Ansvar

Natten sänker sig. Ligger bredvid en sömnig Noah, trött efter dagens bad, solvärme och fotbollsträning. Vi delar kudde, han har sin hand på mitt bröst. Jag vrider på huvudet och studerar hans ansikte, de fina fräknarna som till bådas lycka plötsligt dykt upp på hans näsa. Hans tjocka vita hår och de helt perfekta ansiktsdragen. Jag stryker hans kind och viskar ”underbara unge vad jag älskar dig”. Barn är söta när de sover, med varma kinder och rufsigt hår men ingenting går upp mot när de är vakna för plötsligt slår han upp ögonen och hela rummet lyser upp. Hela hans väsen speglas i de där otroligt blå, oskyldiga ögonen och jag ser hans villkorslösa kärlek och hans tro på att jag kommer bära honom genom livet oavsett vad och jag blir knäsvag av känslorna som väller över mig. Han ler och säger sömnigt "jag älskar dig med mamma", ger mig en puss på kinden och somnar om.

Plötsligt inser jag att det här med att ha tre pojkar är en gåva men också ett stort ansvar, väldigt stort ansvar. 

Det är mångas ansvar att fostra våra pojkar till att bli män med rätta värderingar. Vi måste lära, fostra och nöta in hur man behandlar sin omgivning och framförallt hur man bemöter tjejer/kvinnor. Man kan ju tro att "jamen vi lever ju i en modern värld, det är ju självklart att det ska vara jämlikt, det fattar dom ju". Att man någonstans lutar sig mot att omgivningen ska leda dom rätt och det kan också vara där det fallerar, "allas ansvar, ingens ansvar". 

Att man aldrig ska kalla en tjej för hora förstår nog de flesta men att det också gäller oavsett sammanhang är nog en större gråzon. Du ska inte säga det i killarnas omklädningsrum eller till din bäste vän när ni chillar framför tv:n. Det är aldrig ok. Vi måste också lära våra barn civilkurage att våga säga ifrån, för det är minst lika viktigt, kanske t om viktigare att inte låta en sådan kommentar gå obemärkt förbi. Att bli tillsagd av en kompis svider mer än när en förälder säger till. 

En del säger "vaddå, det spelar ju ingen roll vad jag säger till min son han lyssnar ju ändå inte på mig utan mer på sina kompisar". Visst kan det vara så men samtidigt finns det något som man kallar påverkansgrupp runt oss alla. Det är ca 10 personer som vi ägnar mest tid ihop med. För våra barn är det ju (förhoppningsvis) vi föräldrar, syskon, vänner och ev några andra vuxna som de ser upp till. Det är denna grupp som formar oss som människor, hur vi förhåller oss till världen i övrigt. I den gruppen blir plötsligt min åsikt och mina värderingar ganska värdefulla. I en grupp på 10 personer där jag och Mattias utgör 20% så betyder det vi säger någonting och vi kan påverka bara genom att vara där, vara nära, ta del av deras liv, förklara och vägleda. Vi har större inflytande när de är små så kan vi lägga grunden redan där, innan kompisarnas åsikter tar över, då har vi kommit en bra bit på väg.

Trevlig helg!