fredag 30 september 2016

När lillebror blir storebror

Jag har undrat hur det kommer bli, den dagen då Noah växer om Oliver, när lillebror blir storebror till storebror.
Det har smugit sig på och idag är det helt uppenbart att den dagen är här när som helst. Noah blir för var dag som går mer och mer som en storebror för Oliver och än så länge accepterar Oliver det.

Noah tar det med ro, han vet att Oliver inte kommer ihåg allt och behöver mycket stöttning och hjälp. Visst blir han arg emellanåt och vräker ur sig taskiga saker som alla syskon gör, men någonstans förstår han ändå problematiken. Han hjälper Oliver med än det ena, än det andra men man ser också att de fortfarande hjälper varandra. Oliver är ju, än så länge, bättre på att läsa och kan läsa vad det står på tv:n... så visst, Noah har inte gått om honom i läsning men det är också det enda. För tillfället är de som tvillingar med samma storlek i skor och kläder men definitivt inte med samma intellekt eller fysiska färdigheter.

Jag får ibland höra att "Oliver är väl inte speciellt annorlunda" och "svårt att förstå att han har en diagnos, han är ju så vanlig". Kom hem till mig och gör läxan med mina barn så kommer ni förstå att de är långt ifrån jämlikar.  Noah läser sin läsläxa (visserligen lite knackigt) och skriver fint i sin skrivbok med små bokstäver på linjen. Matteläxan går som en dans och han räknar snabbare än jag emellanåt. Sedan tittar man på Olivers läxläsning och han tragglar på med sina 10-kompisar och tror att 3+3  blir 2 eller 5 eller var det kanske 12? Han har precis börjat skriva små bokstäver och de flyger runt på pappret och hamnar lite här och där "oj nu blev det ett s istället för a mamma". I dessa lägen har jag väldigt lätt att hålla mig för skratt och känslan av hopplöshet kommer krypande. Han ska ju egentligen gå i sexan, och kan inte räkna till 10 eller ens skriva små bokstäver... det känns tungt men han går helt klart i rätt klass nu. Han skulle inte klara sig speciellt bra i vanlig klass trots massa stöttning och hjälp det förstår jag ju men ändå så ligger sorgen där under ytan.

När han leker med sina kompisar där alla har speciellt behov så kan jag ibland känna att jag bara vill ta honom under armen och springa därifrån. För mig känns det bättre om han är annorlunda i en vanlig grupp än tvärtom. För i mina ögon är han ju just "vanlig", medan andra ser en liten tanig kille med utstående öron och som direkt ser att han är annorlunda.

Som tur är så är det ju inte vad jag tycker och känner som spelar någon som helst roll, utan allt utgår ifrån Oliver och han trivs med sina kompisar. Alla är lika olika, och jag gillar dom skarpt. Gillar deras sätt att ta in Oliver i leken låta honom delta på sina egna villkor. Ingen bryr sig om att han inte följer reglerna på fotbollsmatchen, för det är det ingen annan som gör heller. Trots att jag ser hans glädje, förstår hur rätt den här klassen är för honom så har jag ändå så svårt att se honom i dessa sammanhang. Hjärnan tänker "acceptera" medans hjärtat känner "spring, ta honom härifrån" och mitt i allt står en lycklig Oliver och det betyder ju allt. Så varför i hela världen har mitt hjärta såååå svårt att fatta??  Varför envisas den med att vägra inse fakta? Varför är den inställd på flykt? 



När man ska fika med oliver och getingarna kommer så är hans lösning helt enkelt att sätta sig under bordet. Kände att jag inte skulle få plats så jag satt kvar