När jag en kväll skulle lägga honom så låg han tyst en lång stund och funderade och sa sen "-mamma det är väl inget fel på mig? Jag menar jag växer ju inte som jag ska te x" Jag svarade att det så klart inte är något fel och att vi alla är olika. Att de kollat igenom hela honom och inte hittat något fel.
Sedan sa jag också att alla får vara som de är och det här med att han lär sig långsammare inte är unikt för honom utan att alla i hans klass har samma problematik vilket lugnade honom. Det här är frågor som självklart kommer upp men som gör ont i mig. Att han ens ska behöva reflektera över om han duger som han är eller inte.
Vi säger ofta till Oliver "du måste tro på dig själv". För ofta när man frågar vad han vill säger han "jag vet inte, vad tycker du?". Han har svårt att ta egna beslut och behöver stöttning och pushning.
Oftast vet han ju vad han vill men törs inte säga det. Ibland när han blir ledsen så säger han inte vad det beror på utan kommer med massa andra konstiga bortförklaringar. När Mattias en kväll sa att han skulle lägga honom så blev han ledsen och orolig. När jag då frågade varför han var ledsen så sa han att det berodde på att han var orolig för att han inte skulle orka äta maten på hemkunskapen nästa dag. Och när jag då svarade "-nej Oliver jag tror det var någonting annat" så ändrade han sig och kom men en annan påhittad version. Så här kan det hålla på tills jag säger "men du började ju gråta när pappa sa att han skulle lägga dig, det kan inte vara det som gjorde dig ledsen då?" och först då erkänner han. Han är lite som den där killen i "en annan del av Köping" som alltid har ont överallt och när de säger "men är det verkligen armen du har ont i?" så ändrar han sig till en annan kroppsdel.
Så visst, han är ju påhittig men det är jobbigt för man vet ju inte om hans påhittade orsaker också har någon substans och också är en källa till oro fast det just då inte var den som var det primära.
Sedan är det det här med kärleken. Han har en tjej i klassen med downs syndrom som han tycker är söt och häromdagen frågade han "mamma kan man gifta sig med en tjej med down syndrom?"
Jag är ju inte mycket för att ljuga och att linda in saker i rosa moln utan ville gärna förklara hur deras liv tillsammans skulle se ut, men fick den här gången bita mig i tungan och svara "självklart!".
Jag berättade det här för tjejens mamma och hon svarade " hon har tränat i flera år på sitt bröllop så hon är på" *fniss*.
Jag fascineras också över att man kan få så olika barn. De har ju ändå haft samma föräldrar, samma uppväxt, samma uppfostran och ändå blivit så olika. Det är inte bara uppfostran och miljö som påverkar hur vi blir utan genernas sammansättning och också var i syskonskaran man är.
En gemensam nämnare för alla våra barn är dock att de oftast är glada och nöjda med tillvaron och det underlättar vardagen enormt.
Vi har Calle som pratar sig igenom skolan, väger på stolen och diskuterar (tjafsar emot kan man också säga) och pratar med allt och alla om allt och ingenting på gott och ont. Ett exempel är klassen de startat för ensamkommande flyktingbarn på hans skola... där vet alla vem Calle är eftersom han varit där och gett dom en kartong godis han "fått över". Han glider igenom skolan med minsta möjliga arbetsinsats (
Sedan har vi Oliver som verkligen får kämpa för att ens klara skolan. Som fortfarande kämpar med sina 10-kompisar i matte trots att han nu går i fyran. Läsning är däremot hans grej och han slänger sig med alla möjliga och omöjliga ord. Tyckte att Mattias hade varit lite "nonchalant" när han en morgon inte hade vinkat på rätt sätt. Undrar hur han vinkade då? Säkert sådär som Kdrottningen, sådär lite avmätt. Han har däremot bättre koll än Calle på sin vardag.Vet när det är gympa, utflykter, läxor mm. Skrattar sig igenom skidträningens lekar och ställer sina skor där de ska stå och lägger sin jacka på samma ställe varje dag. Ordning och reda, men kan samtidigt "glömma bort" var diskbänken är eller var tvättstugan ligger. I början trodde jag bara att han var disträ men nu när vi vet hans diagnos så vet vi ju att han helt enkelt inte kommer ihåg. Att just den informationen hamnat utanför lådorna i hjärnan den gången.
Sedan har vi Noah! Älskade lilla Noah som inte alls pratar på lektionerna eller annars heller, som sitter stilla på sin plats och jobbar på som sjutton. Oliver som kan prata i 40 min om vad han gjort under dagen och Noah som bara säger "kommer inte ihåg" när man frågar. Likt Calle sprider han grejer överallt, tar av sig en sko på toaletten och den andra i köket men som ändå har koll på var båda är när man frågar. Han är kramgo, glad och har glimten i ögat men samtidigt envis som en röd gris och med ett temperament som inte är att leka med. Han är ett litet mysterium, nästan mer än Oliver, och det ska bli jättespännande att se vad han utvecklas till.
En bild säger mer än 1000 ord men en del är bara konstiga...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar