söndag 20 december 2015

Året som gått


Så var det dags för årets summering. Året som jag förutspådde skulle bli en av de bästa och som faktiskt slog in, trots lite solk i bägaren.

Årets första halvår med den traditionsenliga fjällsemestern i Härjedalen innehöll allt man kan önska och lite till. Sol, pistade backar, fin fina längdspår inramat av snöklädda toppar och glada barn. Kan man bli annat än lycklig i den miljön? Drömmen om en egen fjällstuga väcktes åter till liv, men framåt våren svalnade intresset men  kommer väl tillbaka som vanligt i vinter kan jag tro. 

2015 var också det året Oliver började ny skola, började åka taxi till skolan och slutade gråta när jag lämnade honom. 

Tänk så mycket tårar och huvudbry jag hade helt i onödan. Han trivs som fisken i vattnet och har så otroligt bra pedagoger kring sig så jag måste nypa mig i armen för att fatta att det är sant. Från dag ett har Oliver känt sig trygg där, trygg och välkommen. Vi pratade i går kväll om mobbning och då berättade han om lite incidenter som hänt i Hovstaskolan och det kom en liten tår, men så sken han upp och sa "tur jag bytt skola nu mamma". 

Oliver hade ett försenat födelsedagskalas hemma i trädgården med hoppborg och poolbad. Han har aldrig haft så många kompisar på kalas, aldrig varit så många som velat komma. Gamla bästisar blandandes med nya klasskamrater och grannbarn i en salig röra och mitt i stod en strålande Oliver! 

Framåt hösten började han träna skidor i världens bästa skidklubb, Garphyttans IF skidor tillsammans med sin kompis A. 
Även det har varit en succé från start. Oliver fnittrade sig igenom de första träningspassen och lekarna har varit precis lagom för honom att förstå så han lätt har kunnat hänga med. I den här gruppen har också ytterligare en ny kompis trätt fram vilket värmer mitt hjärta. Senaste träningen kom han fram, lade armen om Oliver och sa till alla andra "-det här är min kompis Oliver", gissa om Oliver såg nöjd ut. 

Han går från klarhet till klarhet och nu i helgen var han för första gången helt själv  på kalas hos A. Han bor på andra sidan stan och de har inga gemensamma vänner, men han fixade det utan problem! Han börjar bli självständig den där Oliver. 

Noah har blivit våran lilla sportfåne. Spelar fotboll, innebandy och hockey och jag upplever att han gillar alla sporter lika mycket. 

Han har i år börjat första klass och lärt sig läsa och räkna. Till min förskräckelse är han, till skillnad mot Oliver, inte så bra på bokstäver. Flera bokstäver känner han inte igen vilket gör ljudandet ganska komplicerat. Däremot är han en stjärna på matte och huvudräkning vilket lugnar ner mig en aning. Problemet är ju att jag är en usel mamma när det kommer till läxor, som ni vet. Kommer aldrig ihåg dom förrän sista dagen... Och hur ska han kunna bli bättre på läsning om vi inte övar? 

Calle, underbara, fina, skitjobbiga tonåring. Det är som att leva med en bergochdal bana. En som dessutom blivit längre än mig själv och med fötter stora som lastfartyg. Hur konstigt det än låter så har han blivit lugnare och tryggare i sig själv trots dagliga utbrott.

Säger ifrån i skolan när han tycker något är fel, kan argumentera för sin sak och står upp för sina kompisar. Kommer aldrig glömma specialpedagogen som ringde upp mig på jobbet bara för att berätta att Calle valt rätt väg när han hade modet att gå emot en tidigare nära vän och att jag och Mattias skulle sträcka på oss för att vi gjort ett bra jobb med honom. Hennes ord kommer jag bära med mig resten av mitt liv. 

Sedan var ju 2015 också det år jag började på boken om Oliver men också det året jag av misstag raderade densamma! Förhoppningsvis orkar jag börja om under 2016 men det blir en tung uppförsbacke att ta sig förbi. 

Det enda som "solkat bägaren" detta år ångesten som flyttat in i Oliver. Den kan rasera all hans trygghet och logiskt tänkande på bara några minuter. Det var några överjävliga månader i våras innan vi fick någotsånär kontroll över den men hans oro över att spy varje kväll ligger fortfarande där under ytan men går att hålla i schack 9 av 10 gånger. Han är dock bra på att sätta ord på sina känslor så han kan förklara så man förstår. Han säger "nu blev jag sådär rädd, varm och kall samtidigt mamma" och tårarna trillar. Törs inte riktigt tänka på vad som kommer hända den dagen han blir sjuk och kommer spy "på riktigt" ... om ångesten kommer tillbaka med full kraft eller om det avtar, men den dagen den sorgen. 

Nu ser vi i alla fram emot 2016 och vår semester i Florida men först ska vi fira jul!

God jul och gott nytt år på Er alla därute! 

Kram Annsofie 






måndag 14 december 2015

Tonåringar och uppfostran

Man försöker uppfostra sina barn på det sätt man själv tror är det bästa. Försöka ge dom en bra grund att stå på, bra värderingar och även frihet som de så väl behöver för att utvecklas och bli självständiga och trygga individer. Det kommer en del hinder efter vägen där man som förälder sätts på prov och där man inte har en aning om man gör rätt eller fel utan där man får gå på magkänsla och egna erfarenheter.

Min mamma sa till mig i förra veckan "-Vilken tur Oliver har som har fått Er som föräldrar". Det är alltid värmande att höra men egentligen är ju de orden en bekräftelse på hennes och pappas resultat av min uppfostran heller hur? Jag tror att allting går igen, min uppfostran speglas i mitt sätt att uppfostra mina egna barn. Visst jag curlar betydligt mer än mina föräldrar och skriker mer på mina barn men värdegrunden är densamma. Sedan har jag ju haft sådan tur att få en man med samma värderingar. Detta underlättar enormt när man tillsammans ska ta itu med alla dessa trotsåldrar som verkar avlösa varandra hela tiden och så den värsta av dom alla... tonårsperioden.

Calle och jag bråkar flera gånger i veckan, det är gapande och skrikande och smällande i dörrar. Det har blivit så vanligt så att det nu inte går speciell lång tid mellan en igenslängd dörr och ett "förlåt mamma". Det konstiga är att Calle och Mattias nästan aldrig bråkar men ändå så står jag och Calle närmare varandra, som om varje bråk kittar ihop oss ytterligare. Konstigt men sant.

Man uppfostrar och förmanar och hoppas att det i slutet av tonårsperioden kommer ut en "hel" människa som kan stå upp för sig själv och andra. Jag tycker nog att vi hittills lyckats ganska bra
med Calle, frågan är bara hur väl han är rustad för det som komma skall.

För den första och kanske största skärselden man ska igenom är ju det här med alkohol, och även droger. Jag är inte dum, stoppar inte huvudet i sanden och säger "inte min Calle, han kommer inte dricka" för jag förstår ju att den dagen kommer komma, men hoppas på att vi tillsammans kan få den att komma så sent som möjligt. Calle går ju i åttan och ville i år fira nyår hemma hos en kompis vi inte känner så vi sa nej och då främst med tanke på det här med alkohol. Han blev ledsen för att vi inte litade på honom och samtidigt skitarg och smällde i dörrarna igen (och elefantsteg i trappen) men när han väl hade lugnat ner sig så förklarade vi för honom att vi visst litar på honom. Däremot litar vi inte på grupptrycket. Vi vet inte vilka kompisarna är och eftersom Calle har flera kompisar som går i nian så vet man inte. Calle gillar att vara i centrum, "syns man så finns man". Kommer alkohol fram i ett kompisgäng, kan han då säga nej? och framför allt vill han då säga nej? Han säger själv (så klart) att han visst inte kommer smaka, men allvarligt, vi har alla varit där heller hur? Så för att undvika att försätta honom i den situationen så säger vi nej, men å andra sidan så sa jag att de kunde vara hemma hos oss allihopa på nyårsafton vilket han tyckte var ok och så frågade han "men får vi gå ut på tolvslaget och kolla på fyrverkerierna vid skolan?"..som om jag höll dom inlåsta, hahaha.

Både jag och Mattias har pratat med Calle om det här med alkohol. Han tycker vi är skitjobbiga som ens tar upp det då det inte är aktuellt på lääääänge, men jag vill vara säker på att meddelandet går fram. Vi försöker nämligen pränta in i honom att om han blir jättefull eller mår dåligt så får han inte vara rädd för att ringa hem. Vi kommer inte vara glada, men kommer heller inte skälla ut honom (just då) och vi kommer att hämta honom direkt. Men om vi får ett samtal från en kompis som säger "Ni måste hämta Calle han är skitfull", då kommer vi inte vara lika förstående och det har vi sagt till honom.

Ett annat sätt att ha lite koll på det här med alkohol och även andra droger är att ha en dialog med vänners föräldrar, kolla av deras syn på sprit och hur de ser på det här med alkohol. Så man vet om man är på samma plan. Jag tror att just den biten är väldigt viktig. Att man samverkar och hjälps åt att hålla koll på barnen så de inte råkar illa ut är en trygghet för oss föräldrar och kanske även för ungdomarna som vet att vi håller ögonen på dom.

När jag var ung och skulle på fest, hade ropat hej då och dörren precis skulle slå igen så ropade alltid min pappa (slog aldrig fel)  "du! Jag litar på dig"... och just den meningen, den följde mig under hela kvällen. Den tog där den skulle kan man säga, och jag kommer använda samma på Calle och hoppas på samma effekt.


Som sagt...tonåringar är ett släkte för sig.

onsdag 2 december 2015

Att möta ett barn på rätt nivå

Det är inte så enkelt som det låter det här med att möta barn på sin nivå.
Oliver har ju, till min förtjusning, börjat träna längdskidor uppe i Ånnaboda, på min hemmaplan. Det är ju här jag vuxit upp, här jag tillbringat en stor del av min uppväxt både som aktiv och som tränare och att min son nu får uppleva samma känsla det är större än jag kunde tro. Nu kommer han också ha barndomsminnen från samma skidspår som jag åkt i, det är häftigt.

Jag känner sådan otrolig glädje i att äntligen vara en del av detta myller av människor igen. Jag har aldrig riktigt förstått exakt hur mycket skidklubben betyder för mig, förrän nu. Det är många nya ansikten men också en hel del bekanta. Under alla dessa år som jag "varit borta" så har jag varje gång jag varit i Ånnaboda vintertid  dragits mot spåren. Har smugit fram till klubbstugan för att kolla på spåren och hoppats på att kanske, kanske träffa någon man känner eller bara försöka suga i mig en liten bit av "klubbandan", men jag har blivit besviken varje gång. Det är ju inte på helgerna det magiska händer, det är ju på träningskvällarna!

Så nu när vi kommer upp känner jag mig som en ko på grönbete och när vi möts av myllret av skidåkare och föräldrar huller om buller så suckar jag lyckligt och Oliver hoppar jämfota vid min sida och ger ifrån sig små glädjetjut så jag tror vi känner samma sak, ren och skär lycka.

Igår fick vi äntligen sätta på oss skidorna och köra Olivers första pass på snö. Det är nu jag tar fram en sida jag inte alls är stolt över. Jag utgår nämligen från att Oliver inte kommer klara det här, jag sätter en högsta nivå som är löjligt låg, på skämskudde nivå.

Vi var lite sena och gruppen hade redan åkt före så vi skulle leta upp dom. Spåret börjar med en liten utförslöpa, väldigt svag men ändå utför. Det går ganska bra, han håller stavarna helt fel, har inte alla fingrar i handsken men tar sig ändå framåt utan att ramla. Efter en liten kurva börjar det gå lite snabbare och han ramlar direkt. Jag hjälper honom upp och så åker han lite till och ramlar igen. Jag förklarar, och visar, hur han ska böja på benen men som ni säkert kommer ihåg sedan tidigare så är det svårt för Oliver att "härmas"...det blir inte alls som jag gör utan en egen Boklöv stil med skidorna i kors med efterföljande vurpa. Jag ser den branta uppförsbacken närma sig och tänker att vi kanske ska ta av oss skidorna och gå uppför, men Oliver har konstigt nog helt perfekta skidor så han knallar på rakt upp... jag kommer bakom och puttar på lite lätt och plötsligt är vi uppe, lycka!

Däruppe på krönet hittar vi hans grupp som tränar på att åka i en lätt sluttande utförslöpa utan stavar. Med tanke på alla vurpor Oliver gjort på vägen med stavar så tänkte jag direkt "nej det här kommer inte funka det är för svårt" och sa också till Oliver "-vi kanske ska åka lite själva istället?" men han svarade bestämt "-nej mamma, jag vill stanna här". Han tog av sig stavarna, ställde sig i spåret, böjde på knäna och gled iväg hur lätt som helst, inte en enda vurpa och jag stod bredvid och skämdes.
Mina egna fördomar gör att jag stoppar upp hans utveckling, för jag tror att jag vet bäst, och jag tror att jag skyddar honom från att göra bort sig istället för att han får utmana sig själv och bevisa att han också klarar av det här, att han också kan bli en skidåkare.  Han frös om fingrarna som en tok, men kämpade på med ett stort leende på läpparna och det är inte likt Oliver. När han fryser brukar han mest gnälla och vill gå in, men inte den här gången. Det ska bli otroligt roligt att få följa honom i vinter och se hans framsteg, och mitt nyårslöfte ska bli att försöka lära mig möta honom på hans villkor, inte lägga ribban så himla lågt så han snubblar över den för han inte ens ser den.

Oliver är ju fortfarande i den åldern där man har en bra självkänsla och tycker att man själv är bäst. Han har redan fått en del nya kompisar i skidspåret och igår åkte en kille upp jämsides med honom och pratade om när de hade träffats på lek och bus. Oliver sa "såg du när jag åkte ner från Vulkanen? Visst var jag duktig?" och så skrattade de tillsammans. Killen visade också Oliver hur han skulle åka för att komma fram fortare, och Oliver försökte på sitt sätt. Hjälp till självhjälp när den är som bäst.

Vi ska träna några gånger till på snö sedan tror jag allt vi ska ta med oss morfar upp i spåren heller hur Oliver?


Så här glad är man efter ett pass i skidspåret. 
Det går fortare att somna också, särskilt för mamma.