söndag 20 september 2015

Att se varje barn

Det är mycket diskussioner nu för tiden om att skolan ska individanpassas och att det är viktigt att man ser varje barn för den det är och för dennes förmågor. Jag håller helt med, inget barn ska behöva hamna mellan stolarna och kan prata mig varm om vikten av att detta fungerar  men med handen på hjärtat... det fungerar inte alls lika bra hemma. Ser du dina barn i alla situationer? Vi kräver att de ska bli sedda i skolan, helst hela tiden men hemma... där är det inte samma regler som gäller. Då kan man alltid skylla på "ja men lärarna är ju utbildade, det är ju deras jobb"... ja men mitt jobb då? Mitt jobb som förälder måste ju också innebära vissa åtaganden, och att en sådan enkel sak som att se sitt barn borde ju vara självklart och det låter bra, men i praktiken funkar det inte lika bra.

Tyvärr prioriterar jag ganska ofta bort mina barn, till förmån för disk, plock, tvätt och matlagning. De pratar visserligen på när de sitter vid köksbordet när man lagar mat och jag svarar antingen "-inte nu" eller "jaha! spännande" men orden kommer aldrig fram till hjärnan. Den lilla Ninjan hinner inte plocka upp minnet och placera i en box utan det ramlar ut igen.

När jag 2009 väntade på svar om min hudcancer hade spridit sig eller inte så lovade jag mig själv att om jag överlevde så skulle jag sätta barnen allra främst "på riktigt". Om inte varje så åtminstone varannan helg skulle vi göra roliga saker tillsammans, saker som barnen gillade. Lovade mig själv att leka mera med dom, att verkligen "se" dom. Sedan kom svaret jag hoppades på, det gick några veckor, sedan var allt tillbaka i gamla hjulspår igen ... nästan. Innan operationen hade jag ingen som helst tanke på att vara dödlig, men nu vet jag bättre. Cancern försvann men lämnade istället efter sig en oro som inte funnits där tidigare, en oro att det kanske kommer tillbaka och gör mina barn moderslösa och att man måste ta tillvara den tid man har här på jorden.

Vi försöker hitta på saker, absolut, men jag tycker det är så tråkigt att leka och har svårt att hinna se alla tre barnen i vardagen. Som tur är så har de ju en pappa som är betydligt bättre både på att leka och att ta sig tid, dessutom gillar han att spela tv-spel till barnens förtjusning.

Med tanke på hur mycket krut vi lägger på Oliver, och hur mycket tid han får med oss så är det inte konstigt att det dåliga samvetet gnager och jag oroas över att Noah kanske känner sig åsidosatt och lite bortglömd. Samtidigt är han ju våran minsting och bra på att "ta plats" men räcker det?  Som den minsting han är så är han tuff, kan vara riktigt elak och slåss men är det för att hävda sig? För att säga "se mig, hör mig?".

För att få in det i vardagen försöker jag ibland ta med mig Noah när jag åker och handlar bara för att få lite egentid, men det är inte lätt att komma ihåg i ekorrhjulet. För tillfället är ju Oliver och Noah som siamesiska tvillingar, de gör nästan allt tillsammans på gott och ont och det känns inte som en delning är nödvändig men samtidigt så förstår jag så väl att det behövs. Noah är ju heller inte den som pratar mest och högst, tvärtom så sitter han tyst och säger inte så mycket vid matbordet utan mumsar på så han behöver egen tid med oss där han får styra samtalet.

Calle är ju också svårt att få tid till för trots att han är 14-år så behöver ju även han vara ensam med oss. Att han vill följa med oss ut och cykla nu när vi skaffat mountainbikes är hur roligt som helst och han verkar gilla det också, trots att han mest klagar på cykeln... Jag ser ju också att en bio med pappa eller en hockeykväll med mamma är lika uppskattade nu som när han var yngre.

Frågan är om det räcker? Om vi ger dom tillräckligt med egen tid tillsammans med bara mig och Mattias?  Jag vet inte, jag vet bara att jag oftare säger "-nej inte nu" eller "-jag ska bara..." istället för att säga "-självklart jag kommer direkt" eller "-ja berätta, jag slutar städa och lyssnar på dig istället" och det skäms jag för. Det var inte en sådan här mamma jag skulle bli... men det är svårt att få ihop det. Dessutom tror jag att den perfekta vardagen är en utopi och finns inte på riktigt ... förutom på facebook så klart.


Lycka är att få leka ensam med pappa i en helt tom pool.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar