onsdag 2 december 2015

Att möta ett barn på rätt nivå

Det är inte så enkelt som det låter det här med att möta barn på sin nivå.
Oliver har ju, till min förtjusning, börjat träna längdskidor uppe i Ånnaboda, på min hemmaplan. Det är ju här jag vuxit upp, här jag tillbringat en stor del av min uppväxt både som aktiv och som tränare och att min son nu får uppleva samma känsla det är större än jag kunde tro. Nu kommer han också ha barndomsminnen från samma skidspår som jag åkt i, det är häftigt.

Jag känner sådan otrolig glädje i att äntligen vara en del av detta myller av människor igen. Jag har aldrig riktigt förstått exakt hur mycket skidklubben betyder för mig, förrän nu. Det är många nya ansikten men också en hel del bekanta. Under alla dessa år som jag "varit borta" så har jag varje gång jag varit i Ånnaboda vintertid  dragits mot spåren. Har smugit fram till klubbstugan för att kolla på spåren och hoppats på att kanske, kanske träffa någon man känner eller bara försöka suga i mig en liten bit av "klubbandan", men jag har blivit besviken varje gång. Det är ju inte på helgerna det magiska händer, det är ju på träningskvällarna!

Så nu när vi kommer upp känner jag mig som en ko på grönbete och när vi möts av myllret av skidåkare och föräldrar huller om buller så suckar jag lyckligt och Oliver hoppar jämfota vid min sida och ger ifrån sig små glädjetjut så jag tror vi känner samma sak, ren och skär lycka.

Igår fick vi äntligen sätta på oss skidorna och köra Olivers första pass på snö. Det är nu jag tar fram en sida jag inte alls är stolt över. Jag utgår nämligen från att Oliver inte kommer klara det här, jag sätter en högsta nivå som är löjligt låg, på skämskudde nivå.

Vi var lite sena och gruppen hade redan åkt före så vi skulle leta upp dom. Spåret börjar med en liten utförslöpa, väldigt svag men ändå utför. Det går ganska bra, han håller stavarna helt fel, har inte alla fingrar i handsken men tar sig ändå framåt utan att ramla. Efter en liten kurva börjar det gå lite snabbare och han ramlar direkt. Jag hjälper honom upp och så åker han lite till och ramlar igen. Jag förklarar, och visar, hur han ska böja på benen men som ni säkert kommer ihåg sedan tidigare så är det svårt för Oliver att "härmas"...det blir inte alls som jag gör utan en egen Boklöv stil med skidorna i kors med efterföljande vurpa. Jag ser den branta uppförsbacken närma sig och tänker att vi kanske ska ta av oss skidorna och gå uppför, men Oliver har konstigt nog helt perfekta skidor så han knallar på rakt upp... jag kommer bakom och puttar på lite lätt och plötsligt är vi uppe, lycka!

Däruppe på krönet hittar vi hans grupp som tränar på att åka i en lätt sluttande utförslöpa utan stavar. Med tanke på alla vurpor Oliver gjort på vägen med stavar så tänkte jag direkt "nej det här kommer inte funka det är för svårt" och sa också till Oliver "-vi kanske ska åka lite själva istället?" men han svarade bestämt "-nej mamma, jag vill stanna här". Han tog av sig stavarna, ställde sig i spåret, böjde på knäna och gled iväg hur lätt som helst, inte en enda vurpa och jag stod bredvid och skämdes.
Mina egna fördomar gör att jag stoppar upp hans utveckling, för jag tror att jag vet bäst, och jag tror att jag skyddar honom från att göra bort sig istället för att han får utmana sig själv och bevisa att han också klarar av det här, att han också kan bli en skidåkare.  Han frös om fingrarna som en tok, men kämpade på med ett stort leende på läpparna och det är inte likt Oliver. När han fryser brukar han mest gnälla och vill gå in, men inte den här gången. Det ska bli otroligt roligt att få följa honom i vinter och se hans framsteg, och mitt nyårslöfte ska bli att försöka lära mig möta honom på hans villkor, inte lägga ribban så himla lågt så han snubblar över den för han inte ens ser den.

Oliver är ju fortfarande i den åldern där man har en bra självkänsla och tycker att man själv är bäst. Han har redan fått en del nya kompisar i skidspåret och igår åkte en kille upp jämsides med honom och pratade om när de hade träffats på lek och bus. Oliver sa "såg du när jag åkte ner från Vulkanen? Visst var jag duktig?" och så skrattade de tillsammans. Killen visade också Oliver hur han skulle åka för att komma fram fortare, och Oliver försökte på sitt sätt. Hjälp till självhjälp när den är som bäst.

Vi ska träna några gånger till på snö sedan tror jag allt vi ska ta med oss morfar upp i spåren heller hur Oliver?


Så här glad är man efter ett pass i skidspåret. 
Det går fortare att somna också, särskilt för mamma.









Inga kommentarer:

Skicka en kommentar