tisdag 6 oktober 2015

Två steg fram och ett tillbaka

Ja, ångesten kom på besök ikväll igen. Vet inte vad som triggade igång den, om det var för att Mattias skulle lägga barnen ikväll eller om det var trötthet... Men den kom på besök, och jag kände att vi tog ett steg tillbaka. 

Denna jobbiga känsla som helt tar över Olivers kropp och tanke. Han blir kallsvettig, hyperventilerar och känner sig illamående. När han vänder ner sitt tårdränkta ansikte i kudden och jag sakta stryker honom över ryggen känner jag hur han rister under mina händer och jag tänker "stackars lilla älskade barn, varför ska du behöva ha det så här? Räcker det inte som det är?

När ångesten tar över hans kropp så känner jag hur förtvivlan och hopplösheten väller in och försöker ta över även min tanke. Jag är lugn och samlad men mitt inre vill bara skrika "sluta nu!, du mår inte dåligt det sitter bara i huvudet" för jag blir frustrerad när spöket dyker upp igen, han som skulle vara borta för evigt, som jag hoppades bara hade varit en fas.  Vi provar oss fram med olika lösningar jag läser lite för honom, sjunger, lyssnar på musik, kollar på youtube men ingenting verkar ge lindring. Vi pratar om allt möjligt och kommer osökt in på svärord och plötsligt händer det! Gnistan i hans förtvivlade rödgråtna ögon tänds och jag viskar konspiratoriskt "-vilka svärord kan du egentligen?" Och när det första förbjudna ordet kommer över hans läppar kan jag nästan se hur ångesten följer med ut i rummet och löses upp. Plötsligt säger han "-mamma nu gick det över!" Jag svarar "-vilken jävla tur" och vi fnissar tillsammans. 

Jag känner sån otrolig kärlek och ömhet för detta barn och när han väl sluter sina ögon och somnar med ett leende kan jag äntligen andas ut. Mina ögon svämmar över av lycka och lättnad att vi klarade det, ännu en gång.