fredag 15 januari 2016

Har vi hittat rätt?

Olivers problematik med insomningen har ju pågått ett tag, egentligen alldeles för länge, närmare bestämt 9 månader. Det har varit upp och ner i perioder och i somras trodde vi att det nästan var borta och läggningen tog "bara" 1 timme. När man lever med det hela tiden så blir det onormala normalt om Ni förstår hur jag menar.

Under jullovet så har han lagt sig när han blivit trött så då har så klart gått jättebra men sedan när det var dags att vända rätt dygnet blev det värre igen. När det så en kväll tog 2,5 timme (om inte längre) med "all inclusive" dvs ångest, oro, ont i magen, illamående och tårar...dessa förtvivlade, otröstliga tårar...  så tänkte jag att "-nej, det här är ohållbart. 2,5 timmar är inte ok, och 1 timme som vi tyckt varit ok är f-n inte heller normalt".  Oliver är väldigt fäst vid mig vilket blivit att det är jag som lägger honom. När Mattias ens har nämt att "ikväll lägger jag dig" har ångesten vält in över honom och allt har blivit så mycket värre. Detta har ju gjort att jag gärna lagt honom, för att han ska slippa oroas, men samtidigt har ju Mattias fått tillbringa alla kvällar själv i soffan. I och för sig kanske han tycker det är skönt att slippa mitt babblande men i alla fall... 9 månader kanske inte är så roligt.

En bieffekt av att det tar sådan tid att lägga Oliver är ju att jag själv också somnar och då kommer jag definitivt inte ner till soffan. I alla fall så kände jag den där natten när han inte somnade förrän halv ett att "nu räcker det, nu måste vi få proffs hjälp för vi klarar det inte ensamma". Det kändes som en lättnad när jag väl kommit fram till detta samtidigt som det kändes som ett stort nederlag. "-vi klarade inte att lösa det här själva, jag är ingen bra förälder".

Dagen därpå ringde jag helt enkelt upp barn på USÖ och bad Olivers läkare att ringa mig. Hon är svår att få tag på så jag hade ingen större förhoppning om att hon skulle höra av sig de närmaste veckorna, men tänkte att om vi nu levt i nio månader så kan vi väl leva några veckor till. Döm om min förvåning när hon ringde bara några timmar senare. Vi pratade en liten stund och hon skrev utan diskussion ut tabletter till Oliver som skulle hjälpa honom att slippa sin ångest inför läggningen. Det var inga sömntabletter eller insomningstabletter utan lite lugnande tabletter, egentligen en allergitablett.

Han fick en tablett samma kväll, vi gick och lade oss som vanligt och han somnade på 15 min!
Fatta! F E M T O N minuter, är det ens möjligt? Det var inte så att jag hoppade runt av glädje, mera förvånad. Vi har levt med detta så länge och försökt med alla medel att klara av det ändå, och helt allvarligt så har jag aldrig någonsin ens tänkt tanken att en liten vit tablett skulle kunna vara lösningen. Axlarna har varit så högt uppdragna under så lång tid så de glömt hur man gör för att slappna av. Vi har nu provat tabletten i en vecka och Oliver tycker det är skönt att slippa oroas, vi läser en bok och han somnar men lik förbannat kan jag inte slappna av, kan inte glädjas, kan inte riktigt ta in att det kanske är över.  Tänker bara att "ja ja det funkar nu men kanske inte nästa vecka" och så har en annan tanke börjat gnaga...  "-Hjälp! Jag ger mitt barn onaturliga kemiska ämnen som inte ska finnas i hans unga kropp, vi kanske borde ha kämpat lite till" och så får jag dåligt samvete.

När jag pratat med föräldrar till barn med bland annat ADHD så har de berättat om det dåliga samvetet som gnager när de måste medicinera sina barn.  Jag har inte förstått det tänket utan alltid sagt "-varför då? klart barnet ska ha medicin så hen klarar dagen, varför ens tveka?". Men nu är jag där själv, nu är det mitt barn det gäller... och då är det inte lika självklart längre. Fast jag ser att Oliver mår bra och att han slipper börja oroa sig redan när middagen dukas av så skaver samvetet.

Kroppen kommer säkert vänja sig vid den här tabletten och ibland kanske vi behöver ta två tabletter för att få effekt. Min förhoppning är att tabletten i sig ska hjälpa Oliver att komma över sin ångest och att vi så småningom kan sluta med den helt men tills dess ska jag hänga med Mattias i soffan och kolla på alla tv-serier jag missat. Att äntligen få tid över efter läggning av barnen, det är en konstig känsla och som sagt, jag har ännu inte släppt ner axlarna mer än en liten liten bit men det kommer förhoppningsvis.

Ikväll fick Oliver ett migränanfall. Han har tydligen haft ont i huvudet redan när han vaknade imorse men inte velat säga något om det... men trots värken och illamåendet så säger han mellan tårarna "men mamma fast jag har så ont så är jag ändå inte orolig" och det är ju skönt. Han har förmågan att ta fram det positiva i allt det mörka och det är en styrka som är ovärderlig.



Du och jag Oliver, du och jag...