Alla dessa "tics" har varit lätta att bryta och ingenting som tagit extra kraft och energi från oss men det som nu händer suger musten ur både mig och Mattias och man känner sig så hjälplös.
Oliver har nämligen börjat inbilla sig att han kommer spy när han ska gå och lägga sig. Allt kan vara frid och fröjd, han leker och är glad och sprallig men när vi säger "dags att gå och lägga sig" så är det som att trycka på en knapp. Han börjar direkt få ont i magen, tårar i ögonen och måste springa på toaletten och försöka spy. Får tvångstankar att han måste stoppa fingrarna i halsen mm mm. I början blev jag så frustrerad och arg. Medans han ledsen satt på toaletten med spyhinken så stod jag bredvid fly förbannad eftersom jag ju visste att det bara är "hitte på" han håller på med. Som tur är så är vi ju två vuxna i familjen så jag kunde gå ner med min ilska till Mattias som fick ta över. Men att se hans förtvivlan och rädsla och då inte reagera som en riktig mor borde göra genom att "skydda och trösta" utan istället blir skitarg, det var ingen rolig upplevelse och jag kände mig som världens sämsta mamma. Stackars Oliver som själv inte förstår varför han känner så här utan som rädd och orolig fick se sin ilskna mamma... ja det kan ju knappast ha hjälpt. Så när detta upprepades kväll efter kväll och eftersom hans egen säng verkade framkalla sådan ångest så började vi natta honom på olika ställen i huset. I soffan på övervåningen, i soffan på nedervåningen och så i våra sängar. Ingenting hjälpte. Försöker man spy flera ggr och även stoppar fingrarna i halsen så händer det ju till slut att man faktiskt spyr, vilket gjorde att oron inför nästa kväll blev ännu värre eftersom han faktiskt hade spytt...så en dag fick han till och med vara hemma från skolan för han hade inte somnat förrän kl tolv och var helt slut. Att stå som förälder, den personen som ska känna sitt barn bäst, och inte kunna hjälpa, att inte kunna nå in det är nog det värsta jag varit med om.
En kväll när han gråtande satt på toaletten och jag för en gångs skull kände mig utvilad, lugn och sansad, så sa jag till honom att "-nej Oliver, nu klär vi på oss och går ut så får du känna att du inte alls mår dåligt". Sagt och gjort, vi klädde på oss och gick upp i skogen bakom oss. Först hade jag med mig en ledsen Oliver som kom flera meter bakom mig, men ju längre in i skogen vi kom desto piggare blev han. När vi slutligen kom ut ur skogen och gick genom kohagen så studsade han framför mig och ville leka "vem är rädd för svarte man". När vi kom hem så studsade han på studsmattan och klättrade lite på klätterväggen innan vi till slut gick in. Det var som om han hade lämnat ångesten i skogen och den kvällen somnade i lugn och ro mellan mig och Mattias. Vi skojade lite om det och sa att "hoppas ingen annan kompis går upp i skogen nu och får med sig ditt magonda hem". Vi trodde ju att vi äntligen hade hittat lösningen och Oliver själv trodde det också, och ville att vi skulle gå en promenad varje kväll, vilket jag gärna gjorde. Dock var det bara första kvällen som fungerade för när vi kom hem efter promenaden kvällen därpå så började han återigen få ont i magen och må illa. Man känner sig så hjälplös och vet vare sig ut eller in när man inte kan nå honom just för han är så inkapslad i sin rädsla.
Vi tror ju att det här är en övergående grej, frågan är bara hur länge det ska pågå den här gången. Rädslan över tanden som var lös satt ju i några månader, men det har han glömt nu trots att tanden fortfarande sitter kvar precis lika lös så vi hoppas det här också "läker ut". Vi ska till habiliteringen nu på onsdag så jag tänkte att istället för att ringa BUP och få stå i kö i flera månader innan man får hjälp (och då det troligtvis har gått över) så kan vi höra med dom hur man beter sig vid sådana här låsningar. Han har själv sagt "-mamma vi får berätta för dom om mitt magonda för jag vill inte ha det så här". Trots att promenaderna inte gjorde saken bättre så ville Oliver ändå fortsätta gå ut, så vi har gått i ur och skur (mest skur), för om Oliver tror att det hjälper så ställer man ju upp så klart. Tankens kraft är större än man kan tro.
Det var heller inte speciellt roligt att mitt i allt detta jobbiga behöva åka på mässa och vara borta i flera dagar. Det är ju, tyvärr, mig han tyr sig mest till men samtidigt tänkte jag att ett avbrott i rutinerna också kan vara vändningen. Mattias struntade i promenaderna och det funkade bra det också. Han grät visserligen några kvällar, men inga fingrar i halsen eller spring på toaletten och det är ett framsteg. När han går och lägger sig så vill han gärna att man berättar saker, och jag har ju hur mycket som helst att berätta så det är inga problem. Så vi ligger och småpratar om både det ena och det andra som gör att han glömmer bort sin rädsla och till slut är han så trött att han somnar.
Även när vi är ute och går våra promenader så berättar han saker som han funderar över, och det är inte alltid roliga saker, utan kan vara väldigt djupa tankar och funderingar. T ex alla våra funderingar kring att byta skola eller inte och som vi trodde vi kommit fram till ett vettigt och rätt beslut. Allt ställs nu på ända när Oliver häromkvällen säger till Mattias "-pappa jag tycker det är så tråkigt i skolan, för jag gör aldrig det alla andra gör. Jag kommer alltid efter"... va??! hoppsan...det där var vi inte beredda på alls. Mattias väntade någon dag och frågade igen och fick samma svar och när jag kom hem i fredags så berättade han samma sak för mig och hade också många frågor om Sveaskolan. Han följer ju dom på deras blogg, och de hade fått en svenska läxa där uppgiften var att skriva om vad man ville bli när man blir stor. Plötsligt kommer han till mig och säger "jag vill bli brandman och skulle ha ritat en bild". Tog en liten stund innan jag fattade vad han pratade om men då hade han gått och funderat på deras läxa istället för sin egen.
Så imorgon är det dags att dra igång karusellen igen, det är inte många veckor kvar innan sommarlovet och Oliver måste få en chans att kolla in klassen så han vet vilka alternativen är. Men han pratar redan med kompisarna om att han kanske ska byta och att han ska få åka taxi.
Ikväll somnade han dessutom utan problem på min kudde, visserligen efter en timmes småprat men ändock utan magont. Kanske, kanske har hans ångest sina rötter i osäkerheten han börjat känna i skolan, känslan av att vara annorlunda, inte passa in och samtidigt inte förstå varför. Han sa nämligen när vi var ute och gick "på Sveaskolan kanske jag skulle känna mig tryggare och inte ha ont i magen när jag ska sova". När jag frågade om han inte var trygg i sin klass så svarade han "jo, jag älskar min klass men är alltid efter och det är så tråkigt". Och när jag frågar hur han känner inför att byta klass så säger han "bra men det är lite pirrigt också".
Förhoppningsvis somnar han bättre och bättre ju mer han får ur sig och ju mer vi kan förklara så han förstår. Han har redan själv en plan för hur vi ska göra så att han åter kan sova i sin egna säng i sitt nya rum, men vi tar det i Olivers takt. Att vi sover dåligt för han ligger mellan oss, att vi emellanåt blir irriterade på hans ideér eller att vi inte alls vill byta skola har faktiskt ingen som helst betydelse. Oliver måste må bra både fysiskt och psykiskt, känna sig trygg och älskad för det är det enda som verkligen betyder någonting och det enda som räknas, alltid för evigt.
Idag somnade den här godingen utan tårar, vilket gör att även jag kommer sova gott med mindre oro i mina tankar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar