Att somna i hans nya rum är väldigt ångestfyllt för det var här det startade. Han säger att han känner sig mer orolig där än i vårat sovrum. Vi har låtit honom somna hos oss och sedan lyft upp honom i sin säng och då sover han där hela natten, men det är själva insomningen som spökar. Tänkte i fredags att vi gör honom bara en björntjänst genom att undvika hans rädslor istället för att möta dom och det var då jag kom på att vi kunde slå upp vårat pop-up tält i hans rum och sova där. Ikväll var det femte kvällen vi somnade där, alla andra kvällar har gått över förväntan men idag var oron på ingång.
De flesta kvällar klarar han av att tygla den, andra kvällar, som ikväll kommer paniken, tårarna och med dom också oron. Han mumlar för sig själv" ta det lugnt, jag måste ta det lugnt, det går bra" och mellan meningarna tar han djupa andetag och tårarna rinner långsamt nerför hans kind och han tittar hjälplöst på mig och säger "-jag vet inte om jag någonsin kommer somna". Jag svarar "-klart du gör du kan ju inte vara vaken tills du blir pensionär" men han uppfattar inte humorn utan lägger sig motvilligt på kudden bredvid med glansiga, sorgsna ögon. Samma ögon som dagtid brukar glittra av glädje och livslust. Jag pratar lugnande med honom när han lägger sig ner och berättar att han behöver inte alls somna nu utan vi kan prata lite. Egentligen är klockan närmare 22 och han borde ha sovit för länge sedan men stress är det sista jag vill lägga på honom nu, han har det jobbigt ändå...vi har det jobbigt ändå.
Vi sätter på lite avslappningsmusik och spelar en lugnande app där man gör fantasimönster genom att dra med fingrarna över skärmen. Det blir nästan som hypnos när man hållit på ett tag. Plötsligt säger han "mamma, vet du, jag gillar dig. Vill att du alltid ska ligga bredvid mig", och jag tänker "älskade lilla barn, det vill ju jag med men inte 2 timmar per kväll" och så plötsligt svämmar tårarna över igen och han börjar hulkande berätta om en kille i klassen som är dum, skrattar åt honom när han är ledsen och säger dumma saker. Jag tröstar och säger att imorgon är sista dagen i skolan och sedan slipper han honom och Oliver ser genast mera lättad ut och jag tackar övre makter för att vi valt att byta skola.
När han sedan somnat och jag äntligen får lägga mig i min egen säng så kommer en stark känsla av hjälplöshet och otillräcklighet över mig blandat med ilska. Jag är ju för sjutton hans mamma, den han ska känna sig helt trygg hos och ändå kan jag inte nå honom, inte hela vägen och det gör ont, ont ända in i själen!
Visst vi har har kommit en bit, det har vi. Han har t ex inte spytt på över en månad, inte sprungit på toaletten eller tvångsmässigt tvingat sig ut på kvällspromenader och det i sig är ju en framgång.
Han håller dock stenkoll på vad han äter och dricker till kvällsmat, frågar om han ätit något som han kan spy av, dricker ingen dricka med kolsyra och äter bara måttligt med chips eller godis om det är helg, allt för att minimera risken att må illa. Det är ett stort hjärnspöke vi har att tampas med och det tar sådan tid, och mitt tålamod tryter... men hoppas att sommarlov, sol och bad kan råda bot på hans problem, liksom den nya skolan men den som lever får se.
När man tältar inomhus får man har täcke med myror på
för att få in den rätta känslan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar