lördag 22 oktober 2016

Ketchupeffekten

Att Oliver blir äldre och växer till sig är ju ingen nyhet. Han puttrar på i sin egen takt och lär sig saker  hela tiden men plötsligt är det som han på bara några veckor tagit ett stort kliv mot sitt vuxna jag, som en ketchupflaska. Först kommer ingenting och ingenting men plötsligt kommer allt.
Plötsligt tar han plats, kliver in i sammanhang som han förut varit väldigt osäker inför. Ett exempel är skidträningen där de på första träningen skulle köra kull och han ropade direkt "jag kan vara!". Jag blev både förvånad, överraskad och stolt. Det är så roligt att få uppleva hans frigörelse och samtidigt väldigt nyttigt för mig. Andra träningstillfället sa han att jag kunde vänta vid klubbstugan och inte behövde följa med honom för han kände ju ledaren nu.

Har haft honom så nära i så många år, hjälpt honom genom hans perioder av ångest och oro, alltid funnits vid hans sida i vått och torrt så att ge honom luft under vingarna är inte alltid så lätt. Jag är lite som figuren "oro" i filmen "Insidan ut" och ser faror i det mesta, men bara när det gäller Oliver och nästan aldrig för de andra barnen. Jag tror det beror på att jag omedvetet är trygg i vetskapen om att att de har lättare att ta sig ur knipor, kan tänka logiskt och dra slutsatser vilket inte Oliver kan riktigt fullt ut. Skulle han vara själv hemma och sitta på toaletten och pappret tar slut.. ja då sitter han kvar tills vi kommer hem. Så när han skrattande försvann in i dimman den kvällen så kände jag mig nästan lite övergiven. Började direkt att måla upp alla värsta tänkbara scenarior som alla, mer eller mindre, gick ut på att han skulle försvinna i dimman och inte hitta tillbaka.

Sedan var det det här med smutsiga kläder. Han har helst samma kläder alla dagar i veckan och man kan använda tröjorna som en biografi över vad han ätit för mat i skolan. Jag hade nästan gett upp hoppet om att han skulle lära sig att se när det var dags för tvätt men så plötsligt häromdagen säger han "mamma min tröja är smutsig" och jag måste fråga igen för tror inte jag hört rätt. Han säger också "mamma jag måste lära mig att knyta skorna så att Jonas slipper", men han har inga knytskor så jag vet inte riktigt vad det är Jonas knyter då? Kardborrbanden? eller om det bara är allmänt att han vill lära sig?

Ett annat stort kliv var när vi förra veckan var på utvecklingssamtal. Då säger hans lärare att "-nu ska du och jag komma överens om vad du vill bli bättre på det här året. Ingenting som mamma och pappa ska bestämma utan bara du och jag". Oliver, som mest brukar titta ner i bänken och sitta med fingrarna i munnen vid de här tillfällena, tittar då med stadig blick på Jonas och säger bestämt "jag vill bli bättre på att skriva fint för hand, prata mera engelska och bli bättre på matte!". Både jag och Mattias trodde inte våra ögon utan satt och gapade. Det var som att se en förpuppad larv komma ut som fjäril. Vad hände med den rädda osäkra lilla killen vi är vana vid, vem är den här nya Oliver framför oss? Som kan forma sina egna önskningar i ord utan att fråga någon annan först?

Vi var tvungna att fråga Oliver efteråt om han och läraren hade bestämt allt det där under dagen, om det liksom redan var uppgjort men så var det inte alls utan han kom på det där och då.

Han säger allt oftare "mamma, jag måste lära mig" om allt möjligt och inte alls i samma ilskna och anklagande ton som när Noah häromdagen sa "mamma du har inte LÄRT mig laga mat ju!".

Jag tror att hans skolbyte har en stor del i hans utveckling. För särskolan är ju inte bara en vanlig skola där de lär sig svenska, engelska och historia på ett mer individanpassat plan utan här förbereder de sig också för livet på ett helt annat sätt än i vanlig skola. De börjar t ex med hemkunskap redan i fjärde klass, de jobbar mycket med den egna självkänslan, att bli självständiga och att lära sig strategier för att kunna klara sig på bästa sätt. Allt detta ihop med att han nu är fullständigt trygg i skolan tror jag gör att han nu kan gå vidare på sin trapp uppåt. Han behöver inte vara rädd för att ramla ner ett trappsteg eller två, för han är rak i ryggen, trygg i sina steg och ser inte bakåt utan har blicken långt fram. Jösses Oliver, det här kan bli hur bra som helst!  The only way is up!


På väg mot framtiden.... med språng!