Tänker tillbaka på när vi fick Calle. Jag var lite orolig innan hur jag skulle klara av att ta hand om ett barn men från första gången jag mötte hans blick där på BB har ingenting känts mera självklart. Har aldrig tvekat eller känt mig osäker i vårat sätt att fostra barnen (även fast det innefattat massa curlande).
Ville ju gärna bli en cool mamma, lugn och bekymmersfri, ta mycket med en klackspark men istället blev jag någonting annat. Jag är ständigt orolig för att något ska hända dom, speciellt Oliver. Har svårt att släppa fram luften under deras vingar eftersom jag står i vägen och kalkylerar farorna först.
Jag knyter mina barn tätt intill mig, med många kramar, pussar och "jag älskar dig" i tid och otid så de säkert storknar ibland. Tror dock att detta gjort att jag och Calle står varandra mycket nära och än så länge berättar han allt för mig.
Jag gillar att följa deras uppväxt men gillar inte känslan av att rusa fram i 150 km/h mot en T-korsning där vi till slut måste välja varsin väg. Vissa dagar känns det ok, andra dagar, som igår, trillar tårarna för jag kommer sakna min Calle så fruktansvärt. Jag sa till honom igår att det kommer bli så himla tomt, men han hade tydligen lösningen "-men morsan, jag kommer bara vara borta ett par år och fixa mitt företag som jag ska bli miljonär på. Sedan bygger jag ett stort hus där vi kan bo allihopa". Jag svarade att vi kanske istället kan få ett hus precis intill, men det var tydligen inte ett alternativ, så jag vet inte ja, ska jag bli nån typ av betjänt då eller hur hade han tänkt sig?
I alla fall har jag tröstat mig med att det inte är dags riktigt än (fast Oliver redan väntar på att få ta över Calles rum) och vi har ju fortfarande Noah som är liten med sina 7 år. Plötsligt har dock denna lilla virvelvind klivit fram och tagit plats, krävt luft under sina vingar, och jag har faktiskt flyttat på mig med skräckblandad förtjusning. Calle var ju väldigt orolig som liten, inte alls så tuff som hans yttre ville påvisa, Oliver likaså så det här är en helt ny upplevelse för oss.
Noah har börjat på habiliteringen syskongrupp (blev tyvärr ingen för Calle) och på första träffen var jag med. Tänkte att ny miljö och nya barn kanske kunde vara lite skrämmande så räknade med att få följa med honom in en stund i alla fall men där tog jag fel. "Det är pinsamt om man har med sig mamma fattar du väl", WHAT!?? Just det här med pinsamma föräldrar har vi aldrig upplevt. Calle har aldrig skämts för oss (fast han egentligen borde), utan det är nog mer vi som skämts för honom. Oliver har aldrig haft förstånd att skämmas men nu är det tydligen dags. Jag ser fram emot den dagen när det är disco och jag inte får komma dit för det är pinsamt....gissa vem som kommer dansa mest av alla? Han vet inte vad skämmas innebär än, men det kommer han bli varse, var så säker. Han kommer få skämmas big time, det här ska bli riktigt kul - game on Noah.
En annan sak som också är ovant är det här med att låta dom åka till kompisar en bit bort. Calle gjorde det absolut men inte när han gick i ettan. Oliver gör det inte alls, mer än när han tar cykeln till grannen vilket tar längre tid än att bara springa över. Beror nog också på att hans enda kompis (förutom grannbarnen) bor på andra sidan Hovsta och hans hönsmamma är orolig för att han inte ska hitta och åka vilse eftersom han emellanåt glömmer bort var han är på väg.
Noah har ett par kompisar några kvarter härifrån men vägen man måste åka på är ganska trafikerad (trots att det är inne bland husen) och många åker alldeles för fort. Detta gör att jag oroar mig lite extra, men tänker också på när jag var liten. En kompis fick inte komma hem och leka hos mig för vi bodde i en korsning på en gata där en del körde alldeles för fort. Då tyckte jag det var konstigt, idag förstår jag bättre. Däremot vill jag inte hindra mina barn från att åka till kompisar på grund av detta utan försöker istället lära dom trafikvett.
Nu har Noah fått börja cykla till en av kompisarna och idag har de tillsammans, för första gången ensamma, cyklat upp till skolan för att spela lite fotboll. Gissa om det glittrade om Noahs ögon när han ensam cyklade iväg med fotbollen i ryggsäcken på ryggen och gissa om det kändes i magen på mamman som stod ensam kvar på trappen viskandes "flyg Noah, flyg".
Att Noah nu cyklar själv till kompisar gör också att Oliver sporras och också vill cykla själv och hämta Noah. En Win-win situation kan man säga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar