fredag 11 november 2016

Hur ska jag någonsin kunna släppa taget?

Jag har så svårt att se hur jag någonsin ska kunna släppa Oliver. Jag bearbetar redan mentalt den dagen då Calle ska flytta hemifrån, men Oliver, nej det kan jag inte ens föreställa mig. För någon månad sedan såg jag hans framtid på ett gruppboende med mycket hjälp, nu några veckor senare är jag inte lika säker.

Det går fort framåt nu för Oliver. Igår kom ytterligare ett steg i rätt riktning.
Jag lade maten på hans tallrik som vanligt och sa, som jag alltid gör: -"ge mig tallriken så ska jag skära upp potatisen". Oliver har ju, som ni vet, svårt att hålla besticken rätt och att få ihop kniv och gaffel. Läkaren vi träffade på usö för ett par år sedan sa att det inte alls är fel att skära upp hans mat för "han har så mycket annat att hålla reda på". Han har ju hög gom vilket gör att det är lite svårare att tugga så det var inte alls fel att underlätta för honom tyckte hon. När jag sträckte mig efter tallriken så sa han "-nej mamma, jag kan göra det själv jag är ju 12 år" och allt stannade upp, jag kände mig lite dum samtidigt som jag blev förvånad och stolt på samma gång.

På skidträningen senast fick jag en pik från en av tränarna som ansåg att jag daltade lite för mycket med Oliver. Jag blir aldrig sur vid dessa tillfällen utan blir glad att någon vågar säga till, t om tacksam. För jag ser det nämligen inte själv. 

Och ja, jag erkänner, jag daltar! Herregud vad jag daltar men det är för att jag är så himla orolig för honom. Dag som natt. Inte den vanliga oron som alla föräldrar har (och som jag har för Calle och Noah) utan en djupare oro. Som ligger precis under ytan och som jag hela tiden måste pressa tillbaka för att inte bli tokig(are). En oro som man lärt sig leva med men som omedvetet styr mina handlingar.

Är taxin försenad hem (vilken den varit ett par gånger den här veckan med upp till en timme) ser jag honom stå ensam någonstans där han inte känner igen sig. Mitt logiska jag ser sig omkring i snökaoset och förstår att det beror på det. När det kommer snö kan folk plötsligt inte köra bil, men rädslan kan inte tänka rationellt. Jag pressar tillbaka paniken när jag sitter i bilkön och andas ut när Mattias sms kommer "han är hemma nu". 

Jag har ju alltid vaktat honom som en hök, har utvecklat ett sjätte sinne för riskanalyser. Lärt mig att snabbt tänka flera steg framåt och bedöma hur farligt det kan vara. Efter 12 år har jag förfinat min teknik och nu ska jag plötsligt försöka släppa på det, bara sådär?  Det är inte lätt, men absolut nödvändigt för att han ska bli en självständig människa med gott självförtroende men hur ska jag klara av det?  Calle och Noah har ju ett himla temperament. De blir skitarga och kämpar med näbbar och klor för sin frigörelse men Oliver är bara go och snäll och accepterar allt. Därför är det extra viktigt att försöka ge honom förutsättningarna för att nå nya trappsteg. För är det något han är bra på så är det att klättra.

Jag har ju en förebild nära mig, nämligen  Mattias.  Han särbehandlar honom inte utan ställer krav, tror på honom och låter honom prova saker som jag aldrig skulle våga drömma om. Som min rädsla aldrig skulle tillåta. Vi kompletterar varandra bra, men jag är avundsjuk på hans övertygelse om att Oliver klarar sig. När han släpper Oliver fri, ger honom luft, ja då klarar han mer än man kan tro och framförallt han växer. Jag är lika glad varje gång det händer, men svär tyst för mig själv att det inte var jag som puttade honom i rätt riktning. 

Mattias brukar åka och bada med Oliver och Noah både på Gustavsvik eller på badet i Kumla. Själv skulle jag aldrig våga åka själv med båda, tror att de ska drunkna om jag släpper dom med blicken. Att båda kan simma, eller åtminstone ta sig fram även på djupt vatten hjälper inte, de kommer drunkna om jag blinkar, alldeles säkert.

Kommer ihåg när Oliver själv tog bygelliften längst upp i backen i Tänndalen och jag och Mattias stod nedanför. Jag orolig som sjutton med Mattias bredvid mig som med en arm runt mig lugnande sa "han löser det, jag lovar". När vi sedan ser hans röda jacka försiktigt ta sig ner för backen så släpper oron men plötsligt ökar farten (och även min puls) och han far ut i skogen och blir liggande. Då kommer lillebror farande och tillsammans löser de problemet och kommer efter mycket om och men ner till oss. Jag förväntar mig en ledsen Oliver men istället kommer en, visserligen snöig men strålande kille ner som är sjukt nöjd över sin bedrift. 

Nu måste jag lära mig att släppa, lära mig att putta på istället för att hålla tillbaka men det är så jäkla svårt. Det är jobbigt att rannsaka sig själv och plötsligt inse att den där coola mamman man ville vara istället blev ett asplöv.  Jag kämpar på och tackar min lyckliga stjärna att jag har min Mattias så att jag kanske kan avancera till åtminstone ett granbarr som inte ramlar av när vinden viner.  



 En del av mig är som rädsla i filmen insidan-ut. Jag är en seriefigur helt enkelt.