torsdag 4 juli 2019

15 år

Så var dagen här, dagen då Oliver fyller 15 år. Vägen hit har varit krokig, snårig men ändå spikrak, tiden har gått snabbt men ändå stått still. Läser på Olivers önskelista som borde bestå av ord som ”moppe”, ”pengar”, ”moppekort” men istället finner jag mig själv ståendes framför hyllan med pussel från 6 år och väljer mellan 200 eller 240 bitar, Batman eller Spider-Man. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte känns. Självklart känns det, det är vemodigt, ledsamt men samtidigt helt ok. Jag gråter inte längre men är ändå ledsen för hans skull. Har fortfarande svårt att möta hans gamla klasskompisar och byter gärna sida på trottoaren om Oliver är med. Ser deras blickar och hör deras viskande bakom hans rygg, de hälsar knappt, men tack och lov gör inte Oliver det heller för han kommer inte ihåg alla längre, de har ju vuxit och ändrat utseende. Man ska inte jämföra barn men det är svårt när man ser hur långt de kommit i utvecklingen, det blir så påtagligt. Oliver vet inte om det är 2 minuter eller 2 timmar mellan kl 16-18. Så när jag möter vissa av hans gamla klasskompisar så tittar jag hellre bort än att de möter min blick och mina glansiga ögon.

Ibland träffar vi på vuxna som känner Oliver och som han pratar med som om han kände dom mycket väl. När vi sedan går därifrån och jag undrar vem det var, ja då har han ingen aning. ”Det är någon som är på skolan tror jag” men om det är lärare, föräldrar, mattanter eller annat löst folk, de har han ingen aning om men det spelar ingen roll i hans värld.

Han har gått ut sitt första år i sjuan, men är några cm kortare än sin 4 år yngre lillebror  och väger som en fågelunge, men alltid full av glädje och pratar gärna och mycket. Helst maler han på om fotbollsklubbar, spelare, matchschema och resultat i det oändliga. Han har hittat sin plats i  nya klassen där han fått flera nya kompisar. Varje rast går åt till att spela innebandy med blandat resultat som han redovisar varje dag när han kommer hem och som går in i mitt ena öra och ut ur det andra.

Han är fortfarande väldigt kort men han har vuxit ändå. Han lägger sig själv, somnar själv. Ni som följt oss vet ju vilka jobbiga kvällar vi hade under en period. Allt sådan är borta. Vi var 4 veckor i USA förra sommaren, det hade aldrig funkat utan förberedelser för några år sedan, nu... inga problem alls. Så visst växer han även om allt inte syns utanpå.

Han har inte många kompisar att leka med hemma men han pratar dagligen med sin bästis i telefon. Man kan ju då tänka att när kompisen från Hovsta hör av sig så borde han hoppa högt och svara ”jaaaaa” direkt när han får frågan om de ska leka, men nej, inte Oliver inte, där har han en egen vilja som faktiskt är en superkraft. Han lindar inte in orden i ”nej jag ska åka dit, eller jag ska göra det” utan istället svarar han ”nej tack”. Kort, koncist och omöjligt att misstolka. Modigt att avvisa en av sina få kompisar, men vill man inte så vill man inte. Punkt.

Han har fortfarande behov av att berätta alla svordomar som kompisar säger, och i den här ålder är det MYCKET. Häromdagen kom han och sa "mamma har du tid att sitta ner med mig en liten stund sen, jag har lite jag vill prata om". Jag blev så klart supernyfiken när han frågade så artigt så vi satte oss ner direkt och då visade det sig att han hade lite nya svärord han behövde "få ur sig". Så när han hade sagt dom högt till mig, så var han nöjd sen. Jag blev lite besviken, hade hoppats på att själv få lära mig några nya ord eftersom jag allt som oftast känner att jag har slut på svordomar... men får avvakta och se om det kommer längre fram, den som väntar på något gott...

Han har äntligen hittat en sport och förening han älskar, Karlslunds United Fotbollsklubb. Laget består av barn/ungdomar/vuxna med speciella behov och där alla är välkomna att spela på sina egna villkor. Att se deras matcher är som en enda lång kärleksboost. De är så omtänksamma om alla, inte bara sitt egna lag. De klappar i händerna så fort de får bollen, de säger ”- bra gjort” till motståndarnas målvakt som tar deras bollar och de blir glada oavsett var målet görs. Ja det är verkligen ett lag fyllt av omtanke om varandra, här finns inga krav bara ren och skär glädje till sporten och laget. Det är många föräldrar/ledare och även en del barn som skulle göra studiebesök här då många lag verkar tappa glädjen efter vägen och bara kräva prestation och rättning i ledet. Vissa gånger skrattar Oliver så han inte kan ta bollen, och då skrattar han ännu mer och får hicka.

Efter varje träning får de gratis fika som kan bestå av smörgåsar, hemmagjord blåbärspaj, våfflor eller hembakade bullar. Det är riktiga eldsjälar som ligger bakom detta lag och som är helt otroliga i sin omtänksamhet och engagemang. När det ska fikas blir jag dock alltid lite obekväm. Förstår inte alla, vad de säger eller vad de vill. De står framför mig och pratar glatt och förväntar sig ett svar... då känns det som när jag pratar med mina kollegor i Danmark. Får koncentrera mig och hoppas att snappa upp ett ord här och där som man sedan kan få ihop till ett sammanhang. Förhoppningsvis kommer man lära sig allas olika språk men än så länge får jag ta mig fram likt en skeppsbruten som hänger på en stock och hoppas det snart kommer en större och bättre som man kan byta till så man till sist tar sig iland.

Oliver rör sig inte så mycket ute i den ”riktiga världen”. Han rör sig mellan sin särskoleklass, hemmet och fotbollslaget vilket gör att han har lätt att acceptera sin egen diagnos för i hans ögon finns inget annat. Alla är lika olika, och eftersom han rör sig i ”skyddade” miljöer så slipper han möta massa oförstående människor som säger taskiga saker. Skolan han går på är stor, 800 elever, men de lever lite skyddade även där. Har alltid rastvakter med sig ute och han säger att det aldrig är några andra som säger elaka saker. Är det tjafs så är det inom klassen vilket han tycker är nog så jobbigt.


Jag hoppas att han kommer få behålla sin känsla av samhörighet och att hans plats här på jorden är lika självklar som för någon annan, och att han ska ta till sig det vi alltid sagt och ha som sitt mantra "tro på dig själv” för det gör vi! Grattis på födelsedagen älskade skrutt.