mm. Han tittade tyst på mig en lång stund, svarade sedan "ok då vet jag" och gick sedan iväg. Så visst har han börjat fundera, och det kommer ju komma en dag när Oliver börjar märka ännu mera att han är annorlunda, att han inte riktigt passar in och kanske tappar sina kompisar och då är det dags att flytta honom. För det går ju att flytta mitt i en termin också om det skulle behövas, eftersom han redan är inskriven. Vi måste dock ha alla känselspröt ute inför höstens skolstart för att kunna fånga upp honom i tid.
På mötet kom vi dock fram till att spec.pedagogen, tillsammans med Oliver ska besöka den andra klassen. Kan vara bra att få hennes syn på det hela också. Oliver ska sedan få vara med dom på en del träffar under året, kanske en tur till badhuset, eller en utflykt, och på så sätt integreras lite mera.
Särskoleklassens lärare ligger i framkant när det gäller att använda ny teknik så klassen har en egen blogg där han lägger ut vad de gjort varje dag. Alltid bilder med text och ibland även videosnuttar när de tex läser upp sin läsläxa, har gymnastik mm. Oliver har fått inloggningen nu och kan på så sätt även följa klassen online och lära känna dom den vägen. Som en enda lång inskolning, för trots allt så är det nog där han kommer hamna, han ska klättra på lite mera stenar och passera lite flera mållinjer först... och hans mamma behöver tid att vänja sig vid tanken utan att gråta.
Skylten har rätt... utveckling ger glädje!
Glädje är också att åka skidor med familjen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar