torsdag 4 januari 2018

Sammanfattning av året som gått.

Hade ju tänkt mig att 2017 skulle bli året när jag fick mer tid till mitt skrivande men istället blev det mindre och mer tid för träning. För att klara en hektisk vardag så behöver jag träna för att orka, för att höja stresströskeln och mitt eget välbefinnande. Tycker själv att det har gått över förväntan, och att jag nu äntligen fått in träningen i vardagen dock har städningen av huset fått stryka på foten men man får välja sina krig. Att bygga om en del av garaget till ett gym var en av årets höjdpunkter. Nu kan jag träna både kondition och styrka vilket jag inte gjort tidigare då jag bara sprungit och kört spinning på vintrarna.

2017 var också året då jag och Mattias gjorde våra första stora vurpor på mtb, inte samtidigt dock. Jag tog en flygtur över styret och fick två stora lårkakor, Mattias tog en annan variant av flygtur och landade betydligt sämre med sprucket revben och mer eller mindre krossad axel som följd.
Trots detta har mtb-året varit helt suveränt, med flera träningar i Almbys blåa grupp.

2017 kändes annars som ett mellanår som mest har tuffat på utan större händelser. Vi slog till på en lyxigare påskvecka på Tänndalen Lodge där vi också firade vår 10-åriga bröllopsdag. Vädret var sådär men boendet och sällskapet var desto bättre och med hotellfrukost varje dag kan man inte klaga.

Har tagit upp kontakten med en gammal barndomskompis som jag känner ger mig positiv energi. En sådan vän som man kan "ladda upp" sig hos. Tyvärr tror jag att hon själv blir urladdad när jag pratat hål i huvudet på henne? hmmm får se om hon vill ha kontakt under 2018 också...

Efter påskveckan var det bara åka hem och börja spara, för spara har varit temat för hela 2017. Jag började spara i aktier, spara i appen Dreams och vi började tokspara till sommaren 2018 då vi åker tillbaka på en månadslång semester i Florida.

Detta gjorde att sommarlovet (8 veckor) inte går till historien som den roligaste för barnen precis. Visserligen långa slappa dagar framför poolen och en utflykt till Tom Tits men Noah tyckte att det var för långt. Han var nästan lite deprimerad de sista veckorna innan skolan började.

2017 var också året jag började lyssna på sjukt mycket poddar. Den som fastnat mest är "Rikedomspodden" som handlar om hur man lever ett rikare liv, och då inte hur man blir ekonomisk oberoende utan mer personlig utveckling. Jag har t ex funderat på min Bucketlist, om något går att genomföra inom ett par år samt vad jag vill åstadkomma under 2018, vilka mål jag vill uppnå. Det är väldigt inspirerande att sätta ord på det och få det nedskrivet på papper.

2017 var året Calle började plugga ekonomi på gymnasiet, skaffade två jobb och började träna hockey igen. Alla de gamla hockeykompisarna började ramla in här hemma och blandades upp med helt nya kompisar från gymnasieklassen och Calle verkar stortrivas. Pluggandet är det väl lite si och så med men jag säger att det viktigaste är att ha roligt under studietiden. För mig spelar det ingen roll om han kommer hem med ett A, C eller E, så länge han själv känner att han gjort sitt bästa så räcker det för mig. Om han nu inte siktar på att bli läkare förstås... när det gäller Calle så är det inte lätt att veta. Jag har sagt till honom att de flesta arbetsgivare går mycket på social kompetens framför betyg, så det är inte hela världen, man klarar sig även med C och E. Är själv ett levande bevis... hade medel i allt men pratade och skrattade mig igenom hela gymnasietiden och har klarat mig bra ändå.

När Calle berättar om tjejer i klassen som gråter efter prov som i deras ögon gått dåligt (typ fått betyg B eller C) så blir jag beklämd. De ställer så höga krav på sig själva så jag får ont i magen bara av att tänka på det, det är i dessa stunder jag pratar med Calle om att ha kul. Han frågade mig senast förra veckan  "-du älskar mig ändå va, fast ekonomiprovet gick dåligt?" och jag svarade "släpp det där, klart jag älskar dig". Jag hoppas att min inställning kan hjälpa honom i hans personliga utveckling till en stabil och harmonisk människa. Han har ju ett driv som säkert kan få honom att nå den berömda väggen så småningom men som jag redan nu försöker stävja och hoppas det lyckas.

Oliver har haft ett stabilt år där han går från klarhet till klarhet. Han blir mer och mer självständig och kan vara själv hemma flera timmar och fixa en smörgås eller två om det skulle behövas. Skidträningen flyter på bra, han fick byta upp sig en grupp i höstas vilket gjorde honom gladare än jag hade trott. Han går nu sista året på Sveaskolan och kommer börja sjuan till hösten vilket han ser fram emot jättemycket. När hans kompisar är lite oroliga för att lämna den trygga klassen och byta lärare och skola så är Oliver inte det minsta sentimental utan ser bara fram emot att börja sjuan.
Han är inte mycket för att se tillbaka eller älta, full fart framåt och titta aldrig i backspegeln är mer hans devis. Tycker nog vi lyckats få till en trygg kille med lite skinn på näsan, han vet vad som är rätt och fel och kan påtala orättvisor. Tyvärr blir han allt som oftast överkörd och t om mosad av lillebror, (även kallad ångvälten) men lär sig mer och mer hur man säger ifrån.

Noah, det lilla ljushåriga yrvädret, har haft en lite kämpigare höst. Är inne i någon typ av "trotsålder" blandat med väldigt mycket känslor. Kan inte ta det minsta kritik utan att bryta ihop fullständigt. Det är svårt när han ger sig på Oliver och man tillrättavisar honom och följden blir två gråtande barn.

Även fast det nu låter som våra barn är exemplariska och lugnet själva så kan det inte vara mer fel. Har ett exempel från helgen när vi var i Gävle och bodde på hotell.
När vi kom fram skulle barnen och Mattias bada i inomhuspoolen. Jag gick direkt ut till poolen och satte mig att vänta. Därute var det en mamma och hennes två pojkar som badade samt ytterligare en kille vars mamma satt bredvid och tittade på. Satte mig för att läsa lite medan jag väntade och hörde efter en stund röster från herrarnas omklädningsrum. Skratt blandande med lite skrik och gap och höjda röster innan dörren öppnades, eller öppnades och öppnades det är en tolkningsfråga det kändes mer som den slogs upp med en smäll (som när Kramer öppnar dörren i Seinfeld) och hela familjen Andersson/Johansson ramlade ut i en salig röra. Mattias och Calle slängde sig i poolen och började trycka ner varandra under vattnet, Oliver hoppade bomben och Noah dök, allt under tjo och tjim och resten av badgästerna kom helt av sig. Alla som var i poolen stannade upp i en rörelse och höll sig efter kanten, chockat stirrande på min familj och såg ut som de undrade vad som hände, var det en tsunami som kom, eller hade orkanen Irma hittat hit? Själv satt jag och betraktade förvånat scenen som utspelade sig framför mig och tänkte sedan glatt "-WOW vad coolt, jag och Mattias har lyckats skapa denna bullriga, högljudda röra helt själva, på egen hand! Vilket bedrift".

Kanske ska trycka upp t-shirtar som de gjorde efter huricane Andrew men med texten "we survived hurricane Andersson/Johansson" tror den skulle gå åt som smör i solsken, haha. Calle kan ju fixa försäljningen.

Vi tänker fortsätta höras och stöka till det även under 2018, så se upp för här kommer vi!


Gott nytt 2018!