onsdag 22 juli 2015

Babysteg

Olivers ångest håller i sig dock inte i samma hårda grepp som tidigare. Han har nu, på eget initiativ,  börjat somna i sin egen säng. Fick ett "återfall" med ångest och tvångstankar för några dagar sedan, men sover nu i sitt rum igen. Vi ser ju att varje dag är ett babysteg i rätt riktning, däremot har han börjat kolla så toalettdörrarna är stängda ordentligt, helst flera ggr efter varandra, men om jag får välja tar jag hellre det än ångesten han lider av.

Sommarlovet går fram i lugn takt och vi tar dagen som den kommer och det fungerar bra även för Oliver. Vi har skrivit upp allt barnen vill göra på semestern på vår whiteboardtavla som Oliver sedan bockar av allt eftersom då han är den som har stenkoll på aktiviteterna.

Han pratar ivrigt om sin nya skola flera gånger i veckan och om klassen och de "nya barnen" som kommer börja till hösten. Han anser ju inte att han själv tillhöra "de nya" utan att han redan är en del av klassen. Han pratar om att han kommer gå "på stan" och att skolbiblioteket inte är mindre än stadsbiblioteket som han älskar. Det glittrar i hans ögon och han ser så förväntansfull ut så jag nästan, men bara nästan, önskar att skolan börjar snart. Det är ju inte alls säkert att det kommer fungera smärtfritt i början men med den positiva inställningen han har så har han de allra bästa förutsättningarna att lyckas.

Sedan har vi, via Facebook gruppen jag startade för några år sedan, fått kontakt med en kille med samma diagnos som Oliver som bor lite utanför Örebro. De är jämngamla, lugna och har precis samma intressen, lego, tv-spel, bad mm. De har ännu inte träffats men ju mer jag pratat med killens mamma så verkar det som en "match made in heaven". Jag berättade för Oliver om honom och visade bild. Han undrade direkt vad han hette, både för och efternamn, och gick sedan upp till Calle och sa glatt "-vet du! Jag har fått en ny kompis som har samma diagnos som jag". Så nu ska vi träffas om en vecka och både jag och Oliver ser jättemycket fram emot detta.

Det är inte så lätt för Oliver att få kompisar att leka med på sina villkor. Kalasinbjudningarna som kommer under ett år går att räkna på en hand, och då blir det t om fingrar över... så att hitta kompisar i samma sits som han själv, är så himla mycket värt! När Noah vill leka med en kompis har vi ett hav att ösa ur, men Oliver har inte ens en liten vattenpöl... mer några droppar på botten av ett tomt badkar.
Som tur är så har de ju varandra än så länge, de leker som om de är jämngamla och jag är glad så länge det varar och nästa vecka ska det upp i Jämtlandsfjällen och vandra med Mattias.

En annan positiv biverkan att träffa barn i samma sits är ju att bakom varje barn står föräldrar som gjort samma resa. För trots att vår umgängeskrets är både stor och spretig så är det ändå inte många som på riktigt kan förstå vad vi går igenom. Jag vet dock att det är många som försöker och som inte är långt ifrån insikt och som via den här bloggen har fått en inblick i hur det faktiskt kan vara.
Och det är inte så farligt, heller hur? Visst det är mycket oro och en hel del sopande, men va fasen, jag är grym på att sopa, har övat i flera år på Calle och förfinar bara tekniken nu så den passar Oliver.

Ha en bra sommar därute!


Open art är ju ett måste den här sommaren! Frågan är om det här är ett tuggummi eller?





torsdag 9 juli 2015

Barndomsminnen

Inget ont som inte har något gott med sig heter det ju... Olivers ångest vid läggdags har ju gjort att vi pratat mycket som vi inte skulle gjort annars. Han berättar saker för mig när vi är ute på våra promenader och jag berättar saker för honom när han lagt sig. Jag kan berätta allt möjligt mellan himmel och jord men när jag en kväll började berätta om alla tokigheter som min egen far gjorde när han var ung så skrattade Oliver så han kiknade. Sedan har jag fått berätta samma saker om och om igen och den bästa historien tycker Oliver är när pappa gav tjuren en stark halstablett och sedan spelade helt oförstående när bonden kom och undrade varför tjuren sprang runt och frustade så mycket.  Ja han höll på med en hel del tok som ung och gör fortfarande. Ställde in larm på väckarklockorna på coop för några år sedan och kunde inte låta bli att ta på en blomma fast skylten sa "rör inte blomman, den är larmad" för han trodde inte att man kunde larma en blomma... när larmet sedan tjöt högt, gick han lugnt därifrån och låtsades som det regnade...det är min pappa det.

När jag sedan berättat allt möjligt om mormor och morfar flera gånger om och började tröttna så började jag gå över på min egen barndom och berättade hur det var då. En kväll berättade jag om alla kvällar jag, brorsan och våra föräldrar tillbringade uppe i Kilsbergen letandes efter älg. Hur jag fick borsta tänderna och ta på mig pyjamasen och sedan sätta mig i bilen och sakta glida fram på grusvägarna spanandes efter älg. Det var väldigt spännande och pappa visste precis var vi skulle leta och nästan jämt såg vi älg, oftast flera. Ibland stannade vi bilen och gick ur, stod tysta och spanade ut över uppvuxna kalhyggen och hade man tur kunde man se hur björkarna rörde på sig när älgarna stod och smaskade på kvällsmaten. Det låter helt otroligt, jag vet, för hur sjutton kunde jag vara tyst? Men så var det, konstigare saker har hänt. T ex att jag glömt bort just det här kapitlet i mitt liv, hur har jag kunnat låta det falla i glömska? Det är ju en jättemysig utflykt som även är lite spännande när man är liten. Ännu mera spännande var det de kvällar när älvorna dansade över mossarna och de blev lite trolsk stämning i skymningen.

Jag berättade i alla fall allt för Oliver och tänkte inte mer på det. Några kvällar senare säger Oliver "-mamma det där du berättade om att Ni letade efter älg... det vill jag med göra". Jag hade inte ens tänkt tanken själv men blev jätteglad att han ville och sa att vi då måste ta med oss morfar eftersom jag inte hittar så bra på skjutfältet. Tror att både mamma och pappa blev minst lika glada som jag över att få uppleva gamla minnen, så vi packade in oss i bilen en otroligt fin, solig och varm kväll för någon vecka sedan och begav oss upp i Kilsbergen. Jag försökte memorera småvägarna vi åkte på men det var höger och vänster och hit och dit hela tiden så jag var snart bortkollrad.  Pappa känner ju skjutfältet som sin egen ficka och hade minnen att berätta runt varje krök. "-kommer du ihåg Gun det var här du satt och rensade lingon" och "-det var här du gick vilse" och så berättade han om sin egen fars brist på lokalsinne och om svampställen, lingonställen och historier om läkande varma källor, hus som brunnit ner och om en mörkrädd lärarinna som bott ute i skogen. Han har så mycket att berätta och så mycket man inte har en aning om och jag är så glad och tacksam att han fortfarande är i livet och kan dela med sig av sådant till mig.

Pappa hade bestämt ett ställe där vi skulle stanna och fika på och när vi närmade oss så gick vägen lätt uppför och massa skog runtomkring så jag tänkte att vi nog skulle stanna på en liten skogsväg eller så men plötsligt öppnar sig landskapet upp och en otrolig utsikt breder ut sig framför oss.
Ett kalhygge som är som en böljande korridor fram till en sjö långt bort i horisonten och med skog runt omkring som aldrig verkar ta slut. Då säger pappa "nu är vi dessutom i utkanten av ett vargrevir" vilket gav extra krydda åt vår safari. Vi var ute i flera timmar men någon älg eller varg såg vi aldrig till.
Jag och Calle gick ut ibland för att spana och lyssna men att ha med sig Calle i skogen är som att ha med sig en elefant. Trots att han inte sa någonting så lät han ändå genom att gå på varenda gren han kunde hitta, hosta och greja och när man försöker vara så tyst som möjligt så är en knakade gren allt som behövs för att skrämma iväg djuren. När vi passerade en myr så stannade jag bilen för att kunna se bättre och då kom det en bäver simmande i vattendraget intill vägen! Så ett djur såg vi i alla fall, men det gjorde ingenting att vi inte såg någon älg, att få uppleva gamla minnen och ha pappa sittandes bredvid mig och berätta massa historier, det var värt så mycket mer!

Så från djupet av mitt hjärta vill jag tacka Er mamma och pappa för en helt magisk kväll. Jag älskar Er och ska försöka föra vidare den här traditionen till mina barn. Först behöver vi dock åka ut fler gånger så jag kan memorera lite mera vägar och Oliver vill väldigt gärna åka med Er igen.



Tre generationer fast den yngre gömmer sig undan knotten under ett paraply...