tisdag 4 augusti 2015

Sommaren 2015

I år var planen att färdigställa våran efterlängtade pool, och sedan tillbringa sommardagarna där med poolpartyn, snacks och paraplydrinkar. Att det kunde bli sämre dagar det räknade vi med men inte många som det faktiskt blev. Mattias och jag har i år lagt våra semestrar samtidigt istället för att dela upp dom "för barnens skull" som man kanske borde göra. Istället har vi löst deras sommarlov på 7 veckor med hjälp av far- och morföräldrar och sedan fick vi 4 veckor tillsammans allihopa, hemma.


Barnen fick skriva upp en lista över vad de ville göra och så har vi bockat av allt eftersom. Det har varit otroligt skönt och veckorna har känts långa, just för att vi inte haft något inbokat men nu, när vi är inne på sista veckan så har det dåliga samvetet plötsligt slagit ner med full kraft.

Herregud! Barnen har inte fått besöka vare sig Kolmården, Eskilstuna djurpark, Liseberg eller något roligt vattenland. Liseberg har Calle varit på innan sommarlovet och både jag och Mattias har varit där med resp jobb. Ärligt talat så är det inte jättekul att åka med hela familjen till Liseberg när vi alltid måste dela upp oss. De attraktioner Calle vill åka vare sig vill eller får Noah och Oliver hänga med på och de som de kan åka tycker Calle är töntiga (vilket de också är). För vem vill åka kaninresan när man kan åka Helix eller Atmosfear?

Djurparkerna är heller ingen höjdare när ingen är intresserade av djuren mer än Noah, och inte ens han är spec imponerad av trötta djur i bur. Själv har jag hemska minnen från min barndom när mamma och pappa tog med mig till Skansen där jag gråtandes tittade på alla stackars djur som var instängda. Orsa Björnpark och Nordens Ark är de parker som jag tycker är helt ok, och det kan tänkas att min inställning smittat av sig på barnen.

Fast det dåliga samvetet gnager i mig och nästan slukar mig så ser jag samtidigt på Oliver att det här har varit en av hans bästa sommarlov. Lugn och ro och med kompisar som faktiskt kommer över för att leka med honom, inte med Noah, utan med honom. Det värmer i mammahjärtat och jag ser ju hur lycklig han är. 

Vi hade konsert hemma i trädgården där vi var ca 60 personer inkl barn och Oliver såg fram emot festen nästan mer än jag själv gjorde. Det skulle komma ca 20 barn som dessutom skulle stanna och grilla efteråt. Oliver var lyrisk, det var fullt med barn både i hans och Noahs rum och han njöt till fullo. Bara någon dag efter festen kom det sms från en mamma som undrade om Oliver ville leka med hennes son. Egentligen är det en gammal dagiskompis till Noah så jag undrade så klart om hon inte menade Noah men nej, det var Oliver speciellt han ville leka med! Oliver lös av lycka och jag med, det hade tydligen klickat mellan dom direkt. Han är fyra år yngre än Oliver men jag bryr mig inte om sådant längre eftersom alla kompisar är mer än välkomna! 

Efter festen fick jag ytterligare ett sms från en vännina som skrev att barnen varit så nöjda med festen och dottern hade sagt "vi måste träffa Olivers familj oftare.... Oliver är ju en sån gullig liten kille. Han tycker om att göra saker och att prata.... Han pratar även om problem. Att han ska börja en annan skola, nära Mc Donalds. Oliver är ju helt normal, det tar bara lite längre tid för honom att lära sig saker".  Att höra andra barn resonera så om våran guldklimp det betyder så otroligt mycket! Inte nog med att det är kul att ha fest för så många av våra vänner och familj, men att det också kan leda till att Oliver får flera kompisar, det hade jag absolut inte räknat med och är så tacksam för det. Vi har helt otroliga och underbara vänner och nu kan man konstatera att även deras barn tillhör den skaran. 

Sedan hade vi en "blind date" med en annan glasögonprydd kille som har samma diagnos som Oliver, som också fungerade bra. Även vi mammor hade en trevlig dag tillsammans, man har ju lite att prata om och jämföra och barnens första år var väldigt lika, nästan otäckt lika. 

Men trots att jag ser allt detta och vet att pengarna i år gick till poolen och att vi även sparar till en längre resa så släpper inte det dåliga samvetet mig.  Oliver och Noah var ju uppe i fjällen och vandrade med Mattias. Att sova i ett tält som det blåste in i och med en nattemperatur på två grader som resulterade i att både Oliver och Mattias frös sig igenom natten var ju ett äventyr i sig dock utan Calle. Han och jag gick istället upp kl fyra på morgonen för att spana efter älg i Kilsbergen, men det kan inte ersätta ett besök på t ex Skara Sommarland, inte för en 14-åring i alla fall.

Jag försöker rannsaka mig själv och undrar varifrån det dåliga samvetet egentligen kommer? Vi åkte till Turkiet i höstas, var på fjällsemester i påskas... då är det väl ok att inte åka på sommarsemester... så jag borde inte ha dåligt samvete eller? Jag tror att det är alla facebook inlägg och instagram foton från alla vänners semestrar i sverige eller utomlands, ibland både och. Deras mysiga minisemestrar till... just... Liseberg, Skara sommarland och deras glada tillrop när de besöker lejonungarna i djurparken. Jag har många vänner på facebook, och det är inte alla som lägger ut dessa bilder, men tillräckligt många för att jag ska känna att "alla andra" gör det, men inte vi,  och jag tycker synd om mina barn, på riktigt synd om dom... Jag tittar på alla lyckliga bilder och får plötsligt en sur smak i munnen. Vad gnäller jag om egentligen? Det finns de som på riktigt inte har råd med semester eller ens små utflykter, för dom måste dessa bilder vara överjävliga att se för om jag berörs av dom, vad ska inte de göra då?  Vi har ju faktiskt råd, men har valt en pool i år, så det så... så snälla snälla dåliga samvete, försvinn är du snäll, jag har inte tid med dig måste faktiskt njuta mina sista dagar av semestern... och kolla Kolmårdens öppettider.




Tur vi har den här, annars skulle jag säga att vi inte gjort någonting alls.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar