måndag 14 december 2015

Tonåringar och uppfostran

Man försöker uppfostra sina barn på det sätt man själv tror är det bästa. Försöka ge dom en bra grund att stå på, bra värderingar och även frihet som de så väl behöver för att utvecklas och bli självständiga och trygga individer. Det kommer en del hinder efter vägen där man som förälder sätts på prov och där man inte har en aning om man gör rätt eller fel utan där man får gå på magkänsla och egna erfarenheter.

Min mamma sa till mig i förra veckan "-Vilken tur Oliver har som har fått Er som föräldrar". Det är alltid värmande att höra men egentligen är ju de orden en bekräftelse på hennes och pappas resultat av min uppfostran heller hur? Jag tror att allting går igen, min uppfostran speglas i mitt sätt att uppfostra mina egna barn. Visst jag curlar betydligt mer än mina föräldrar och skriker mer på mina barn men värdegrunden är densamma. Sedan har jag ju haft sådan tur att få en man med samma värderingar. Detta underlättar enormt när man tillsammans ska ta itu med alla dessa trotsåldrar som verkar avlösa varandra hela tiden och så den värsta av dom alla... tonårsperioden.

Calle och jag bråkar flera gånger i veckan, det är gapande och skrikande och smällande i dörrar. Det har blivit så vanligt så att det nu inte går speciell lång tid mellan en igenslängd dörr och ett "förlåt mamma". Det konstiga är att Calle och Mattias nästan aldrig bråkar men ändå så står jag och Calle närmare varandra, som om varje bråk kittar ihop oss ytterligare. Konstigt men sant.

Man uppfostrar och förmanar och hoppas att det i slutet av tonårsperioden kommer ut en "hel" människa som kan stå upp för sig själv och andra. Jag tycker nog att vi hittills lyckats ganska bra
med Calle, frågan är bara hur väl han är rustad för det som komma skall.

För den första och kanske största skärselden man ska igenom är ju det här med alkohol, och även droger. Jag är inte dum, stoppar inte huvudet i sanden och säger "inte min Calle, han kommer inte dricka" för jag förstår ju att den dagen kommer komma, men hoppas på att vi tillsammans kan få den att komma så sent som möjligt. Calle går ju i åttan och ville i år fira nyår hemma hos en kompis vi inte känner så vi sa nej och då främst med tanke på det här med alkohol. Han blev ledsen för att vi inte litade på honom och samtidigt skitarg och smällde i dörrarna igen (och elefantsteg i trappen) men när han väl hade lugnat ner sig så förklarade vi för honom att vi visst litar på honom. Däremot litar vi inte på grupptrycket. Vi vet inte vilka kompisarna är och eftersom Calle har flera kompisar som går i nian så vet man inte. Calle gillar att vara i centrum, "syns man så finns man". Kommer alkohol fram i ett kompisgäng, kan han då säga nej? och framför allt vill han då säga nej? Han säger själv (så klart) att han visst inte kommer smaka, men allvarligt, vi har alla varit där heller hur? Så för att undvika att försätta honom i den situationen så säger vi nej, men å andra sidan så sa jag att de kunde vara hemma hos oss allihopa på nyårsafton vilket han tyckte var ok och så frågade han "men får vi gå ut på tolvslaget och kolla på fyrverkerierna vid skolan?"..som om jag höll dom inlåsta, hahaha.

Både jag och Mattias har pratat med Calle om det här med alkohol. Han tycker vi är skitjobbiga som ens tar upp det då det inte är aktuellt på lääääänge, men jag vill vara säker på att meddelandet går fram. Vi försöker nämligen pränta in i honom att om han blir jättefull eller mår dåligt så får han inte vara rädd för att ringa hem. Vi kommer inte vara glada, men kommer heller inte skälla ut honom (just då) och vi kommer att hämta honom direkt. Men om vi får ett samtal från en kompis som säger "Ni måste hämta Calle han är skitfull", då kommer vi inte vara lika förstående och det har vi sagt till honom.

Ett annat sätt att ha lite koll på det här med alkohol och även andra droger är att ha en dialog med vänners föräldrar, kolla av deras syn på sprit och hur de ser på det här med alkohol. Så man vet om man är på samma plan. Jag tror att just den biten är väldigt viktig. Att man samverkar och hjälps åt att hålla koll på barnen så de inte råkar illa ut är en trygghet för oss föräldrar och kanske även för ungdomarna som vet att vi håller ögonen på dom.

När jag var ung och skulle på fest, hade ropat hej då och dörren precis skulle slå igen så ropade alltid min pappa (slog aldrig fel)  "du! Jag litar på dig"... och just den meningen, den följde mig under hela kvällen. Den tog där den skulle kan man säga, och jag kommer använda samma på Calle och hoppas på samma effekt.


Som sagt...tonåringar är ett släkte för sig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar