Utvecklingssamtal

Så har vi då varit på utvecklingssamtal med Oliver. Allting går så bra det kan för honom med mycket stöttning och hjälp, dock finns det stora orosmoln som börjar torna upp sig i horisonten.

Dels leker han hellre med Noahs kompisar på rasterna (som går på lekis), troligtvis för han inte förstår de sociala koderna hos barn i hans egen ålder. Han vill ju hellre leka melodifestivalen än att spela fotboll. Han går ner ibland och tittar när de spelar men inget mer. Sedan så vet man att en del barn söker sig till andra skolor när de ska börja fyran, t ex Engelska skolan och Karl Johan vilket i sin tur innebär att klasserna på Hovstaskolan blir för små och ev måste slås ihop. Det här är flera klasser som råkat ut för under årens lopp (bland annat Calles) så det är inget unikt.

Detta betyder att klassen som Oliver går i och som har hållits "liten" för hans skull ev kommer att växa till nästan det dubbla. Positiv på så sätt att då kanske han kan få flera kompisar att leka med, negativt att det kan komma in mera gliringar och elakheter från barn som inte känner honom och svårare att bli sedd i klassrummet. Hans skyddade verkstad har redan börjat krackelera med klasskompisar som suckar och himlar med ögonen. Oliver har dock inte uppmärksammat detta men fröken har berättat. Ju mer vi pratade desto mera kom vi in på det här med särskolan, att han nog skulle ha det bättre där. Steget och kraven från trean till fyran är stort och han är redan så långt efter och då blir ju klyftorna ännu större och mera märkbara.

Vi har alltid varit öppna med Olivers diagnos, vi accepterar den och försöker alltid tänka på Olivers bästa men någonstans så är det så svårt, så tungt och så otroligt jobbigt att ta in det till 100%. 99% av mig vet att han har sin diagnos, men den ensamma procenten håller för öronen, blundar och sticker huvudet i sanden. Det går inte att ta in, det är omöjligt. Oliver är ju glad, lugn och mysig att man lätt glömmer bort hans diagnos emellanåt.

Vet inte hur många år det kommer ta tills procenten kommer upp ur sanden eller om den för alltid kommer sitta med händerna för öronen och inte vill lyssna... jag har ingen aning. För när vi på allvar börjar prata om det här med särskola och t om bokat dag för besök för att få komma och titta...då blir det så verkligt, alldeles för verkligt.

Vi har pratat lite löst med Oliver om att byta skola men han förstår ju verkligen inte, ser bara ledsen ut och säger oroligt "men jag har ju min skola och min klass, jag behöver väl inte byta? mamma? inte nu va?" Och hans stora, ledsna ögon borrar sig in i mig, stackars lilla söta rara underbara Oliver. Att du måste gå igenom även detta, ryckas upp med rötterna, men det kommer bli så mycket bättre.

Trodde ju någonstans att jag kommit igenom det värsta, att jag var beredd på allt, men tydligen inte ett dugg. Klumpen i halsen och närheten till tårar har följt mig hela veckan. Jag kan inte skriva det här utan att tårarna rinner... det är så tungt och jag blir återigen överrumplad och förvånad över mina egna känslor, jag var ju klar, jag hade ju sörjt färdigt ...men tydligen inte.

Jag är inte ledsen över själva grejen att han ska byta skola, för han kommer få det så mycket bättre och kommer säkert gå snabbare framåt i sin utveckling. Jag är bara ledsen, som alla andra föräldrar med barn med speciella behov, ledsen att han inte är som "alla andra".

Tankar som "varför just han? varför ingen annan?" far genom min hjärna. Kanske är svaret på den frågan helt enkelt för att vi behöver honom. Behöver en dimension till för att inse hur livet kan se ut, ge oss större empati för våra medmänniskor och mera tacksamhet för det vi faktiskt har. Han berikar vår familj, gör oss mer sammansvetsade - det är vi mot världen. Det finns trots allt de som har det mycket värre... och det, konstigt nog, är en tröst i sig.

Litet steg för mänskligheten, stort steg för Oliver

Även fast det går lite långsamt för Oliver att lära sig nya saker, att han har lite problem med det sociala spelet eller att han har svårt att somna ensam betyder inte att han står still i sin utveckling, utan tvärtom. Han går, till vår stora glädje, framåt hela tiden men i sin alldeles egna takt.
I somras lärde han sig äntligen att cykla och det var en av alla milstolpar han kommer passera. Idag passerade han ytterligare en, han gick nämligen hem helt ensam från skolan! Det var en mycket nöjd och stolt kille som klev in genom ytterdörren efter lunch idag.

Mattias jobbar nämligen hemifrån på fredagarna vilket gör att Oliver och Noah har börjat gå hem tillsammans. I början satt Mattias på parkeringen vid skolan och såg till att de kom iväg och att de såg sig för när de gick över vägen. När vi sedan såg att detta fungerade bra så satte vi in ett kontaktkort i Olivers telefon och lät honom ta med den till skolan. Han har fortfarande svårt att prata i telefonen, håller den gärna som ett litet barn, strax bakom örat... men övning ger färdighet. Så när han slutade skolan, gick han och hämtade Noah och sedan ringde de tillsammans hem till Mattias och sa att de var på väg. Det tar ca 20-30min för Oliver att hämta Noah,  han har nämligen ingen som helst brådska utan tar nog 15min på sig i sitt egna kapprum innan han ens kommer iväg. Han ska prata och klä på sig jackan, prata, hitta skorna, och så prata lite till. (Vem sa "precis som mamma??!" jag hörde det där...)  När de sedan äntligen är på väg hem så är det Noah som tar kommandot och pekar med hela handen.

Oliver verkar tycka att det är skönt att ha med sig lillebror och ärligt talat är det en trygghet även för mig. För jag vet att om det skulle köra ihop sig så skickar Oliver fram Noah, likt förtrupperna i ett krig. Ska de handla i affären och betala, då är det Noah som får ta hand om det. Ska det lämnas över presenter, duka bordet, hämta snus...alltid Noah som tar på sig uppgifterna med glädje och entusiasm. Oliver skyller på att han inte vill, inte törs eller bara inte orkar och har därför utvecklat den här strategin som han tycker fungerar alldeles utmärkt.

Men så kom fredagen (läs: idag) när Noah inte skulle följa med hem utan skulle till en kompis efter skolan vilket innebar att Oliver plötsligt måste gå hem helt själv. Jag blev lite nervös när han började fråga om han skulle gå åt samma håll som hans bästis bor, vilket är åt helt fel håll. Tänkte också att han skulle börja tveka och fråga "kommer det gå bra?" som han brukar göra när han är orolig, men inte ett ord utan bara ett finurligt leende. Han hade träffat några klasskompisar som också var på väg hem men hade ändå valt att gå själv,  och på slutet hade han sprungit för att komma fram fortare...precis som vilket annat barn som helst!

Det är just sådana här enkla saker, som att kunna gå hem från skolan själv, som jag känner skulle försvinna om han går i särskola. Då måste han åka taxi från dörr till dörr och får inte känna stoltheten över att faktiskt klara av en sådan här sak helt själv, att stärka sitt självförtroende och få honom att tro på sig själv. Att klara av sådant som förut verkade så oövervinnerligt, det är stort.

Nu passerade vi den här stolpen och är på väg mot flera till... att kunna vara hemma själv, att kunna simma ordentligt och att kunna somna själv. 

Min pappa sa alltid åt mig att inte sakta ner precis vid mållinjen utan fortsätta rakt genom målet i samma hastighet, för det kan tänkas att det inte är just det strecket som räknas utan ett längre fram. Därför försöker vi nu hålla farten uppe för till skillnad från när jag var yngre så vet vi helt säkert att det finns flera mållinjer längre fram, vi ser dom nästan, bara några stavtag till så är vi där... Eller om det bara är blåbärssoppa vi ser men det är också ett slags mål det med.

Matkasse - inte bara mat

För flera år sedan när vi bara hade Calle hade vi matkasse varannan vecka med 4 middagar. Det var skönt att slippa tänka på vad man skulle laga, kul med nya rätter men det blev lite för mycket "nytt". Konstig mat och konstiga smaker som inte föll oss i smaken, och framförallt inte ett litet barn så vi slutade. 

Sedan började jag med min hobby (eller mer en besatthet) att själv leta upp recept, göra veckomenyer och månadshandla. Jag verkligen älskar att storhandla! Det är mysigt att gå runt och botanisera bland hyllorna i sin egna värld och sen proppa bilen full. 

Menyerna har jag slutat med men skriver fortfarande upp maträtter för 3 veckor och köper hem alla ingredienser. 

Men så hade jag en nära vän som sa att matkassen från en stor matvarukedja var jättebra och det var för fem dagar. Plötsligt började en tanke ta form. Vi är fem i familjen, mat för fem dagar...barn som aldrig hjälper till, en mamma som har dåligt samvete för tiden inte räcker till att hinna umgås med barnen för allt plockade och diskande och då kom jag på det! 

Jag beställde matkassen. Alla fick välja varsin maträtt och så vilken dag de ville laga den på. Oliver var den som var mest entusiastisk, läste recepten från pärm till pärm, flera ggr och som riktigt väntade på "sin" dag. Det tog betydligt längre tid än om jag hade lagat maten själv men det gav så mycket mer tillbaka. Plötsligt var jag inte själv i köket, vissa dagar var jag t om inte där alls utan kunde titta på Calle som fick hjälp av Mattias när han för första gången i sitt liv lagade soppa. Tror aldrig vi ätit så mycket rotfrukter eller sallad som under den här veckan, och aldrig jobbat så bra tillsammans allihopa. Noahs energi i köket är uppiggande och olivers noggranna läsande av recept är visserligen tålamodsprövande men så kul att få ha egentid med dom på en vanlig vardag. Det är inte bara barnen som lär sig något utan även vi vuxna som får lära oss nya ingredienser och plötsligt förstår att rödbetan är den där svarta lilla klumpen som ligger kvar i kartongen och ingen stor röd och präktig grönsak som man först trott.  

I söndags hade vi så omröstning om vilken rätt som var godast och det blev en överlycklig Oliver som tog hem veckans rätt (kycklingvingar) tätt följd av Calles tomatsoppa med hemmagjorda krutonger och chorizo (min och Noahs absoluta favorit). 

Jag tror att vi alla var stolta över det vi åstadkommit under veckan, och att vi framförallt har haft roligt tillsammans. Samtidigt var det skönt att veckan var över och det var länge sedan "köttbullar och makaroner" smakade så gott som på söndagskvällen. Men om en vecka... Då är vi på det igen! Mästerkockarna här kommer vi! Eller som Oliver sa "mamma, äntligen börjar vi få ordning på den här familjen"