Att vägleda ett barn

Att veta vad som rätt eller fel när man ska uppfostra barn är inte enkelt. Det enda "hjälpmedel" man har är sin egen ryggsäck från barndomen (på gott och ont), medias påverkan, vänners erfarenhet och sist men inte minst sin egen intuition och magkänsla. I detta virrvarr ska man försöka staka ut den rätta vägen för sitt barn, den vägen som man själv känner och tror är rätt. 

Calle börjar åtta till hösten, det är mer läxor, högre krav och betygtänk. Snart kommer nian att blåsa förbi och det är dags att välja gymnasium. 

Jag har aldrig känt krav på mig hemifrån att prestera utan mina föräldrar har varit nöjda så länge de vet att jag gjort mitt bästa. Pappa såg tidigt mitt intresse för teknik och tyckte jag skulle läsa teknisk gymnasium, jag sa "ok" och valde ekonomisk. Jag kan nu, 100 år senare, se att det var helt fel val men det var ändå mitt egna och de stöttade mig till hundra procent. Jag har idag ett otroligt kreativt jobb med olika arbetsuppgifter dagligen och det är så roligt att få känna att man gör det som man är bra på, att man faktiskt hamnat rätt fast man valde "fel".

Jag hade inte lätt för mig i skolan, hade ingen som helst studieteknik men traglade mig ändå igenom både gymnasium och universitet med hyfsade betyg. Det jag däremot hade med mig var glädjen. Om jag pratat mindre hade säkert betygen blivit bättre men då hade det blivit på bekostnad av mitt humör. 

Samma tänk hade jag som skidtränare, att försöka behålla glädjen och lekfullheten i allt vi gjorde. Visst det byggde inga elitåkare men förhoppningsvis glada motionärer! 

När det då kommer till mina barn och speciellt Calle så är jag inte mycket för vare sig läxor eller betyg därmed inte sagt att jag är nöjd när han kommer hem med "bara" godkänt. Det beror ju på att han har lätt för sig och jag vet att han kan prestera bättre men istället för att han ska få 50kr för varje A (som är skitsvårt att få) så har jag istället sagt att han ska få 25kr för varje steg han höjer ett betyg så han inte ger upp de ämnen som han bara har godkänt i och för att göra det lite roligare.

Vill att han ska känna glädjen i det han gör, inte känna sig tyngd av krav och måsten från alla håll och kanter, det kommer komma så småningom i alla fall och då vill jag att han har en stadig grund att stå på. Nu låter det som jag är en flummig mamma som inte ställer krav, men det gör jag, fast rimliga krav i mina ögon (fast i hans ögon är det orimligt att ställa skorna rätt eller plocka ur diskmaskinen så vi har lite olika åsikter där). 

Häromdagen satt han och hans kompis i bilen och diskuterade vad de ville bli varpå kompisen säger "-du ska bli civilingenjör Calle! Det är bra!". Det hörs direkt att det är ingenting han kommit på själv utan någon, troligtvis förälder, som har sagt åt honom det. Det är en bra utbildning, en bra grund att stå på men jag ska verkligen göra mitt yttersta för att inte påverka Calle i hans val. Ska försöka vägleda så gott det går men inte styra honom. Mattias och jag ser ju hans "skills" (som han själv skulle uttrycka det). Hans empati för andra, kreativa sida och  sociala kompetens gör att han passar för många olika jobb. Man har ju en otrolig makt som förälder, att styra sina barn dit man vill. Vill jag att Calle ska bli ekonom så kan jag ju redan nu börja prata om hur bra det är och lite då och då flika in vilka fördelar som finns och på så sätt få honom att till slut tro att det är hans egna val. Det kan bli pannkaka eller succé. 

Själv vill han bli miljonär men vill ha ett roligt jobb som han brinner för. Han har massa idéer och förslag och jag biter mig i tungan för att inte säga "- vänta du, det är inte så enkelt". Vill alltid vara ärlig mot barnen så de inte har orealistiska förväntningar men i det här fallet håller jag tyst. Vill inte vara den som tar ifrån honom hans drömmar och med ett hånskratt säger "-lilla gubben dröm på" innan han ens formulerat dom. Utan vill istället vara som mina egna föräldrar. De sa alltid "åh vad roligt!" åt alla mina infall och upptåg. "- jamen vad roligt! Ska du åka 150 mil till Lappland helt själv och jobba. Det blir jättekul!" Fast jag läste i mammas ögon "-lilla gumman hur ska det här gå?". 

Men det gick ju hur bra som helst för jag visste hela tiden att skiter det sig så kan jag ringa pappa och jag vill att Calle ska ha samma tänk. Våga ta för sig, gå utanför boxen och framförallt ha roligt och funkar det inte -ring mamma och pappa. Hitta ett yrke som han brinner för och trivs med, sedan om det är

civilingenjör eller konstnär, gatumusikant eller läkare, det spelar ingen som helst roll så länge han är lycklig.

Ingenting är omöjligt Calle! Sikta mot stjärnorna så når du minst trädtopparna eller så åker du rakt ner mellan träden med ett brak så vi får skratta så vi tjuter. Sedan plockar vi ihop spillrorna och laddar om. Man kan aldrig nå toppen om man inte försöker, heller hur?