lördag 9 december 2017

Vad för man vidare?

Nu var det alldeles för länge sedan jag skrev, och då är det ock så svårt att veta var man ska börja. Istället tänkte jag dela med mig lite av en tanke jag tänkt på i några dagar.

När jag fyllde år i november så ställde sig familjen upp runt matbordet och sjöng för mig och jag tittade på var och en av dom och man känner sig verkligen "blessed". Tänk att jag och Mattias, som var helt ensamma i flera år, idag har lyckats få till en sådan bullrig och stor familj! Jag började då fundera på vad det är som jag för vidare till mina barn, altså vilka egenskaper har de ärvt från mig?

Calle och jag är lite lika till utseendet, vilket jag inte ser (säkert inte han heller) sedan har han fått min sjuka humor - stackarn. Vi har ju högt i tak härhemma så "rapp i käften" har han fått med sig i modersmjölken liksom talets gåva (som vi kan kalla det). Däremot har både jag och Mattias frågat oss var han fått sitt mod ifrån. Prata inför klassen eller okända, ja det har han fått från mig, däremot hans driv och måltänkande, var kom det ifrån? Han är så självsäker, ringer upp "kontakter" och frågar "hej har du något jobb till mig" och när de säger "nej" säger han "men någonting har du väl? Behöver du ingen som bokar era möten eller nåt ?" och den i andra änden svara "jamen absolut! vi behöver en alltiallo". Han tar inte ett nej utan att ha fått en bra förklaring. Själv hade jag lagt på efter första svaret. Kanske senare i livet men inte vid 16-års ålder, så jag vet inte om det är ett arv efter farfar/morfar kanske? Han vet vad han vill och har siktet inställt, själv vet jag fortfarande inte vad jag ska bli när jag blir stor. Ni som känt Calle länge vet ju att han var en väldigt orolig själ som liten, där den yttre självsäkerheten inte alls stämde med hans inre. Han ville aldrig sova borta, ville inte vara ensam hemma och aldrig leka borta, men tydligen kan det ändras med tiden.

Sedan har vi Noah som är skorpion precis som jag. Han är utseendemässigt en kopia av Mattias men har fått min envishet och temperament. Han kan bli fly förbannad och vill absolut inte bli tröstad då. Han kan sura lääääänge.  Envis som en röd gris är han också, som den gången när han trodde han såg Zlatan i omklädningsrummet i skolan. Efter mycket argumentation så visade jag honom en film där Zlatan spelade fotboll och sa "titta, det kan inte vara han för han spelar match nu" ,Noah kollade på filmen och sa sen "-det där är inte Zlatan"...GAAAHH! För tillfället är han väldigt känslig och kan inte ta en tillsägelse utan att hela världen ramlar över honom, då ska han flytta hemifrån bland annat.
Däremot är han mer lik Mattias i sättet, pratar inte i onödan, sitter tyst i bilen och kan lätt tas för given då han inte tar plats som de andra två. Calle berättar allt för mig, Noah ingenting.

Sedan kommer vi till Oliver. Han har fått ärva mina långa tår, stackarn och sedan är han en riktig bokmal precis som jag. Han gillar böcker och att "läsa på" om ställen vi ska åka till. Han kollar klipp på Youtube och visste precis hur t ex alla bergodalbanor på Universal Studios såg ut månader innan vi ens åkt. Tänkte sedan att det nog inte var så mycket mer han fått från mig men ibland ser man inte skogen för alla träd... för är det någonting han ärvt så är det ju talet. Det är inte något nyanserat tal, eller att han drar massa vitsar i tid och otid, nej det är BARA prat. Bla bla bla bla.... på riktigt, ingen röd tråd så långt ögat når. Ibland pratar han t om på inandning. Han pratar när han åker skidor så det till slut går jättesakta och när han ska vara med och träna i gymmet... ja det är minst sagt påfrestande.
Häromdagen hade han troligtvis pratat hål i huvudet på taxichauffören för han sa när han kom hem "tror aldrig jag pratat så mycket med en chaufför förut men jag hade så mycket att berätta. Han undrade ju hur det var i mitt liv så jag berättade om Calle, Noah mm mm". Likaså senast idag när han började prata om brännskador för han såg någon på ICA som var brännskadad i ansiktet. Tillslut sa han "jag behövde verkligen prata igenom det här med brand känner jag" och sedan skrattade han sitt allra gladaste skratt. Oliver är ju alltid glad, och det fick min mamma höra när jag var liten också, att jag var så glad. Så kanske är det ett arv, man kan ju alltid hoppas. Oliver är ju också en liten polis, vill gärna påtala andras brister och fel men bryter ihop när han själv blir utsatt för samma sak, men den egenskapen vette tusan var den kommer ifrån.

En av de första sakerna som togs upp när vi började ha möten om Oliver var just att han inte följde någon röd tråd som tydligen de flesta barn trots allt gör. Jag kan säga att "det har inte blivit bättre" inte ens vi som lever med honom dygnet runt hänger med i alla svängar.

Oliver har börjat komma hem lite tidigare på dagarna och det är inte alltid Mattias är hemma. Detta gör att han själv måste öppna dörren med nyckel vilket inte alls är enkelt för en Oliver. Dörren måste vara perfekt stängd, och hur ofta är den det? Ibland behöver man ju trycka till dörren för att den ska gå att öppna, eller tvärtom, dra lite i den. Men sådant förstår inte vår lilla skrutt utan han blir då stående och försöker och försöker utan framgång. Detta gör att han blivit lite bekymrad när han ska åka hem och vet att kanske ingen är hemma. Häromdagen sa då Noah till honom "när du kommer hem Oliver så sätt dig i gymmet och ring till mig så kommer jag hem och låser upp" . Noah är väldigt omtänksam och empatisk.... och så mycket vet jag och det är att det har han INTE fått från mig :) 





fredag 15 september 2017

Tankar och oro

Livet med Oliver är både toppar och dalar men topparna är oftast högre och dalarna är inte så djupa och heller inte så långa längre. Vardagen tillsammans kan liknas vid en ny bergochdalbana där man inte vet när nästa stup, eller loop kommer bara att det kommer. 

Är ute och övningskör med Calle när jag hör en glad Oliver från baksätet "-mamma tänk när jag får börja övningsköra! Då kommer jag köra lika bra som Calle!, det ska bli jätteroligt!" När han sedan ger ifrån sig ett glädjetjut ser jag marken komma rusande emot mig. Pirret i magen är dock ersatt av en klump som jag inte känt på länge och tårarna som kommer när jag ska berätta för mamma om min oro är oväntade men ändå så välbekanta "Oliver-tårar".  

Vi vet ju nämligen inte ens om Oliver kommer ta körkort, vet ju inte ens om han får köra moped. Sådant som är självklart för alla andra är inte det för Oliver. Det är inte bara att skicka in en ansökan om körkortstillstånd utan måste besöka läkare och få intyg. Det gör så ont i mig för tänk om de säger nej? Tänk om han inte får ta körkort och hur i hela havet ska man berätta en sådan sak och krossa hans dröm? Vad säger man, hur gör man? 

Ja, jag vet att det finns många "kufar" därute som har körkort och aldrig fått diagnos fast de säkert har det och jag borde inte oroa mig i onödan men jag kan inte låta bli. Körkortet betyder så mycket för mig i mitt liv och att klara sig utan det ens ett par månader när
Farbror blå tog det var en prövning. Jag vill att han ska få den frihetskänslan som en bil faktiskt kan ge. Men förhoppningsvis får han köra moppe och då kan han ju ha en moppebil istället. 

                          
                                        Klart Oliver ska ha en moppebil! 


fredag 28 juli 2017

En dag med Oliver

Många av Er följer ju min blogg om Oliver och får en inblick i våra liv. Kanske har man läst lite här och där eller följt alla inlägg och på så sätt skapat sig en uppfattning om Oliver. Men det är ju bara en bråkdel av våra liv som jag berättar om, det händer ju en hel del "ute i kulisserna" så jag tänkte försöka förklara hur en dag med Oliver kan se ut. Detta gör jag inte för att få medlidande eller tröstande hejarop utan för att alla ska få en bättre förståelse om att leva med dessa barn som i vissa sammanhang både ser och uppträder normalt men i andra inte fungerar alls.

Oliver är väldigt morgontrött så det är svårt att väcka honom. Noah däremot studsar upp på tre och kan knappt stå för han knappt vaknat, medan Oliver gärna somnar om både 1,2 och 3 gånger.
Sedan kommer han ner och är lagom gnällig innan han fått i sig sin smörgås. Han äter nämligen bara en smörgås, och då helst rostad med leverpastej... så det är inte mycket näring han får i sig. Brukar locka med en sockerkick i form av oboy för att ha ska komma igång samt stoppar ner en smörgås i hans ryggsäck till fruktstunden. Han kan inte klockan och har ingen direkt tidsuppfattning men har lärt sig att när klockan på mikron står 07.10 så måste han klä på sig, gå på toaletten samt borsta tänderna för att vara klar 07.25 då skolskjutsen kommer. Detta upplägg på morgonen är väldigt bra för honom, han vet exakt vad som kommer ske och gillar struktur.

Han har ju lite autistiska drag så han hänger sina kläder och ställer sina skor på samma ställe varje dag. Har också full koll på allt som händer under veckan t ex kan han yrvaket säga när han vaknar "idag är det gympa" så vi inte ska glömma hans gympapåse. Vi har bildstöd till hans idrott, där det är bilder på allt han ska ha i sin gympapåse beroende på om det är inne- eller utegympa. Vi har även bildstöd för hans skidträningar och även för toalettbesök som han fortfarande har svårt att klara av.

Som sagt, han klär på sig själv, men kan inte se om kläderna är smutsiga eller bakochframvända så man får kontrollera honom en extra gång så inte jeansen sitter bakochfram eller utochin. Han har heller ingen koll på hur man ska klä sig om det är plus 20 grader eller minus 10. Han borstar tänderna hjälpligt och klär sedan på sig allting, jacka, skor, mössa (som inte tas av förrän det är +20 ute) ev vantar och ryggsäck och sätter sig fullt påklädd i köket, vars fönster vetter ut mot vändplatsen där bussen stannar. Trots att han sitter där och väntar så ser han ändå aldrig skolskjutsen utan det är Noah, jag eller Mattias som får ropa att taxin har kommit. Han kontrollerar så att vi inte glömmer vinka till honom innan han åker, sedan hoppar han glatt in i bussen.

Sedan han började åka taxi till skolan så har mornarna med Oliver (och även Noah) blivit så himla mycket enklare. Allt sker i samma ordning alla dagar i veckan, ordning och reda.

Han kommer sedan hem med färdtjänsttaxi som går från skolan kl 16. Ibland är han hemma redan 16.20 men ibland kan det, som Oliver säger "sitta en liten tant i framsätet" vilket innebär att det också är en annan körning med samma taxi och då kan han komma kl 17. Han verkar inte ha någonting emot detta utan verkar halvslumrar i taxin hem. Någon gång har han t om snarkat enligt taxichauffören. När han sedan kommer hem så kan han berätta ingående exakt vad som hänt under dagen, vem som sagt vad till vem och här är det svårt att hänga med i svängarna. Han har ett minne som en häst och kan komma ihåg småsaker som hänt flera år tillbaka och de kan han plötsligt slänga fram mitt i en mening om dagens händelser. "- Mamma, idag har vi varit i Sveaparken, kommer du ihåg den där blåa rutchkanan du och jag åkte som man hoppade så i?" ... då kan det vara en rutchkana som vi åkt i när vi varit på semester när han var liten. Eller om han slår sig eller har ont i huvudet kan han komma och säga "känn mamma, känn hur ont det gör". I dessa stunder är han definitivt inte 13 år.
Har det sedan hänt en rolig sak, som när vi var på Tom Tits i tisdags och åkte fritt fall, då kan han prata om just det tillfället minst 10 ggr på en dag, kolla klippen vi spelade in på telefonen och man blir till slut lagom trött och blasé på hans lika entusiastiska beskrivning varje gång. När det är roliga händelser är det så klart enklare men det kan lika gärna vara hangups på en speciell video på youtube som han blivit rädd för. Det här är sådant som kan hänga med i flera veckor så det nästan blir som ett mantra och då blir det genast jobbigare.

När det är dags för kvällsmat så är han lite kräsen, allt som ser konstigt ut eller annorlunda äter han inte. Att sitta och pilla bort vita bönor ur chiliconcarnen är väl inte det roligaste jag gjort men nödvändigt för att han ens ska äta. Han äter ganska långsamt men å andra sidan väldigt mycket. Om han fick bestämma skulle han bara äta makaroner eller ris och då helst med massa smör och aromat på och direkt ur kastrullen. Han kan inte hålla i kniv och gaffel som man ska och har svårt att skära upp sin mat, fast han försöker ju i alla fall... ibland. Vänsterhanden vill gärna hjälpa till och putta upp maten på gaffeln... så det är en hel del som hamnar utanför tallriken. När han ska ta mat ur grytan så håller han inte tallriken nära utan tar skeden över hela bordet med resultat att vi har köttgryteränder över potatisen och smöret... Ja jag vet, många känner igen detta beteende från sina egna barn men säkert inte från en 13-åring som ska börja sjuan, heller hur? (Oliver börjar ju sexan men om han börjat skolan som han skulle så skulle han också börja sjuan till hösten).
Han påminner ju mer om ett yngre barn, det märks speciellt om han ska göra roliga saker, t ex ska han tälta på gräsmattan med Mattias och Noah inatt och springer runt och hoppar upp och ner med små glädjetjut, vilken tonåring gör det?

Sedan är det nattningen som ALLTID kommer olägligt, och här vet jag ju att det gäller alla barn.
Han har ju kommit över sin ångest vid läggdags men ibland märker jag att den inte är så långt borta som man kan önska utan ligger och pyr under ytan. Räcker med att något ändras, jag måste hämta Calle eller gå in till Noah så kan han bli orolig. Finns inte på kartan att han skulle somna själv utan jag eller Mattias måste sitta på hans rum tills han sover.  Vi har dock kommit så pass långt att han själv kan lyssna på en ljudok en halvtimme innan vi kommer och lyssnar på musik tillsammans. Dock är hans lilla lilla soffa något svår att ligga i, fast jag gör mitt bästa och somnar nästan alltid i en fällknivsliknande ställning. Inte konstigt jag har ont nacken vissa mornar.

Nu hör jag hans kluckande skratt utifrån tältet och hoppas att hans glädje aldrig kommer försvinna, att han alltid kommer vara killen som blir ihågkommen för sitt smittande skratt och glada uppsyn.





lördag 24 juni 2017

Tester och problematik


Jag har inte skrivit på länge, ibland beror det på att jag tycker att det inte finns så mycket att skriva om och när jag väl har något så finns inte tiden. Prioriteringen ligger på annat, t ex min egna träning. Livet med Oliver rullar på i maklig takt, vissa dagar glömmer man bort hans diagnos andra är de mycket påtagliga. T ex i vintras när han skulle till skolan och kom i mjukbyxor och hade glömt ta på sig långkalsongerna. Han går in på toaletten och kommer ut med långkalsonger utanpå byxorna och säger "förlåt jag visste inte" när jag säger att de ska vara under byxorna som de har varit de senaste 4 månaderna. I dessa fall uppfattar man honom som disträ men tyvärr är han ju inte det.

I januari gjorde han ett test för att se hur hans hjärna och hand samarbetar. Han har ju svårt att härma när han skriver eller ritar t ex. Det är fascinerade att vara med på dessa tester för vissa grejer som är så självklara för oss är inte det för Oliver, inte alls. Som tur är har jag kommit en bra bit i mina tankar kring Olivers framtid och sorgen över hans diagnos så jag vid dessa tillfällen mer sitter och småfnissar än sitter med tårar i ögonen. Testet visade sig att han problem med sin spatiala förmåga vilket innebär en hel del saker men bland annat att han har svårt att härma.

Han har ju svårt att ta instruktioner (det har vi vetat hela tiden) men det blir en utmaning när man heller inte genom att visa kan nå fram med sitt budskap. Ett exempel är ju slalomåkningen. Han åker och svänger men han svänger ibland så mycket så skidorna är på väg uppåt i backen så han börjar staka... om man då säger "-nej Oliver skidorna ska åka mera neråt"... ja vad händer då? Jo då blir det störtlopp... för han förstår inte vad jag menar och han kan heller inte förstå genom att titta på mig hur jag gör. Ska han rita av en gubbe så blir det något annat. Han kan ju själv skrattande utbrista "Nämen! vad blev det nu?". Likaså när han gjorde testet där de la fram ett papper med en halv figur på ena halvan och så skulle han rita av på andra. Som om man lägger fram ett halv ansikte och man ritar den andra halvan fast enklare. Det börjar med en halv måne, sedan ett streck och lite bullar, månen funkade men sedan gjorde han ett rakt streck ner för hela pappret, tittar glatt på mig och gjorde tummen upp. Han tyckte själv att han var bäst och hade gjort alla rätt, men det saknades ju massor. Att få redan på varför det blir så här var skönt eftersom man tänkt att man verkligen suger i att ge instruktioner. Vi fick i alla fall redan lite på vad vi skulle tänka på (som jag redan glömt bort) men inget mer. När vi sedan var på utvecklingssamtal och jag skulle berätta för hans lärare att han hade problem med det "spaps.. någonting" (hade glömt namnet) så svarade han direkt "-jaha, det spatsiala! Jamen då har vi bra övningar för Oliver vi kan sätta igång med till hösten för det går att träna upp"! Så jäkla skönt att ha så bra pedagoger runt honom för det där var ingenting de sa någonting om på habiliteringen. Att det gick att träna på.

Slalomåkningen hittade han nyckeln till trots allt och årets skidresa var den första utan att ha några barn mellan benen i liften vilket var en lättnad. Barnbackarna klarade han galant och åkte istället både blå och röda backar, medan Noah körde svarta... man hade ju hoppats att de i år skulle kunna åka tillsammans men Noah går ju med sjumilakliv i sin utveckling och Oliver tragglar på i skalman takt. Båda var med på flera aktiviteter som anordnades utanför hotellet bland annat åkte de bandvagn till Blåkulla, barnens disco och filmkväll helt utan mamma eller pappa. Oliver (och även jag) vågar äntligen släppa lite, klippa navelsträngen och ge sig ut på egna äventyr och han glittrar av lycka. Han och Noah cyklar själva runt i Hovsta nu medan jag sitter hemma med hjärtat i halsgropen och lyssnar efter ambulanssirener. Han sa åt mig senast idag när jag av bara farten skulle hjälpa honom hälla upp glass "-mamma jag kan själv, börjar ju sexan snart".

Vad gäller kompisar så finns de fortfarande kring honom. Inte i massor men tillräckligt för att han inte ska behöva känna sig ensam. Sin bästis i klassen har han daglig kontakt med via sms, facetime och spel. Här i Hovsta har han fortfarande sin bästis kvar som gärna kommer och leker med honom fast han egentligen borde ha vuxit ifrån Oliver för länge sedan. Jag tror att det beror på att Oliver spelar mycket och att de möts i spelet, där är de på samma nivå och hans problematik märks inte på samma sätt. Han säger hemma att Oliver är en av hans bästa vänner och det värmer så klart. Sedan finns det ju grannbarn och självklart Noah, utan honom hade han varit ganska ensam.

Nu har han och Noah snart sommarlov och de är fortfarande bästa kompisar. Jag tror på allvar att Noah är den som känner Oliver bäst och som förstår honom på riktigt. På Noahs kvartsamtal kom det fram att han berättat för fröken hur stolt han är över sin storebror Oliver och att han har en diagnos där man lär sig lite långsammare. Han har också pratat om syskongruppen (men han kallar den "diagnosgruppen") som han gick på habiliteringen och vad de hade gjort där. Hemma har han däremot inte berättat någonting,  han tycker väl att vi vet så mycket ändå.

Bästa vänner ❤️


En av sommarens projekt är att skriva några rader varje dag om den här underbar killen så att jag äntligen har en början på boken. Den kommer nog få heta "boken som aldrig blev av"

lördag 1 april 2017

Kullagret, Örebro Kulturskola

Oliver och två av hans klasskompisar går varje måndag på Kulturskolan här i Örebro.

Skolan har en enhet som kallas för Kullagret som är till för barn med funktionsnedsättning och/eller speciella behov. Här får de möjlighet att lära sig dansa, spela teater, sjunga, spela instrument mm.

Oliver går på något som heter Sagolek, där de läser sagor som de sedan gestaltar genom teater, sång och dans.  Igår var det så dags för alla "kursare" att ha uppvisning i vad de har lärt sig och när den första gruppen går upp, jag då uppstår det magi.

Magin består i att dessa barn är så självklara i sig själva. Det finns ingen osäkerhet, inget tvivel om att de inte duger som de är. Lite nervösa, absolut, men inte för att de är rädda för att göra bort sig utan mer för att stå i centrum. Hörde en kille vars anhöriga frågade hur de skulle gå och han svarade självsäkert "jag kommer glänsa". Han gillade inte höga ljud, men älskade att sjunga och ta i från tårna så för att lösa det problemet så hade han hörselkåpor på sig. Ingen ifrågasatte, pekade eller fnissade i smyg, utan alla accepterade bara att så var det, inget konstigt med det.
De som sjöng var inte generade över att de sjöng falskt eller att de höll mikrofonen åt fel håll för vaddå? Det spelar väl ingen roll? Barn med språkstörningar tog mikrofonerna och sjöng så taket lyfte och deras ögon lyste av stolhet och utstrålade "se på mig, jag är bäst här och jag är en stjärna".

Kulturskolan har många konserter med elever som sjunger så vackert och spelar så fint på instrumenten att inte ett öga är torrt. Men där finns det också nerver och osäkerhet, rädsla för att gör fel, att göra bort sig och ibland har de onödigt höga krav på sig själva. Ingenting av detta finns på Kullagret, här finns bara ren och skär glädje, naket och rakt igenom äkta ärlighet eller som man säger - inget filter. Det är svårt att komma närmare ren och okonstlad naturlighet än det här.

Mitt hjärta svämmar över för alla dessa barn och man vill bara skydda dom från allt ont som de i sin naivitet inte känner till. Jag har tidigare haft lite svårt att se mitt barn i dessa sammanhang. För mig är han ju "normal" men för första gången, just där och då, njöt jag av att få vara en del av världen annorlunda, att få se mitt barn lycklig stå på scenen och nästan äta upp sin sjal som han skulle vifta med när han sjöng "havet är djupt" i en blå utstyrsel med paljetter. Oliver - du är min stjärna!

                                   

söndag 12 mars 2017

När kramarna kommer tillbaka

Man får höra att man ska passa på att ta så mycket pussar och kramar av sina barn som möjligt för plötsligt slutar de komma. Eftersom jag har tre barn så märktes det inte lika tydligt när Calles kramar och pussar försvann. Det fanns ju hela tiden andra barnarmar som gav mig det. 

Den största kramaren och gosaren av dom alla är ju Noah och eftersom han är minst så kommer det vara en enorm saknad när de försvinner tror jag.
Oliver är ingen gosig kille, har aldrig varit, men ibland kommer kramarna även från honom. Då med nedböjd huvud rakt in i bröstet så det blir liksom aldrig de där björnkramarna utan mera någon slags avståndsvariant men det är ändå kramar. Den första pussen kom spontant från honom för kanske ett halvår sedan och jag blev helt lyrisk. Han har liksom inte fått till det men plutmunnen och smackandet innan.

Så Noah och Oliver har fyllt upp mitt förråd med gos så jag märkte inte direkt när Calles slutade komma utan plötsligt var de bara borta. Istället fick man, liksom min mamma gjorde med mig, passa på att pussa på kinden och krama lite när man skulle väcka honom på morgonen. Sedan vaknade han av sig själv och den möjligheten försvann också.

Som sagt, man vet om att de försvinner men aldrig har någon berättat att de kommer tillbaka!! För det är precis vad de har gjort! Det är inte längre några knubbiga barnarmar och blöta pussar på munnen man får utan stora, rejäla, björnkramar av en tonåring som är längre än en själv. Som öser pussar över hela ansiktet i både tid och otid. Som kramar mig och säger att han älskar mig fast jag är ilsken som ett bi och som pussar mig fast jag försöker skjuta bort honom men inte orkar. Verkligen ombytta roller.  För hur många gånger har inte jag hållit fast honom när han som liten varit skitarg. Jag har hållit fast honom, pussat och kramat för att han ska lugna ner sig. Jäkligt irriterande att det nu ska användas emot mig men samtidigt jättemysigt! 
 
Antingen är det här ett tillfälligt återfall från en tonåring i balans som är nöjd med tillvaron eller så är de här för att stanna. Vilket som är jag glad för allt jag kan få och suger i mig allt, vare sig jag är arg eller glad. 





fredag 6 januari 2017

Får man vara riktigt lycklig?

Vissa dagar när jag känner mig extra glad och tillfreds kan det kännas som livet stannar upp. När jag går här hemma och städar eller när jag stannar för rödljus på vägen hem från jobbet och inte känner någonting annat än lycka. Då kan jag tänka "men är det här livet verkligen mitt? Är den här familjen på riktigt min? och är den här bilen min alldeles egna?". Men i kölvattnet av dessa tankar kommer alltid nästa "tvåstegsraket" för bara sekunder senare tänker jag "Nu kommer det säkert hända någonting hemskt när som helst, för så här glad får man inte vara. Livet får inte vara så enkelt" och så direkt "nej just ja, vi har ju fått Oliver med sin diagnos". Som om all oro och sorg som varit på något sätt väger upp lyckan så den blir mer plusminus noll.  Att vi på något sätt skulle vara skyddade mot all olycka eftersom vi redan drabbats... visst är det knäppt att tänka så? Ändå gör jag det. För att på något sätt rättfärdiga mitt egna lyckorus, som om jag inte är värd att vara lycklig annars.

Tänker man en runda till så kan det ju faktiskt vara så att jag känner mig lycklig tack vare Oliver. Han har gjort att man uppskattar varandra mera, att man inte tar någonting för givet. En detaljrik teckning från Noah på vapen och människor som ligger blödande kan göra mig glad, tänk vad han är duktig att rita gubbar! Oliver målar fortfarande bara streckgubbar... Vardagligt tjafs känns helt oväsentligt, varför gnata på varandra om skitsaker som ändå inte leder någonstans mer än till onödiga friktioner på förhållandet? I vårat fall måste man se hela kartan och inte gnälla på detaljer.

Nu pratar jag om mig och Mattias, barnen kommer inte undan. Herregud vad jag tjatar och skäller på dom stackarna, plocka upp här, kasta där osv osv. men det är ju det som kallas uppfostran.

Vårat förhållande behöver inte massa tjafs för Olivers välmående kan plötsligt ändras, tvångstankar eller ångestattacker kan dyka upp och då behöver vi stå stadigt tillsammans, hela och utan sprickor och småaktigheter i ryggsäcken. Det kan vara nog så påfrestande ändå med barn som har diagnos.
Men jag är lycklig med mitt liv, och tror att jag nog har rätt att vara det trots alla knäppa tankar som säger emot.



 Är den här knasiga ungen verkligen min? 

söndag 1 januari 2017

Året som gått

Så var det dags att summera 2016.

Det blev inte alls ett år med mycket skrivande, Olivers bok ligger fortfarande orörd och skrivarlusten har inte kommit tillbaka däremot blev det ett år som istället genomsyrats av vår Florida-semester.

Planerandet innan, alla upplevelser under semestern och så längtan tillbaka som satt igång nya resplaner inför sommaren 2018. Att kunna ta med hela familjen på ett större äventyr långt hemifrån är en gåva och jag känner ingenting annat än tacksamhet. Oliver hade inga som helst problem med omställningen eller spontana utflykter, han var sprudlande glad mest hela tiden. Sista dagarna fick han dock lite hemlängtan och Calle fick panik och gick upp i falsett när vi övervägde att stanna en vecka till. Det var bara Noah som glatt ropade "JA! vi stannar!".

Florida i alla ära men jag är ändå otroligt glad över att jag fick med mig familjen ett par dagar till Savannah med denna fantastiska sydstats charm, vackra byggnader och med en ordentligt stadskärna.
När jag ensam var ute och gick i kvarteret för att leta efter en mataffär passerade jag ett sådant otroligt fint hus. Ett tvåvåningshus med pelare, burspråk och utsmyckat med amerikanska flaggan både på balkong och som en stor rosett på dörren. Kändes som man klivit rakt in i serien "Nord och syd" . Jag saktade så klart ner stegen, eller nästan stannade skulle man kunna säga så de som kom bakom nästan gick in i mig. Det visade sig att det var dom som bodde där och jag kunde så klart inte mer än ösa beröm över deras otroligt vackra hus. De blev väldigt glada och jag fattar inte varför jag inte tog ett kort på dom och på huset... ibland är man efterklok. Alla dessa tillfälliga möten under semestern berikar ens liv. Mitt sociala jag passar bra ihop med amerikanarnas öppna mentalitet.

Ibland säger Noah allvarligt att han längtar tillbaka. När man frågar vad det är han saknar mest så är det inte de långa vita stränderna med sand som inte bränns eller de fantastiska vågorna, människorna eller universalstudios... utan det är den 40-gradiga värmen han saknar. Väggen som slår emot en när man går ut, värmen som gör att man inte orkar göra allt för många knyck när man är ute,  DET saknar han.

Det här året har också varit första året som vi varit med och arrangerat cykelfesten här i Hovsta tillsammans med 2 andra familjer och det var en ny erfarenhet att lägga till sitt CV. Det var lite pyssligt men väldigt roligt.

2016 var ju också det året som jag på allvar började träna Mountainbike, blev medlem i Almby IK och körde mitt första MTB-lopp i Kilsbergen. Har fått flera nya vänner som jag aldrig hade träffat annars och lärt mig att det är mycket spontanitet och glädje i den här sporten. Är fortfarande förvånad och vet inte riktigt hur jag hamnade i den här karusellen, rena tillfälligheter och plötsligt är man insugen i en ny värld, med nya vänner. Tack vare detta så fick jag för första gången i mitt liv frågan om jag ville följa med till Sälen på en tjejhelg. Tänk att en sådan liten gest kan göra mig så himla glad. Att någon vill att lilla jag följer med för att jag skulle passa in. Tyvärr passade det inte denna gång men bara att få frågan lyfte mig flera snäpp.

Så tänk på det, det som för dig kan uppfattas som små gester kan betyda så mycket mer för någon annan. Jag fick själv uppleva detta då plötsligt en vän säger att jag betytt mycket mer för henne än jag någonsin kunna drömma om. Det gör gott i hjärtat när man kan hjälpa andra, när man kan göra skillnad bara genom att finnas där och vara sig själv.

Oliver har haft ett av sina bästa år, tryggheten i nya klassen har gjort att han tagit stora kliv på många plan. Han tar plats, vågar säga ifrån, har många egna tankar och idéer... ska bli kul att se vad som händer under 2017 när han blir tonåring.

Lika spännande ska det bli att se hur Noah utvecklas och Calle som börjar gymnasiet. Han har äntligen skärpt till sig i skolan och betygen stiger, så världen ligger för dina fötter Calle, bara välja inriktning och köra på. Miljonär vid 25 eller hur var det?

Mitt nyårslöfte för 2017 kommer bli att ta med barnen på bio oftare och försöka äta mera på restaurang (och då menar jag inte Mc Donalds) med hela familjen. Båda grejerna ger lite extra guldkant på tillvaron och behöver inte alls bli så dyrt.

Nu ser vi fram emot påsklovet i svenska fjällen med "ski in - ski out" på Tänndalen skilodge och förhoppningsvis får vi en riktigt fin svensk sommar som kommer tillbringas hemma vid poolen.

Gott nytt år på er alla därute! Vi ses på "andra sidan".



Avslutar med en bild på en av årets höjdpunkter, Universal studios Orlando. 
Drömmar, spänning och äventyr i en fantastisk blandning. Hur kan man inte längta tillbaka.