lördag 1 april 2017

Kullagret, Örebro Kulturskola

Oliver och två av hans klasskompisar går varje måndag på Kulturskolan här i Örebro.

Skolan har en enhet som kallas för Kullagret som är till för barn med funktionsnedsättning och/eller speciella behov. Här får de möjlighet att lära sig dansa, spela teater, sjunga, spela instrument mm.

Oliver går på något som heter Sagolek, där de läser sagor som de sedan gestaltar genom teater, sång och dans.  Igår var det så dags för alla "kursare" att ha uppvisning i vad de har lärt sig och när den första gruppen går upp, jag då uppstår det magi.

Magin består i att dessa barn är så självklara i sig själva. Det finns ingen osäkerhet, inget tvivel om att de inte duger som de är. Lite nervösa, absolut, men inte för att de är rädda för att göra bort sig utan mer för att stå i centrum. Hörde en kille vars anhöriga frågade hur de skulle gå och han svarade självsäkert "jag kommer glänsa". Han gillade inte höga ljud, men älskade att sjunga och ta i från tårna så för att lösa det problemet så hade han hörselkåpor på sig. Ingen ifrågasatte, pekade eller fnissade i smyg, utan alla accepterade bara att så var det, inget konstigt med det.
De som sjöng var inte generade över att de sjöng falskt eller att de höll mikrofonen åt fel håll för vaddå? Det spelar väl ingen roll? Barn med språkstörningar tog mikrofonerna och sjöng så taket lyfte och deras ögon lyste av stolhet och utstrålade "se på mig, jag är bäst här och jag är en stjärna".

Kulturskolan har många konserter med elever som sjunger så vackert och spelar så fint på instrumenten att inte ett öga är torrt. Men där finns det också nerver och osäkerhet, rädsla för att gör fel, att göra bort sig och ibland har de onödigt höga krav på sig själva. Ingenting av detta finns på Kullagret, här finns bara ren och skär glädje, naket och rakt igenom äkta ärlighet eller som man säger - inget filter. Det är svårt att komma närmare ren och okonstlad naturlighet än det här.

Mitt hjärta svämmar över för alla dessa barn och man vill bara skydda dom från allt ont som de i sin naivitet inte känner till. Jag har tidigare haft lite svårt att se mitt barn i dessa sammanhang. För mig är han ju "normal" men för första gången, just där och då, njöt jag av att få vara en del av världen annorlunda, att få se mitt barn lycklig stå på scenen och nästan äta upp sin sjal som han skulle vifta med när han sjöng "havet är djupt" i en blå utstyrsel med paljetter. Oliver - du är min stjärna!