fredag 15 september 2017

Tankar och oro

Livet med Oliver är både toppar och dalar men topparna är oftast högre och dalarna är inte så djupa och heller inte så långa längre. Vardagen tillsammans kan liknas vid en ny bergochdalbana där man inte vet när nästa stup, eller loop kommer bara att det kommer. 

Är ute och övningskör med Calle när jag hör en glad Oliver från baksätet "-mamma tänk när jag får börja övningsköra! Då kommer jag köra lika bra som Calle!, det ska bli jätteroligt!" När han sedan ger ifrån sig ett glädjetjut ser jag marken komma rusande emot mig. Pirret i magen är dock ersatt av en klump som jag inte känt på länge och tårarna som kommer när jag ska berätta för mamma om min oro är oväntade men ändå så välbekanta "Oliver-tårar".  

Vi vet ju nämligen inte ens om Oliver kommer ta körkort, vet ju inte ens om han får köra moped. Sådant som är självklart för alla andra är inte det för Oliver. Det är inte bara att skicka in en ansökan om körkortstillstånd utan måste besöka läkare och få intyg. Det gör så ont i mig för tänk om de säger nej? Tänk om han inte får ta körkort och hur i hela havet ska man berätta en sådan sak och krossa hans dröm? Vad säger man, hur gör man? 

Ja, jag vet att det finns många "kufar" därute som har körkort och aldrig fått diagnos fast de säkert har det och jag borde inte oroa mig i onödan men jag kan inte låta bli. Körkortet betyder så mycket för mig i mitt liv och att klara sig utan det ens ett par månader när
Farbror blå tog det var en prövning. Jag vill att han ska få den frihetskänslan som en bil faktiskt kan ge. Men förhoppningsvis får han köra moppe och då kan han ju ha en moppebil istället. 

       Klart Oliver ska ha en moppebil!