lördag 24 juni 2017

Tester och problematik


Jag har inte skrivit på länge, ibland beror det på att jag tycker att det inte finns så mycket att skriva om och när jag väl har något så finns inte tiden. Prioriteringen ligger på annat, t ex min egna träning. Livet med Oliver rullar på i maklig takt, vissa dagar glömmer man bort hans diagnos andra är de mycket påtagliga. T ex i vintras när han skulle till skolan och kom i mjukbyxor och hade glömt ta på sig långkalsongerna. Han går in på toaletten och kommer ut med långkalsonger utanpå byxorna och säger "förlåt jag visste inte" när jag säger att de ska vara under byxorna som de har varit de senaste 4 månaderna. I dessa fall uppfattar man honom som disträ men tyvärr är han ju inte det.

I januari gjorde han ett test för att se hur hans hjärna och hand samarbetar. Han har ju svårt att härma när han skriver eller ritar t ex. Det är fascinerade att vara med på dessa tester för vissa grejer som är så självklara för oss är inte det för Oliver, inte alls. Som tur är har jag kommit en bra bit i mina tankar kring Olivers framtid och sorgen över hans diagnos så jag vid dessa tillfällen mer sitter och småfnissar än sitter med tårar i ögonen. Testet visade sig att han problem med sin spatiala förmåga vilket innebär en hel del saker men bland annat att han har svårt att härma.

Han har ju svårt att ta instruktioner (det har vi vetat hela tiden) men det blir en utmaning när man heller inte genom att visa kan nå fram med sitt budskap. Ett exempel är ju slalomåkningen. Han åker och svänger men han svänger ibland så mycket så skidorna är på väg uppåt i backen så han börjar staka... om man då säger "-nej Oliver skidorna ska åka mera neråt"... ja vad händer då? Jo då blir det störtlopp... för han förstår inte vad jag menar och han kan heller inte förstå genom att titta på mig hur jag gör. Ska han rita av en gubbe så blir det något annat. Han kan ju själv skrattande utbrista "Nämen! vad blev det nu?". Likaså när han gjorde testet där de la fram ett papper med en halv figur på ena halvan och så skulle han rita av på andra. Som om man lägger fram ett halv ansikte och man ritar den andra halvan fast enklare. Det börjar med en halv måne, sedan ett streck och lite bullar, månen funkade men sedan gjorde han ett rakt streck ner för hela pappret, tittar glatt på mig och gjorde tummen upp. Han tyckte själv att han var bäst och hade gjort alla rätt, men det saknades ju massor. Att få redan på varför det blir så här var skönt eftersom man tänkt att man verkligen suger i att ge instruktioner. Vi fick i alla fall redan lite på vad vi skulle tänka på (som jag redan glömt bort) men inget mer. När vi sedan var på utvecklingssamtal och jag skulle berätta för hans lärare att han hade problem med det "spaps.. någonting" (hade glömt namnet) så svarade han direkt "-jaha, det spatsiala! Jamen då har vi bra övningar för Oliver vi kan sätta igång med till hösten för det går att träna upp"! Så jäkla skönt att ha så bra pedagoger runt honom för det där var ingenting de sa någonting om på habiliteringen. Att det gick att träna på.

Slalomåkningen hittade han nyckeln till trots allt och årets skidresa var den första utan att ha några barn mellan benen i liften vilket var en lättnad. Barnbackarna klarade han galant och åkte istället både blå och röda backar, medan Noah körde svarta... man hade ju hoppats att de i år skulle kunna åka tillsammans men Noah går ju med sjumilakliv i sin utveckling och Oliver tragglar på i skalman takt. Båda var med på flera aktiviteter som anordnades utanför hotellet bland annat åkte de bandvagn till Blåkulla, barnens disco och filmkväll helt utan mamma eller pappa. Oliver (och även jag) vågar äntligen släppa lite, klippa navelsträngen och ge sig ut på egna äventyr och han glittrar av lycka. Han och Noah cyklar själva runt i Hovsta nu medan jag sitter hemma med hjärtat i halsgropen och lyssnar efter ambulanssirener. Han sa åt mig senast idag när jag av bara farten skulle hjälpa honom hälla upp glass "-mamma jag kan själv, börjar ju sexan snart".

Vad gäller kompisar så finns de fortfarande kring honom. Inte i massor men tillräckligt för att han inte ska behöva känna sig ensam. Sin bästis i klassen har han daglig kontakt med via sms, facetime och spel. Här i Hovsta har han fortfarande sin bästis kvar som gärna kommer och leker med honom fast han egentligen borde ha vuxit ifrån Oliver för länge sedan. Jag tror att det beror på att Oliver spelar mycket och att de möts i spelet, där är de på samma nivå och hans problematik märks inte på samma sätt. Han säger hemma att Oliver är en av hans bästa vänner och det värmer så klart. Sedan finns det ju grannbarn och självklart Noah, utan honom hade han varit ganska ensam.

Nu har han och Noah snart sommarlov och de är fortfarande bästa kompisar. Jag tror på allvar att Noah är den som känner Oliver bäst och som förstår honom på riktigt. På Noahs kvartsamtal kom det fram att han berättat för fröken hur stolt han är över sin storebror Oliver och att han har en diagnos där man lär sig lite långsammare. Han har också pratat om syskongruppen (men han kallar den "diagnosgruppen") som han gick på habiliteringen och vad de hade gjort där. Hemma har han däremot inte berättat någonting,  han tycker väl att vi vet så mycket ändå.

Bästa vänner ❤️


En av sommarens projekt är att skriva några rader varje dag om den här underbar killen så att jag äntligen har en början på boken. Den kommer nog få heta "boken som aldrig blev av"