onsdag 26 augusti 2015

Skolbyte

Jag har ju gråtit floder och våndats över att flytta Oliver till särskola. Har undrat och oroat mig, magkänslan var inte helt med mig då men nu, två veckor in i terminen, blir jag riktigt irriterad ja nästan förbannad på mig själv. Hur kunde jag slösa massa negativa tankar, känslor, tårar och sömnlösa nätter på att älta någonting som är så bra? (Nej, nu överdrev jag, har aldrig haft svårt att sova...men ändå)  Hur kunde jag ens tvivla på de nya klasskamraterna innan jag lärt känna dom? Dessa underbara individer som direkt tog in Oliver i gruppen, utan att titta snett eller att ifrågasätta. Behövdes bara ett "hej" och han blev en av dom.

Personalen på skolan är också helt underbara liksom organisationen. Det är alltid många rastvakter ute, finns ingen chans att något barn skulle bli stående ensamt eller känna sig utsatt. De har speciella rastaktiviteter som barnen kan delta i och personalen har full koll, vilket är en positiv effekt av att gå på en mindre skola. De har inte bara koll på barnen utan även på oss vuxna. Man kan inte gå många meter in på skolgården utan att få ett "hej". En morgon när jag trodde skolgården låg öde hörde jag ett rungande "GOD MORGON!" från andra sidan skolgården där rastvakten stod och jag började skratta för mig själv. Man blir faktiskt glad av att bli sedd!

Jag ser ju på Oliver att hans axlar sjunkit ner, som om ett osynligt ok lyfts bort så han kan andas lättare. Han kan äntligen vara sig själv i alla situationer. Behöver inte anstränga sig för att säga eller göra rätt saker, behöver inte förstå det sociala spelet runt omkring utan får bara vara sig själv hela tiden. Inte behöva vara den som är annorlunda och som sticker ut, slippa få pikar och ibland ogenomtänkta elaka uttalanden som han inte riktigt förstår men ändå så pass mycket att han blir ledsen och fundersam. I nya klassen är alla lika olika och det som tidigare varit en svaghet har istället förvandlats till styrka.

Oliver har aldrig gillat fotboll men plötsligt vill han vara med och spela fotboll på rasterna för, som han själv säger "-ingen säger åt mig att jag måste springa, hur jag ska springa eller var jag ska stå, utan jag får göra som jag vill". När jag lämnade honom på morgonfritids förra veckan så mötte vi två klasskompisar i dörren som frågade "-ska du med ut och spela fotboll?" och jag hörde med stigande förvåning hur han svarade "-ja!" vände i dörren och stack ut igen. Det här var tredje dagen på skolan... fatta!? Ny skola, ny personal och nya kompisar och han är redan med i matchen. Måste nypa mig själv hårt i armen samtidigt som jag torkar bort en tår av lycka. Varför funderade vi ens på att ha honom kvar på Hovstaskolan? Kanske för att man vet vad man har men inte vad man får.

En annan sak som är annorlunda är att Oliver är riktigt trött när vi hämtar honom. Det är ju inte så konstigt, allting nytt tar på krafterna så klart men ändå så ser vi en annan sorts trötthet som vi inte sett tidigare. Oliver somnar aldrig i bilen, aldrig någonsin... men nu gör han det. Han berättar själv att han jobbar hårt på dagarna, hela dagarna. Han behöver aldrig sitta och vänta på hjälp, det finns alltid någon pedagog i närheten då de är 3 pedagoger på 12 barn. Att aldrig behöva gå ifrån klassen för att ha enskilda lektioner hos specialpedagog gör ju att han plötsligt måste hålla fokus uppe hela tiden och han gillar det skarpt! De har fått egna datorer som de jobbar jättemycket i och han skriver det mesta där och inte på papper. Han förklarade strålande att de har en anteckningsbok i datorn så de slipper skriva så mycket för hand.

Denna trötthet har ju även den positiva bieffekten att han somnar lättare på kvällen. Än så länge bara med mig, inte i sin egna säng, och definitivt inte själv men han somnar utan massa rutiner. Jag har sagt till honom att när man går på Sveaskolan så mår man inte illa när man ska sova, och han verkar tro på det, tankens makt är stor. Så det verkar som vi har lyckats begrava det stora hjärnspöket som huserat och stöka till det hos oss under allt för lång tid. Kanske är han borta för alltid, kanske kommer han förbi på en långweekend, eller byter skepnad, men den dagen den sorgen. Just nu lägger sig Oliver med lugn, glad blick och trötta ögonlock utan tillstymmelse till oro. Han är fortfarande lika trött på morgonen men gladare. Igår när jag åkte hemifrån redan kl 6.30 så var han redan vaken och satt och skrattade med Noah i sängen och det var länge sedan jag hörde honom skratta så tidigt på morgonen.

Första veckan skjutsade vi honom till skolan men den här veckan har han börjat åka skoltaxi och ytterligare ett stort steg för honom att ta. Tror Ni han vara orolig och hade svårt att sova? Svaret är nej och åter nej. Vi pratade lite på kvällen innan om vilken sorts taxi som skulle komma, om chauffören skulle vara en liten tant som behövde hans bilkudde för att nå upp till ratten, eller om det skulle vara en som skulle hoppa ut och säga "brorsan!" och sedan prata hela vägen. Vi skrattade så vi kiknade och han frågade om det skulle vara som en liten buss, men jag svarade med eftertryck "nej, absolut inte! det är ju bara om man åker rullstol"... Måndag morgon rullade det upp en buss framför vårat hus och jag hade haft fel, igen.

Det var flera som åkte med och de gjorde några stopp efter vägen. Jag tror att när de väl börjar känna varandra så kan det bli riktigt kul att åka buss tillsammans, roligare än att åka själv. Vid skolan står det en pedagog som tar emot alla elever som kommer med skolskjutsar och slussar dom rätt. De blir omhändertagna direkt när de sätter ner foten på skolgården, ingen risk att det skulle kunna gå fel och det är tryggt att veta att han åker säkert från dörr till dörr.

Mattias åkte efter bussen de första två dagarna men igår kom bussen före Mattias och då blev Oliver ledsen så då sa jag att det var bättre att han åkte själv så behövde han inte oroa sig för pappa. Sagt och gjort, idag klev han på och åkte själv och allt hade gått jättebra och han hade glatt hoppat ur bussen. Så nu är han inskolad och klar och nu är det bara rutinerna som ska sätta sig för mig och Mattias med hämtningar och lämningar. Idag glömde jag hämta hunden, imorgon kanske det är någon annan... Men framåt jul har vi nog koll på allt.

Ja just ja, har ju ett barn till som precis börjat första klass, Noah! Hur det gick? Jo, det gick bra. Punkt.

Kolla lite läsövningar innan läggdags är inte fel tycker Oliver. 


















torsdag 6 augusti 2015

Att vägleda ett barn

Att veta vad som rätt eller fel när man ska uppfostra barn är inte enkelt. Det enda "hjälpmedel" man har är sin egen ryggsäck från barndomen (på gott och ont), medias påverkan, vänners erfarenhet och sist men inte minst sin egen intuition och magkänsla. I detta virrvarr ska man försöka staka ut den rätta vägen för sitt barn, den vägen som man själv känner och tror är rätt. 

Calle börjar åtta till hösten, det är mer läxor, högre krav och betygtänk. Snart kommer nian att blåsa förbi och det är dags att välja gymnasium. 

Jag har aldrig känt krav på mig hemifrån att prestera utan mina föräldrar har varit nöjda så länge de vet att jag gjort mitt bästa. Pappa såg tidigt mitt intresse för teknik och tyckte jag skulle läsa teknisk gymnasium, jag sa "ok" och valde ekonomisk. Jag kan nu, 100 år senare, se att det var helt fel val men det var ändå mitt egna och de stöttade mig till hundra procent. Jag har idag ett otroligt kreativt jobb med olika arbetsuppgifter dagligen och det är så roligt att få känna att man gör det som man är bra på, att man faktiskt hamnat rätt fast man valde "fel".

Jag hade inte lätt för mig i skolan, hade ingen som helst studieteknik men traglade mig ändå igenom både gymnasium och universitet med hyfsade betyg. Det jag däremot hade med mig var glädjen. Om jag pratat mindre hade säkert betygen blivit bättre men då hade det blivit på bekostnad av mitt humör. 
Samma tänk hade jag som skidtränare, att försöka behålla glädjen och lekfullheten i allt vi gjorde. Visst det byggde inga elitåkare men förhoppningsvis glada motionärer! 

När det då kommer till mina barn och speciellt Calle så är jag inte mycket för vare sig läxor eller betyg därmed inte sagt att jag är nöjd när han kommer hem med "bara" godkänt. Det beror ju på att han har lätt för sig och jag vet att han kan prestera bättre men istället för att han ska få 50kr för varje A (som är skitsvårt att få) så har jag istället sagt att han ska få 25kr för varje steg han höjer ett betyg så han inte ger upp de ämnen som han bara har godkänt i och för att göra det lite roligare.

Vill att han ska känna glädjen i det han gör, inte känna sig tyngd av krav och måsten från alla håll och kanter, det kommer komma så småningom i alla fall och då vill jag att han har en stadig grund att stå på. Nu låter det som jag är en flummig mamma som inte ställer krav, men det gör jag, fast rimliga krav i mina ögon (fast i hans ögon är det orimligt att ställa skorna rätt eller plocka ur diskmaskinen så vi har lite olika åsikter där). 

Häromdagen satt han och hans kompis i bilen och diskuterade vad de ville bli varpå kompisen säger "-du ska bli civilingenjör Calle! Det är bra!". Det hörs direkt att det är ingenting han kommit på själv utan någon, troligtvis förälder, som har sagt åt honom det. Det är en bra utbildning, en bra grund att stå på men jag ska verkligen göra mitt yttersta för att inte påverka Calle i hans val. Ska försöka vägleda så gott det går men inte styra honom. Mattias och jag ser ju hans "skills" (som han själv skulle uttrycka det). Hans empati för andra, kreativa sida och  sociala kompetens gör att han passar för många olika jobb. Man har ju en otrolig makt som förälder, att styra sina barn dit man vill. Vill jag att Calle ska bli ekonom så kan jag ju redan nu börja prata om hur bra det är och lite då och då flika in vilka fördelar som finns och på så sätt få honom att till slut tro att det är hans egna val. Det kan bli pannkaka eller succé. 

Själv vill han bli miljonär men vill ha ett roligt jobb som han brinner för. Han har massa idéer och förslag och jag biter mig i tungan för att inte säga "- vänta du, det är inte så enkelt". Vill alltid vara ärlig mot barnen så de inte har orealistiska förväntningar men i det här fallet håller jag tyst. Vill inte vara den som tar ifrån honom hans drömmar och med ett hånskratt säger "-lilla gubben dröm på" innan han ens formulerat dom. Utan vill istället vara som mina egna föräldrar. De sa alltid "åh vad roligt!" åt alla mina infall och upptåg. "- jamen vad roligt! Ska du åka 150 mil till Lappland helt själv och jobba. Det blir jättekul!" Fast jag läste i mammas ögon "-lilla gumman hur ska det här gå?". 
Men det gick ju hur bra som helst för jag visste hela tiden att skiter det sig så kan jag ringa pappa och jag vill att Calle ska ha samma tänk. Våga ta för sig, gå utanför boxen och framförallt ha roligt och funkar det inte -ring mamma och pappa. Hitta ett yrke som han brinner för och trivs med, sedan om det är
civilingenjör eller konstnär, gatumusikant eller läkare, det spelar ingen som helst roll så länge han är lycklig.

Ingenting är omöjligt Calle! Sikta mot stjärnorna så når du minst trädtopparna eller så åker du rakt ner mellan träden med ett brak så vi får skratta så vi tjuter. Sedan plockar vi ihop spillrorna och laddar om. Man kan aldrig nå toppen om man inte försöker, heller hur? 

tisdag 4 augusti 2015

Sommaren 2015

I år var planen att färdigställa våran efterlängtade pool, och sedan tillbringa sommardagarna där med poolpartyn, snacks och paraplydrinkar. Att det kunde bli sämre dagar det räknade vi med men inte många som det faktiskt blev. Mattias och jag har i år lagt våra semestrar samtidigt istället för att dela upp dom "för barnens skull" som man kanske borde göra. Istället har vi löst deras sommarlov på 7 veckor med hjälp av far- och morföräldrar och sedan fick vi 4 veckor tillsammans allihopa, hemma.


Barnen fick skriva upp en lista över vad de ville göra och så har vi bockat av allt eftersom. Det har varit otroligt skönt och veckorna har känts långa, just för att vi inte haft något inbokat men nu, när vi är inne på sista veckan så har det dåliga samvetet plötsligt slagit ner med full kraft.

Herregud! Barnen har inte fått besöka vare sig Kolmården, Eskilstuna djurpark, Liseberg eller något roligt vattenland. Liseberg har Calle varit på innan sommarlovet och både jag och Mattias har varit där med resp jobb. Ärligt talat så är det inte jättekul att åka med hela familjen till Liseberg när vi alltid måste dela upp oss. De attraktioner Calle vill åka vare sig vill eller får Noah och Oliver hänga med på och de som de kan åka tycker Calle är töntiga (vilket de också är). För vem vill åka kaninresan när man kan åka Helix eller Atmosfear?

Djurparkerna är heller ingen höjdare när ingen är intresserade av djuren mer än Noah, och inte ens han är spec imponerad av trötta djur i bur. Själv har jag hemska minnen från min barndom när mamma och pappa tog med mig till Skansen där jag gråtandes tittade på alla stackars djur som var instängda. Orsa Björnpark och Nordens Ark är de parker som jag tycker är helt ok, och det kan tänkas att min inställning smittat av sig på barnen.

Fast det dåliga samvetet gnager i mig och nästan slukar mig så ser jag samtidigt på Oliver att det här har varit en av hans bästa sommarlov. Lugn och ro och med kompisar som faktiskt kommer över för att leka med honom, inte med Noah, utan med honom. Det värmer i mammahjärtat och jag ser ju hur lycklig han är. 

Vi hade konsert hemma i trädgården där vi var ca 60 personer inkl barn och Oliver såg fram emot festen nästan mer än jag själv gjorde. Det skulle komma ca 20 barn som dessutom skulle stanna och grilla efteråt. Oliver var lyrisk, det var fullt med barn både i hans och Noahs rum och han njöt till fullo. Bara någon dag efter festen kom det sms från en mamma som undrade om Oliver ville leka med hennes son. Egentligen är det en gammal dagiskompis till Noah så jag undrade så klart om hon inte menade Noah men nej, det var Oliver speciellt han ville leka med! Oliver lös av lycka och jag med, det hade tydligen klickat mellan dom direkt. Han är fyra år yngre än Oliver men jag bryr mig inte om sådant längre eftersom alla kompisar är mer än välkomna! 

Efter festen fick jag ytterligare ett sms från en vännina som skrev att barnen varit så nöjda med festen och dottern hade sagt "vi måste träffa Olivers familj oftare.... Oliver är ju en sån gullig liten kille. Han tycker om att göra saker och att prata.... Han pratar även om problem. Att han ska börja en annan skola, nära Mc Donalds. Oliver är ju helt normal, det tar bara lite längre tid för honom att lära sig saker".  Att höra andra barn resonera så om våran guldklimp det betyder så otroligt mycket! Inte nog med att det är kul att ha fest för så många av våra vänner och familj, men att det också kan leda till att Oliver får flera kompisar, det hade jag absolut inte räknat med och är så tacksam för det. Vi har helt otroliga och underbara vänner och nu kan man konstatera att även deras barn tillhör den skaran. 

Sedan hade vi en "blind date" med en annan glasögonprydd kille som har samma diagnos som Oliver, som också fungerade bra. Även vi mammor hade en trevlig dag tillsammans, man har ju lite att prata om och jämföra och barnens första år var väldigt lika, nästan otäckt lika. 

Men trots att jag ser allt detta och vet att pengarna i år gick till poolen och att vi även sparar till en längre resa så släpper inte det dåliga samvetet mig.  Oliver och Noah var ju uppe i fjällen och vandrade med Mattias. Att sova i ett tält som det blåste in i och med en nattemperatur på två grader som resulterade i att både Oliver och Mattias frös sig igenom natten var ju ett äventyr i sig dock utan Calle. Han och jag gick istället upp kl fyra på morgonen för att spana efter älg i Kilsbergen, men det kan inte ersätta ett besök på t ex Skara Sommarland, inte för en 14-åring i alla fall.

Jag försöker rannsaka mig själv och undrar varifrån det dåliga samvetet egentligen kommer? Vi åkte till Turkiet i höstas, var på fjällsemester i påskas... då är det väl ok att inte åka på sommarsemester... så jag borde inte ha dåligt samvete eller? Jag tror att det är alla facebook inlägg och instagram foton från alla vänners semestrar i sverige eller utomlands, ibland både och. Deras mysiga minisemestrar till... just... Liseberg, Skara sommarland och deras glada tillrop när de besöker lejonungarna i djurparken. Jag har många vänner på facebook, och det är inte alla som lägger ut dessa bilder, men tillräckligt många för att jag ska känna att "alla andra" gör det, men inte vi,  och jag tycker synd om mina barn, på riktigt synd om dom... Jag tittar på alla lyckliga bilder och får plötsligt en sur smak i munnen. Vad gnäller jag om egentligen? Det finns de som på riktigt inte har råd med semester eller ens små utflykter, för dom måste dessa bilder vara överjävliga att se för om jag berörs av dom, vad ska inte de göra då?  Vi har ju faktiskt råd, men har valt en pool i år, så det så... så snälla snälla dåliga samvete, försvinn är du snäll, jag har inte tid med dig måste faktiskt njuta mina sista dagar av semestern... och kolla Kolmårdens öppettider.




Tur vi har den här, annars skulle jag säga att vi inte gjort någonting alls.