Personalen på skolan är också helt underbara liksom organisationen. Det är alltid många rastvakter ute, finns ingen chans att något barn skulle bli stående ensamt eller känna sig utsatt. De har speciella rastaktiviteter som barnen kan delta i och personalen har full koll, vilket är en positiv effekt av att gå på en mindre skola. De har inte bara koll på barnen utan även på oss vuxna. Man kan inte gå många meter in på skolgården utan att få ett "hej". En morgon när jag trodde skolgården låg öde hörde jag ett rungande "GOD MORGON!" från andra sidan skolgården där rastvakten stod och jag började skratta för mig själv. Man blir faktiskt glad av att bli sedd!
Jag ser ju på Oliver att hans axlar sjunkit ner, som om ett osynligt ok lyfts bort så han kan andas lättare. Han kan äntligen vara sig själv i alla situationer. Behöver inte anstränga sig för att säga eller göra rätt saker, behöver inte förstå det sociala spelet runt omkring utan får bara vara sig själv hela tiden. Inte behöva vara den som är annorlunda och som sticker ut, slippa få pikar och ibland ogenomtänkta elaka uttalanden som han inte riktigt förstår men ändå så pass mycket att han blir ledsen och fundersam. I nya klassen är alla lika olika och det som tidigare varit en svaghet har istället förvandlats till styrka.
Oliver har aldrig gillat fotboll men plötsligt vill han vara med och spela fotboll på rasterna för, som han själv säger "-ingen säger åt mig att jag måste springa, hur jag ska springa eller var jag ska stå, utan jag får göra som jag vill". När jag lämnade honom på morgonfritids förra veckan så mötte vi två klasskompisar i dörren som frågade "-ska du med ut och spela fotboll?" och jag hörde med stigande förvåning hur han svarade "-ja!" vände i dörren och stack ut igen. Det här var tredje dagen på skolan... fatta!? Ny skola, ny personal och nya kompisar och han är redan med i matchen. Måste nypa mig själv hårt i armen samtidigt som jag torkar bort en tår av lycka. Varför funderade vi ens på att ha honom kvar på Hovstaskolan? Kanske för att man vet vad man har men inte vad man får.
En annan sak som är annorlunda är att Oliver är riktigt trött när vi hämtar honom. Det är ju inte så konstigt, allting nytt tar på krafterna så klart men ändå så ser vi en annan sorts trötthet som vi inte sett tidigare. Oliver somnar aldrig i bilen, aldrig någonsin... men nu gör han det. Han berättar själv att han jobbar hårt på dagarna, hela dagarna. Han behöver aldrig sitta och vänta på hjälp, det finns alltid någon pedagog i närheten då de är 3 pedagoger på 12 barn. Att aldrig behöva gå ifrån klassen för att ha enskilda lektioner hos specialpedagog gör ju att han plötsligt måste hålla fokus uppe hela tiden och han gillar det skarpt! De har fått egna datorer som de jobbar jättemycket i och han skriver det mesta där och inte på papper. Han förklarade strålande att de har en anteckningsbok i datorn så de slipper skriva så mycket för hand.
Denna trötthet har ju även den positiva bieffekten att han somnar lättare på kvällen. Än så länge bara med mig, inte i sin egna säng, och definitivt inte själv men han somnar utan massa rutiner. Jag har sagt till honom att när man går på Sveaskolan så mår man inte illa när man ska sova, och han verkar tro på det, tankens makt är stor. Så det verkar som vi har lyckats begrava det stora hjärnspöket som huserat och stöka till det hos oss under allt för lång tid. Kanske är han borta för alltid, kanske kommer han förbi på en långweekend, eller byter skepnad, men den dagen den sorgen. Just nu lägger sig Oliver med lugn, glad blick och trötta ögonlock utan tillstymmelse till oro. Han är fortfarande lika trött på morgonen men gladare. Igår när jag åkte hemifrån redan kl 6.30 så var han redan vaken och satt och skrattade med Noah i sängen och det var länge sedan jag hörde honom skratta så tidigt på morgonen.
Första veckan skjutsade vi honom till skolan men den här veckan har han börjat åka skoltaxi och ytterligare ett stort steg för honom att ta. Tror Ni han vara orolig och hade svårt att sova? Svaret är nej och åter nej. Vi pratade lite på kvällen innan om vilken sorts taxi som skulle komma, om chauffören skulle vara en liten tant som behövde hans bilkudde för att nå upp till ratten, eller om det skulle vara en som skulle hoppa ut och säga "brorsan!" och sedan prata hela vägen. Vi skrattade så vi kiknade och han frågade om det skulle vara som en liten buss, men jag svarade med eftertryck "nej, absolut inte! det är ju bara om man åker rullstol"... Måndag morgon rullade det upp en buss framför vårat hus och jag hade haft fel, igen.
Det var flera som åkte med och de gjorde några stopp efter vägen. Jag tror att när de väl börjar känna varandra så kan det bli riktigt kul att åka buss tillsammans, roligare än att åka själv. Vid skolan står det en pedagog som tar emot alla elever som kommer med skolskjutsar och slussar dom rätt. De blir omhändertagna direkt när de sätter ner foten på skolgården, ingen risk att det skulle kunna gå fel och det är tryggt att veta att han åker säkert från dörr till dörr.
Mattias åkte efter bussen de första två dagarna men igår kom bussen före Mattias och då blev Oliver ledsen så då sa jag att det var bättre att han åkte själv så behövde han inte oroa sig för pappa. Sagt och gjort, idag klev han på och åkte själv och allt hade gått jättebra och han hade glatt hoppat ur bussen. Så nu är han inskolad och klar och nu är det bara rutinerna som ska sätta sig för mig och Mattias med hämtningar och lämningar. Idag glömde jag hämta hunden, imorgon kanske det är någon annan... Men framåt jul har vi nog koll på allt.
Ja just ja, har ju ett barn till som precis börjat första klass, Noah! Hur det gick? Jo, det gick bra. Punkt.
Kolla lite läsövningar innan läggdags är inte fel tycker Oliver.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar