lördag 9 december 2017

Vad för man vidare?

Nu var det alldeles för länge sedan jag skrev, och då är det ock så svårt att veta var man ska börja. Istället tänkte jag dela med mig lite av en tanke jag tänkt på i några dagar.

När jag fyllde år i november så ställde sig familjen upp runt matbordet och sjöng för mig och jag tittade på var och en av dom och man känner sig verkligen "blessed". Tänk att jag och Mattias, som var helt ensamma i flera år, idag har lyckats få till en sådan bullrig och stor familj! Jag började då fundera på vad det är som jag för vidare till mina barn, altså vilka egenskaper har de ärvt från mig?

Calle och jag är lite lika till utseendet, vilket jag inte ser (säkert inte han heller) sedan har han fått min sjuka humor - stackarn. Vi har ju högt i tak härhemma så "rapp i käften" har han fått med sig i modersmjölken liksom talets gåva (som vi kan kalla det). Däremot har både jag och Mattias frågat oss var han fått sitt mod ifrån. Prata inför klassen eller okända, ja det har han fått från mig, däremot hans driv och måltänkande, var kom det ifrån? Han är så självsäker, ringer upp "kontakter" och frågar "hej har du något jobb till mig" och när de säger "nej" säger han "men någonting har du väl? Behöver du ingen som bokar era möten eller nåt ?" och den i andra änden svara "jamen absolut! vi behöver en alltiallo". Han tar inte ett nej utan att ha fått en bra förklaring. Själv hade jag lagt på efter första svaret. Kanske senare i livet men inte vid 16-års ålder, så jag vet inte om det är ett arv efter farfar/morfar kanske? Han vet vad han vill och har siktet inställt, själv vet jag fortfarande inte vad jag ska bli när jag blir stor. Ni som känt Calle länge vet ju att han var en väldigt orolig själ som liten, där den yttre självsäkerheten inte alls stämde med hans inre. Han ville aldrig sova borta, ville inte vara ensam hemma och aldrig leka borta, men tydligen kan det ändras med tiden.

Sedan har vi Noah som är skorpion precis som jag. Han är utseendemässigt en kopia av Mattias men har fått min envishet och temperament. Han kan bli fly förbannad och vill absolut inte bli tröstad då. Han kan sura lääääänge.  Envis som en röd gris är han också, som den gången när han trodde han såg Zlatan i omklädningsrummet i skolan. Efter mycket argumentation så visade jag honom en film där Zlatan spelade fotboll och sa "titta, det kan inte vara han för han spelar match nu" ,Noah kollade på filmen och sa sen "-det där är inte Zlatan"...GAAAHH! För tillfället är han väldigt känslig och kan inte ta en tillsägelse utan att hela världen ramlar över honom, då ska han flytta hemifrån bland annat.
Däremot är han mer lik Mattias i sättet, pratar inte i onödan, sitter tyst i bilen och kan lätt tas för given då han inte tar plats som de andra två. Calle berättar allt för mig, Noah ingenting.

Sedan kommer vi till Oliver. Han har fått ärva mina långa tår, stackarn och sedan är han en riktig bokmal precis som jag. Han gillar böcker och att "läsa på" om ställen vi ska åka till. Han kollar klipp på Youtube och visste precis hur t ex alla bergodalbanor på Universal Studios såg ut månader innan vi ens åkt. Tänkte sedan att det nog inte var så mycket mer han fått från mig men ibland ser man inte skogen för alla träd... för är det någonting han ärvt så är det ju talet. Det är inte något nyanserat tal, eller att han drar massa vitsar i tid och otid, nej det är BARA prat. Bla bla bla bla.... på riktigt, ingen röd tråd så långt ögat når. Ibland pratar han t om på inandning. Han pratar när han åker skidor så det till slut går jättesakta och när han ska vara med och träna i gymmet... ja det är minst sagt påfrestande.
Häromdagen hade han troligtvis pratat hål i huvudet på taxichauffören för han sa när han kom hem "tror aldrig jag pratat så mycket med en chaufför förut men jag hade så mycket att berätta. Han undrade ju hur det var i mitt liv så jag berättade om Calle, Noah mm mm". Likaså senast idag när han började prata om brännskador för han såg någon på ICA som var brännskadad i ansiktet. Tillslut sa han "jag behövde verkligen prata igenom det här med brand känner jag" och sedan skrattade han sitt allra gladaste skratt. Oliver är ju alltid glad, och det fick min mamma höra när jag var liten också, att jag var så glad. Så kanske är det ett arv, man kan ju alltid hoppas. Oliver är ju också en liten polis, vill gärna påtala andras brister och fel men bryter ihop när han själv blir utsatt för samma sak, men den egenskapen vette tusan var den kommer ifrån.

En av de första sakerna som togs upp när vi började ha möten om Oliver var just att han inte följde någon röd tråd som tydligen de flesta barn trots allt gör. Jag kan säga att "det har inte blivit bättre" inte ens vi som lever med honom dygnet runt hänger med i alla svängar.

Oliver har börjat komma hem lite tidigare på dagarna och det är inte alltid Mattias är hemma. Detta gör att han själv måste öppna dörren med nyckel vilket inte alls är enkelt för en Oliver. Dörren måste vara perfekt stängd, och hur ofta är den det? Ibland behöver man ju trycka till dörren för att den ska gå att öppna, eller tvärtom, dra lite i den. Men sådant förstår inte vår lilla skrutt utan han blir då stående och försöker och försöker utan framgång. Detta gör att han blivit lite bekymrad när han ska åka hem och vet att kanske ingen är hemma. Häromdagen sa då Noah till honom "när du kommer hem Oliver så sätt dig i gymmet och ring till mig så kommer jag hem och låser upp" . Noah är väldigt omtänksam och empatisk.... och så mycket vet jag och det är att det har han INTE fått från mig :)